"Den frågan har ställts på sin spets efter att prästen och debattören Annika Borg skrivit under en debattartikel mot omskärelse av pojkar. Artikeln utlöste en hätsk debatt som förts i flera av våra stora tidningar bland annat Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Men på nätet har det gått alldeles för långt, menar Annika Borg. Reportage av Anna-Karin Sivberg. Samtal med Cristina Grenholm, kyrkosekreterare för Svenska Kyrkan och Karin Långström Winge, bloggande präst."
Hör morgonens inslag i P1 morgon med Annika Borg, Elisabeth Gerle, Anna-Karin Hammar, Cristina Grenholm och mig.
Andra bloggare: Lars B Stenström, Storasyster i Vassen
Johanna Anderssons gästkrönika i GP
måndagen den 6:e februari 2012
lördagen den 4:e februari 2012
Regionens budgetunderskott. Krönika i Skövde Nyheter 2 feb 2012
Just nu diskuteras hur regionens budgetunderskott på 55 miljoner kronor ska hanteras. Ett av de mest kontroversiella förslagen är att avgiftsbelägga barns besök på akuten. Det är viktigt att slå fast att familjers ekonomi aldrig får vara anledning att avstå sjukvårdskontakt för våra minsta. Frågan om avgifter kopplas ibland samman med förhoppningen att färre familjer skulle söka vård på akuten om avgift infördes, vilket är ett oerhört konstigt sätt att tänka i en verksamhet som skulle må bra av ytterligare reflektioner över relationen mellan vårdgivare och kund ur ett maktperspektiv.
Däremot kan kunskapsnivån avseende val av vårdkontakt ökas bland allmänheten. Ett besök på akuten innebär inte att mirakel sker med förkylningsdrabbade småbarn. Antibiotikakurer är inte alltid nödvändiga, menar expertisen, som hellre ser några dagars återhämtning i lugn hemmamiljö istället för att vänja bakterierna vid motgiftet. Vårdcentralerna är, sedan de konkurrensutsatts, mer måna än förut om sina kunder och har förbättrat tillgängligheten.
En mycket god resurs är, förutom www.1177.se, apoteken med dess kunniga personal. Det apotek jag frekventerar har personal som föredömligt kombinerar kundcentrerat personligt bemötande med pedagogiskt förhållningssätt. Med hjälp av receptfria läkemedel kommer man långt. Avskaffandet av apoteksmonopolet har också inneburit att vi slipper köa för nässprej och huvudvärkstabletter.
Den avreglerade marknaden löser dock inga budgetunderskott. Några kronor kan säkert sparas genom att ersätta doktorer med empatiska sjuksköterskor: en kvalitetshöjning om det nu ändå är så att många akutbesök egentligen inte kräver läkarvård utan helt vanlig medmänsklig omsorg.
http://www.skovdenyheter.se/nyhet/2418/en-avgift-barn-loser-inte-problemen-pa-akuten
Däremot kan kunskapsnivån avseende val av vårdkontakt ökas bland allmänheten. Ett besök på akuten innebär inte att mirakel sker med förkylningsdrabbade småbarn. Antibiotikakurer är inte alltid nödvändiga, menar expertisen, som hellre ser några dagars återhämtning i lugn hemmamiljö istället för att vänja bakterierna vid motgiftet. Vårdcentralerna är, sedan de konkurrensutsatts, mer måna än förut om sina kunder och har förbättrat tillgängligheten.
En mycket god resurs är, förutom www.1177.se, apoteken med dess kunniga personal. Det apotek jag frekventerar har personal som föredömligt kombinerar kundcentrerat personligt bemötande med pedagogiskt förhållningssätt. Med hjälp av receptfria läkemedel kommer man långt. Avskaffandet av apoteksmonopolet har också inneburit att vi slipper köa för nässprej och huvudvärkstabletter.
Den avreglerade marknaden löser dock inga budgetunderskott. Några kronor kan säkert sparas genom att ersätta doktorer med empatiska sjuksköterskor: en kvalitetshöjning om det nu ändå är så att många akutbesök egentligen inte kräver läkarvård utan helt vanlig medmänsklig omsorg.
http://www.skovdenyheter.se/nyhet/2418/en-avgift-barn-loser-inte-problemen-pa-akuten
söndagen den 29:e januari 2012
Fjärde söndagen efter Trettondedagen: Jesus är vårt hopp
När gick du balansgång senast? Du vet, längs en mur, eller längs en linje i vägens stensättning, eller kanske till och med på en lina långt uppe i luften?
Det kanske var några år sen du gjorde det. Barn brukar älska att gå balansgång – klättra upp och testa balansen, det egna modet och låta sig förundras över det faktum att det faktiskt går. Trots att det kan vara svajigt eller kusligt, kommer man till andra sidan.
Tricket för att klara en balansgång är bland annat att hålla blicken stadig. Självsäkert fokusera på målet, och inte titta ner för att undvika att få svindel.
Att leva som människa kan vara något av en balansakt. Ibland svajar det till rejält, ibland går det kanske stadigt framåt. Dagens bibeltexter handlar om hur Gud griper in när nöden är som störst, men nog är det så att Gud håller sin vakande hand över oss, oavsett hur vi för tillfället upplever vår vardag. I Jobs bok, och även i berättelsen om hur Jesus stillar stormen, märks Guds irritation över kaoset. Men också Guds makt över det som ser ut att hota oss.
Jesus säger ”Tig! Håll tyst!” till stormen när de rädda lärjungarna väcker honom. Gud svarar den lidande Job med en lektion i hur tillvaron förhåller sig: det är Gud som lade jordens grund, fäste grundvalarna och lade dess hörnsten medan morgonens alla stjärnor sjöng och gudasönerna jublade.
Besvärliga situationer tillhör våra livsvillkor. Livet utanför paradiset innebär prövningar av olika slag.
Profeten Jesaja skriver: "När du går genom vatten är jag med dig. Vattenmassorna ska inte dränka dig. När du går genom eld ska du inte bli svedd, lågorna ska inte bränna dig.”Jesaja skriver ”När du går”, inte ”om du går”.
Att gå genom vatten och genom eld är oundvikliga delar av livet och i bibelns sammanhang är dessa element ofta bilder för det som hotar oss. Men Jesaja talar om en Gud som är nära, så nära att vi inte blir skadade. Människor dör i översvämningar och eldsvådor. Alla blir inte räddade. Paulus berättar om sitt liv i Andra Korinthierbrevet, hur det var i Asien när han till och med kom att misströsta om sitt liv. Gud räddade honom, men nåden fick han och hans medhjälpare genom ”mångas medverkan”. Genom förbön och genom praktisk hjälp.
Paulus menar att vi inte ska förlita oss på oss själva, utan på den Gud som uppväcker de döda. Alltså på Gud som är livet självt och som är den som håller världen och våra liv i goda händer. Som sätter en yttersta gräns för kaosmakternas härjningar: Men tillvaron, hur ljus eller mörk den må vara, vilar ytterst i en god Guds händer. Det onda mörkret vill han inte. Han vill inte depressionen, våldet eller meningslösheten men är mitt i det.
Ur Jobs bok: ”Vem satte portar som spärr för havet? När det bröt fram ur moderlivet och jag gav det molnen till kläder och dimman till lindor, satte jag för det en gräns och stängde med portar och bommar. Jag sade: ”Hit men inte längre, här ska dina stolta vågor hejdas.”
Och precis det förhållningssättet har Jesus i båten. Det kommer en häftig stormby och vågorna slog in i båten. Lärjungarna frågar Jesus om han inte bryr sig om de går under, precis som människor i alla tider har frågat och kommer att fråga Gud om Gud inte bryr sig. Missmod, förtvivlan och till och med förnekande av det godas existens, är inga nya fenomen i vår tid.
Vi kan undra varför stormbyar måste komma över huvud taget. Varför måste vågor måste slå in i båten? Varför yttre hot kommer in i vår värld och förstör, varför naturkatastrofer och mellanmänskliga katastrofer där det är vi människor som utgör katastrofer för varandra, får våra liv att svaja i mer eller mindre omfattande grad.
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild, läser vi i Första Korinthierbrevet, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.Och Paulus forsätter: Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Och kärleken är det som är Guds yttersta princip. I kärlek är världen skapad, och i kärlek gav Gud oss Jesus Kristus. Ty så älskade Gud världen, att Gud gav den sin ende son: för att var och en som tror på honom inte skall förgås, utan ha evigt liv.
Och denne Guds son, blir väckt från sin tupplur i den stormdrabbade båten. Han näpser stormen och frågar lärjungarna varför de är rädda. Har de ännu ingen tro?
Tänker Jesus att rädsla tyder på avsaknad av tro? Eller handlar det om att lärjungarna i sin uppkomna situation glömt av att hålla blicken fäst framåt – på Jesus?
Och Jesus möter våra blickar. Det är en närvaro som inte bygger på våra känslor, utan på Guds löfte att så faktisk är fallet. Det beror inte på vår tro, utan på Guds tro på oss.
Att rikta blicken mot Jesus i svåra stunder innebär att se andra blickar som refekteras i Jesu ögon. Det handlar om medmänsklighet och att vara Guds händer och fötter bland andra människor som lider nöd. Tron, hoppet och kärleken närs av att de delas med andra. Även om våra blickar på balansgången är riktade framåt, går det lättare om någon håller en i handen. Så är det i livets balansgång också. Blicken riktad mot Jesus Kristus, mot korsets budskap att livet vinner över döden och att vi med Jesu hjälp tar oss genom döden till livet, men vägen underlättas betydligt om vi människor hjälper varandra.
Jesus uppmanar oss till det. Vid Golgata kors stod enligt Johannesevangeliet Maria och Johannes. De såg säkert på Jesus, där han led på korset. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.”
Och Job får hjälp av sina vänner. ”Tre vänner till Job fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom. Då kom de samman, var och en från sitt håll, för att gå och visa honom sin medkänsla och trösta honom. Det var Elifas från Teman, Bildad från Shuach och Sofar från Naama. De såg honom redan på avstånd men kände inte igen honom. Då grät de och klagade, de rev sönder sina mantlar och kastade upp jord över sina huvuden. Så satt de hos honom på marken i sju dagar och sju nätter. Ingen sade något till honom, ty de såg hur han led.”
Därför är tron på Gud inte endast en relation mellan dig och Gud. Världen får inte glömmas bort eller stängas ute. Om vi ser ljuset, bjuds vi att bjuda in fler. Tro, hopp och kärlek är gåvor att dela, inte att förfoga över ensam.
Guds ande visar oss vägen. Genom allt där Anden är med lärs vi och påminns vi att Gud är med oss, att Gud älskar oss och inte sviker sitt löfte. Och det sker i musiken, bild – och filmkonsten, litteraturen, forskningen…Vi lärs och påminns att livet är något extra. Att livet innehåller så mycket mer än vad vi egentligen kan se och greppa… det är väl ytterst det som är livslust?
Det kanske var några år sen du gjorde det. Barn brukar älska att gå balansgång – klättra upp och testa balansen, det egna modet och låta sig förundras över det faktum att det faktiskt går. Trots att det kan vara svajigt eller kusligt, kommer man till andra sidan.
Tricket för att klara en balansgång är bland annat att hålla blicken stadig. Självsäkert fokusera på målet, och inte titta ner för att undvika att få svindel.
Att leva som människa kan vara något av en balansakt. Ibland svajar det till rejält, ibland går det kanske stadigt framåt. Dagens bibeltexter handlar om hur Gud griper in när nöden är som störst, men nog är det så att Gud håller sin vakande hand över oss, oavsett hur vi för tillfället upplever vår vardag. I Jobs bok, och även i berättelsen om hur Jesus stillar stormen, märks Guds irritation över kaoset. Men också Guds makt över det som ser ut att hota oss.
Jesus säger ”Tig! Håll tyst!” till stormen när de rädda lärjungarna väcker honom. Gud svarar den lidande Job med en lektion i hur tillvaron förhåller sig: det är Gud som lade jordens grund, fäste grundvalarna och lade dess hörnsten medan morgonens alla stjärnor sjöng och gudasönerna jublade.
Besvärliga situationer tillhör våra livsvillkor. Livet utanför paradiset innebär prövningar av olika slag.
Profeten Jesaja skriver: "När du går genom vatten är jag med dig. Vattenmassorna ska inte dränka dig. När du går genom eld ska du inte bli svedd, lågorna ska inte bränna dig.”Jesaja skriver ”När du går”, inte ”om du går”.
Att gå genom vatten och genom eld är oundvikliga delar av livet och i bibelns sammanhang är dessa element ofta bilder för det som hotar oss. Men Jesaja talar om en Gud som är nära, så nära att vi inte blir skadade. Människor dör i översvämningar och eldsvådor. Alla blir inte räddade. Paulus berättar om sitt liv i Andra Korinthierbrevet, hur det var i Asien när han till och med kom att misströsta om sitt liv. Gud räddade honom, men nåden fick han och hans medhjälpare genom ”mångas medverkan”. Genom förbön och genom praktisk hjälp.
Paulus menar att vi inte ska förlita oss på oss själva, utan på den Gud som uppväcker de döda. Alltså på Gud som är livet självt och som är den som håller världen och våra liv i goda händer. Som sätter en yttersta gräns för kaosmakternas härjningar: Men tillvaron, hur ljus eller mörk den må vara, vilar ytterst i en god Guds händer. Det onda mörkret vill han inte. Han vill inte depressionen, våldet eller meningslösheten men är mitt i det.
Ur Jobs bok: ”Vem satte portar som spärr för havet? När det bröt fram ur moderlivet och jag gav det molnen till kläder och dimman till lindor, satte jag för det en gräns och stängde med portar och bommar. Jag sade: ”Hit men inte längre, här ska dina stolta vågor hejdas.”
Och precis det förhållningssättet har Jesus i båten. Det kommer en häftig stormby och vågorna slog in i båten. Lärjungarna frågar Jesus om han inte bryr sig om de går under, precis som människor i alla tider har frågat och kommer att fråga Gud om Gud inte bryr sig. Missmod, förtvivlan och till och med förnekande av det godas existens, är inga nya fenomen i vår tid.
Vi kan undra varför stormbyar måste komma över huvud taget. Varför måste vågor måste slå in i båten? Varför yttre hot kommer in i vår värld och förstör, varför naturkatastrofer och mellanmänskliga katastrofer där det är vi människor som utgör katastrofer för varandra, får våra liv att svaja i mer eller mindre omfattande grad.
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild, läser vi i Första Korinthierbrevet, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.Och Paulus forsätter: Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Och kärleken är det som är Guds yttersta princip. I kärlek är världen skapad, och i kärlek gav Gud oss Jesus Kristus. Ty så älskade Gud världen, att Gud gav den sin ende son: för att var och en som tror på honom inte skall förgås, utan ha evigt liv.
Och denne Guds son, blir väckt från sin tupplur i den stormdrabbade båten. Han näpser stormen och frågar lärjungarna varför de är rädda. Har de ännu ingen tro?
Tänker Jesus att rädsla tyder på avsaknad av tro? Eller handlar det om att lärjungarna i sin uppkomna situation glömt av att hålla blicken fäst framåt – på Jesus?
Och Jesus möter våra blickar. Det är en närvaro som inte bygger på våra känslor, utan på Guds löfte att så faktisk är fallet. Det beror inte på vår tro, utan på Guds tro på oss.
Att rikta blicken mot Jesus i svåra stunder innebär att se andra blickar som refekteras i Jesu ögon. Det handlar om medmänsklighet och att vara Guds händer och fötter bland andra människor som lider nöd. Tron, hoppet och kärleken närs av att de delas med andra. Även om våra blickar på balansgången är riktade framåt, går det lättare om någon håller en i handen. Så är det i livets balansgång också. Blicken riktad mot Jesus Kristus, mot korsets budskap att livet vinner över döden och att vi med Jesu hjälp tar oss genom döden till livet, men vägen underlättas betydligt om vi människor hjälper varandra.
Jesus uppmanar oss till det. Vid Golgata kors stod enligt Johannesevangeliet Maria och Johannes. De såg säkert på Jesus, där han led på korset. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.”
Och Job får hjälp av sina vänner. ”Tre vänner till Job fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom. Då kom de samman, var och en från sitt håll, för att gå och visa honom sin medkänsla och trösta honom. Det var Elifas från Teman, Bildad från Shuach och Sofar från Naama. De såg honom redan på avstånd men kände inte igen honom. Då grät de och klagade, de rev sönder sina mantlar och kastade upp jord över sina huvuden. Så satt de hos honom på marken i sju dagar och sju nätter. Ingen sade något till honom, ty de såg hur han led.”
Därför är tron på Gud inte endast en relation mellan dig och Gud. Världen får inte glömmas bort eller stängas ute. Om vi ser ljuset, bjuds vi att bjuda in fler. Tro, hopp och kärlek är gåvor att dela, inte att förfoga över ensam.
Guds ande visar oss vägen. Genom allt där Anden är med lärs vi och påminns vi att Gud är med oss, att Gud älskar oss och inte sviker sitt löfte. Och det sker i musiken, bild – och filmkonsten, litteraturen, forskningen…Vi lärs och påminns att livet är något extra. Att livet innehåller så mycket mer än vad vi egentligen kan se och greppa… det är väl ytterst det som är livslust?
torsdagen den 26:e januari 2012
Någon liten tanke om sociala medier och kyrkan
Om jag inte hade drabbats av en illvillig bacill hade jag varit i Göteborg idag och föreläst på en konferens som ordnas av Svenska kyrkan i Göteborg. Kan vi märkas i bruset? var rubriken på konferensen.
Samma dag publicerar Kyrkans tidning på ledarplats en text där ledarskribenten Brita Häll talar gott om det stundtals besvärliga samtalsklimatet just nu i Svenska kyrkan.
Bland annat nämns ett klipp från SVT, där en nyprästvigd försöker föra ett resonemang om gudsbilder. Diskussionen om omskärelse inom judendomen har lett till domkapitlesanmälningar och ledsna debattörer.
I vår facebookgrupp Mirjam eller Mose? där vi diskuterar frågor runt biskopsvalet, har vi redan fått en "meta"-tråd, där nyttan med gruppen diskuteras. Martin Garlöv, känd kommunikatör från Uppsala, har ifrågasatt om det här är rätt inställning till biskopsval, överhuvudtaget.
Självklart är det inte acceptabelt med personangrepp. Några sådana har heller inte förekommit på Mirjam eller Mose-bloggen eller i gruppen. Däremot finns ett behov av att få samtala om viktiga frågor. I frånvaron av information från stiftskansliet inför nomineringsvalet, var Mirjam och Mose enda informationskälla, eftersom jag lade ut personpresentationer av de kandidater som tackat ja till att kandidera.
Behöver människor samlas och prata? Jag är helt övertygad om det. Letar vi efter en biskop som vill och kan vara vår ledare? Jomenvisst! Han eller hon kanske inte nödvändigtvis ska ena stiftet, men dock samla. Därför behöver vi tala oss samman, dela erfarenheter och kunskap - vi som vill. Nätet är en bra plats för det - eftersom vi ofta har för mycket att göra för att samlas i något församlingshem femton mil bort, och för att kunna bredda diskussionen.
Mirjam eller Mose är ett folkkyrkligt demokratiprojekt. Här är det inte bara präster, diakoner och elektorer som får möjlighet att göra sin röst hörd. Var och en som vill, är välkommen - oavsett var man bor eller har för position. Hierarkier bryts ner - här är det dina tankar och argument som står i centrum!
Ibland talas det om en "tystnadens kultur" i Svenska kyrkan. Man vågar inte tala öppet. Det är kanske därför det finns behov av att faktiskt uttrycka sig? Har hbt-frågan diskuterats vid särskilt många seminarier i stiftets regi? (Trots kyrkomötets beslut att bifalla min motion om hbt-utbildningar i varje stift?) Är det då konstigt att just hbt-frågor diskuteras i Mirjam eller Mose-bloggen?
Domkapitel och stiftsstyrelser i all ära. Bless you. Men lägg huvudet mot marken och lyssna. Skara stift finns också vid en uppkopplad dator någonstans utanför Essunga. Skara stift är också ett uppdaterat facebookinlägg på bussen mellan Mariestad och Töreboda. Skara stift är också en tanke om biskopens betydelse och kyrkans identitet, formulerad av en barntimmeledare i Borås. Den öppna folkkyrkan är här för att stanna, och vi har äntligen flyttat ut från finrummen.
Visst finns det mörka fläckar i sociala medier. Men det positiva överväger, med råge.
Andra tankar:
Lars B Stenström
Samma dag publicerar Kyrkans tidning på ledarplats en text där ledarskribenten Brita Häll talar gott om det stundtals besvärliga samtalsklimatet just nu i Svenska kyrkan.
Bland annat nämns ett klipp från SVT, där en nyprästvigd försöker föra ett resonemang om gudsbilder. Diskussionen om omskärelse inom judendomen har lett till domkapitlesanmälningar och ledsna debattörer.
I vår facebookgrupp Mirjam eller Mose? där vi diskuterar frågor runt biskopsvalet, har vi redan fått en "meta"-tråd, där nyttan med gruppen diskuteras. Martin Garlöv, känd kommunikatör från Uppsala, har ifrågasatt om det här är rätt inställning till biskopsval, överhuvudtaget.
Självklart är det inte acceptabelt med personangrepp. Några sådana har heller inte förekommit på Mirjam eller Mose-bloggen eller i gruppen. Däremot finns ett behov av att få samtala om viktiga frågor. I frånvaron av information från stiftskansliet inför nomineringsvalet, var Mirjam och Mose enda informationskälla, eftersom jag lade ut personpresentationer av de kandidater som tackat ja till att kandidera.
Behöver människor samlas och prata? Jag är helt övertygad om det. Letar vi efter en biskop som vill och kan vara vår ledare? Jomenvisst! Han eller hon kanske inte nödvändigtvis ska ena stiftet, men dock samla. Därför behöver vi tala oss samman, dela erfarenheter och kunskap - vi som vill. Nätet är en bra plats för det - eftersom vi ofta har för mycket att göra för att samlas i något församlingshem femton mil bort, och för att kunna bredda diskussionen.
Mirjam eller Mose är ett folkkyrkligt demokratiprojekt. Här är det inte bara präster, diakoner och elektorer som får möjlighet att göra sin röst hörd. Var och en som vill, är välkommen - oavsett var man bor eller har för position. Hierarkier bryts ner - här är det dina tankar och argument som står i centrum!
Ibland talas det om en "tystnadens kultur" i Svenska kyrkan. Man vågar inte tala öppet. Det är kanske därför det finns behov av att faktiskt uttrycka sig? Har hbt-frågan diskuterats vid särskilt många seminarier i stiftets regi? (Trots kyrkomötets beslut att bifalla min motion om hbt-utbildningar i varje stift?) Är det då konstigt att just hbt-frågor diskuteras i Mirjam eller Mose-bloggen?
Domkapitel och stiftsstyrelser i all ära. Bless you. Men lägg huvudet mot marken och lyssna. Skara stift finns också vid en uppkopplad dator någonstans utanför Essunga. Skara stift är också ett uppdaterat facebookinlägg på bussen mellan Mariestad och Töreboda. Skara stift är också en tanke om biskopens betydelse och kyrkans identitet, formulerad av en barntimmeledare i Borås. Den öppna folkkyrkan är här för att stanna, och vi har äntligen flyttat ut från finrummen.
Visst finns det mörka fläckar i sociala medier. Men det positiva överväger, med råge.
Andra tankar:
Lars B Stenström
onsdagen den 25:e januari 2012
Mekane Yesus-kyrkan och hbt-frågor
En av biskopskandidaterna skriver i sin presentation att han under 8,5 år arbetat som präst, missionsteolog och teologisk rådgivare i Mekane Yesus-kyrkan, en evangelisk luthersk kyrka i Etiopien.
Eftersom denna kyrka blev aktuell efter kyrkomötesbeslutet om att öppna vigselgudstjänsten för par av samma kön, gör jag därför en liten återblick för att se vad det var som hände.
Tidningen dagen.se får bli källa.
Ärkebiskop Anders Wejryd är inte välkommen till Mekane Yesuskyrkans kyrkomöte på grund av "homofrågan"
Mekane Yesus-kyrkan uppmanar Svenska kyrkan att riva upp beslutet om samkönade vigslar, hotar med att klippa bandet annars
Mekane Yesus-kyrkans brev till Anders Wejryd
Anders Wejryds svar: Beslutet grundat på Bibelns auktoritet och luthersk identidet
Eftersom denna kyrka blev aktuell efter kyrkomötesbeslutet om att öppna vigselgudstjänsten för par av samma kön, gör jag därför en liten återblick för att se vad det var som hände.
Tidningen dagen.se får bli källa.
Ärkebiskop Anders Wejryd är inte välkommen till Mekane Yesuskyrkans kyrkomöte på grund av "homofrågan"
Mekane Yesus-kyrkan uppmanar Svenska kyrkan att riva upp beslutet om samkönade vigslar, hotar med att klippa bandet annars
Mekane Yesus-kyrkans brev till Anders Wejryd
Anders Wejryds svar: Beslutet grundat på Bibelns auktoritet och luthersk identidet
söndagen den 22:e januari 2012
torsdagen den 19:e januari 2012
Anmärkningsvärt om lojaliteten med Svenska kyrkans ordning
Ingen som läser Kyrkans tidning har väl kunnat undgå att läsa om turerna kring prästfortbildningen i Visby stift, samt händelserna kring seminariet om nattvardens bröd och vin. Frågan är hur pass levande diskussionerna om ämbetsreformen är, eller om frågan är större än så - om olika kulturer och traditioner inom Svenska kyrkan och om den teologiska bredden på seminarier och fortbildningar.
Olika kulturer och traditioner ska nu, så långt Kyrkoordning och arbetsmiljöregler tillåter, finnas och uppmuntras. Men ett regelverk måste finnas, och biskoparna står som garanter för enheten och fattar vissa principiella beslut för kyrkan att hålla sig till.
Komministern som var inbjuden att tala om nattvardens element, bröd och vin, misstänktes vara tveksam till ämbetsreformen, dvs kvinnors möjlighet att prästvigas. I Kyrkans tidning förklarar han att han är "lojal med Svenska kyrkans ordning".
I fråga om vilka som kan vara präster, då.
Men inte i fråga om den fråga som han faktisk var i Visby för att undervisa om: nämligen nattvardens bröd och vin. Jag citerar ur Kyrkans tidning:
Den här gången inte på grund av att det står en kvinna vid altaret, utan på grund av att vi använder glutenfria oblater och druvjuice, vilket är helt i enlighet med Läronämndens/biskoparnas rekommendation?
Anmärkningsvärt. Jag skulle inte säga att debatten är överspelad.
Olika kulturer och traditioner ska nu, så långt Kyrkoordning och arbetsmiljöregler tillåter, finnas och uppmuntras. Men ett regelverk måste finnas, och biskoparna står som garanter för enheten och fattar vissa principiella beslut för kyrkan att hålla sig till.
Komministern som var inbjuden att tala om nattvardens element, bröd och vin, misstänktes vara tveksam till ämbetsreformen, dvs kvinnors möjlighet att prästvigas. I Kyrkans tidning förklarar han att han är "lojal med Svenska kyrkans ordning".
I fråga om vilka som kan vara präster, då.
Men inte i fråga om den fråga som han faktisk var i Visby för att undervisa om: nämligen nattvardens bröd och vin. Jag citerar ur Kyrkans tidning:
Och vad menar du, kan man byta ut vin och bröd i nattvarden?
-Nej, min egen uppfattning är att det kan man inte. På grund av att Jesus har instiftat nattvarden på detta sätt.
Komministerns svar är inte i enlighet med Svenska kyrkans ordning. Svenska kyrkans ordning diskuterades återigen vid Kyrkomötet 2010, och Kyrkomötet följde Läronämndens tydliga hållning:
"Enligt vår kyrkas tradition är Kristi närvaro i nattvarden inte beroende av vilken sorts bröd och vin som kommer till användning. Läronämnden har tidigare avgivit yttranden i frågan om alkoholfritt nattvardsvin (Ln 1983:11, 1985:14 och 1987:12) och angivit tre alternativ: vin med låg alkoholhalt, vin blandat med vatten och ejalkoholhaltig dryck från vinstock.
Uppsala den 24 augusti 2010
På Läronämndens vägnar Anders Wejryd, ordförande Anne-Louise Eriksson, sekreterare
Närvarande: Ärkebiskop Anders Wejryd, ordförande, biskop Ragnar Persenius, biskop Martin Lind, biskop Erik Aurelius, biskop Hans-Erik Nordin, biskop Antje Jackelén, biskop Carl Axel Aurelius, biskop Esbjörn Hagberg, biskop Hans Stiglund, biskop Lennart Koskinen, biskop Eva Brunne, Kajsa Ahlstrand, Margarethe Isberg, Karin Johannesson, Fredrik Lindström, Jesper Svartvik och Kristin Zeiler. "
Hela betänkandet i detta ärende kan läsas på Kyrkomötets hemsida.
Då är frågan: Blir innebörden av komministerns synsätt att det inte är en riktig nattvard om man inte använder oblater med vetemjöl (dvs inte glutenfria oblater) och alkoholhaltigt vin, och i såfall, finns det alltså präster som underkänner nattvardsfirandet i allt fler församlingar i Svenska kyrkan?Den här gången inte på grund av att det står en kvinna vid altaret, utan på grund av att vi använder glutenfria oblater och druvjuice, vilket är helt i enlighet med Läronämndens/biskoparnas rekommendation?
Anmärkningsvärt. Jag skulle inte säga att debatten är överspelad.
fredagen den 13:e januari 2012
Gästbloggsinlägg: Pierre Sund om kyrkan
Pierre Sund, som är präst i Töreboda, skrev igår en text på vår biskopletarfacebookgrupp Mirjam eller Mose, som jag får lov att publicera här som gästblogginlägg. Bakgrunden är inklusivitet och exklusivitet, OAS och hbt, vem är inne och vem är ute?
"Visst är det olyckligt att det att hävda sig kränkt kommit att bli nåt slags rött kort som blir allt lättare att ta till mot de som inte delar ens åsikter när argumenten tryter (eller inte biter).Samtidigt löper vi en risk att börja ignorera det faktum att våra åsikter, vårt sätt att uttrycka oss, och t.o.m. våra trosuppfattningar, faktiskt KAN skada våra systrar och bröders självkänsla, deras vilja att uttrycka sin Gudserfarenhet, och – i värsta fall – deras livslust.Med det sagt, så ser jag det som betydligt mer problematiskt när någon känner sig kränkt/åsidosatt/utskuffad/etc. för sin person, än för sina åsikter, sin tro, eller sina tankar.
Som kristen (hur vi nu väljer att förstå det) så får vi naturligtvis vila i löftet om att vara alltid burna av nåden, men samtidigt så tror jag att den absoluta majoriteten av oss har erfarit känslan av svindlande mörker när tvivlet på att Guds kärlek verkligen omfattar också en själv.
Att uppleva sig ifrågasatt och hotad pga av att ens tro är ”fel” kan givetvis vara fruktansvärt, men att uppleva sig ifrågasatt och hotat pga av att ens person är ”fel” är ändå snäppet värre. Att inte våga uttrycka sin tro, sitt tvivel, och sin bibeltolkning för att bli stämplad som ond/idiotisk/elak/etc är givetvis ett misslyckande för kyrka, men att inte ens våga närma sig församlingen på allvar, med hela sin person och hela sitt jag, är etter värre.
Att börja känna att man inte hör hemma i sitt samfund pga av de reaktioner ens trosuppfattningar väcker är beklämmande, men att känna att man inte hör hemma så som levande människa, skapad till Guds avbild, pga sin identitet är sju resor värre.Att kristna begär utträde ur sin kyrka pga att man inte känner sig välkommen med sin trosuppfattning är beklagligt. Men att människor ”begär utträde” från livet, och avslutar det, pga andra människors åsikter om deras identitet/person/känsloliv/sexualitet/egenskaper är kanske det största misslyckande vi kan göra i vårt gudagivna uppdrag att vara varandras syskon och medmänniskor.
Bibeltolkning är svårt. Vi har ett ansvar gentemot historien. Men vi har också ett ansvar gentemot alla dem som – precis som varje människa – behöver Gud i sina liv. Visst är det centralt för Kyrkan att vara trogen Ordet. Men Ordet syftar inte i första hand på Bibeln, Ordet är Kristus. Bibeln finns tillkom (självklart) i ett samanhang som är föränderligt. Kristus är evig. Vår frälsning beror på Kristi gärning, hans liv, död och uppståndelse, inte på vår gärning, i den tolkning av Bibelordet som ligger i tiden.
Min förståelse av Bibelordet, och min erfarenhet av Kristi nåd och kärlek, lämnar för mig inte något som helst frågetecken rörande om huruvida personer av annan sexuellt och identitet än den som omfattas av de flesta bland oss, har sin självklara del i Kristi kropp. Tvärtom har det kristna budskapet fått mig att vilja vara tydlig FÖR hbt-värden. Det gör därför ont djupt i mig när jag möter medkristna som har har en annan förståelse av Bibeln. Jag inser givetvis att de har samma rätt att leva och verka i församlingen, att tolka Bibeln, och att vittna om sin tro som jag. Jag gläder mig åt att känna gemenskap med dem vid altarbordet. Det gör mig ont om de inte känner sig välkomna i kyrkan.
Men den smärtan, måste jag erkänna, är inte lika stor som när jag ser alla de HBTpersoner som inte vill eller kan se Gud som någon som angår dem, på grund av den Bibelförståelse som varit majoritetens under de senaste 2000 år sedan.
Kanske beror mycket av kyrkans och våra stridigheter på att det är så ogripbart svårt att förstå att vår frälsning inte är vår eget verk. Därför förtvivlar vi när kyrkan går åt fel håll. Därför eskalerar samtalstonerna till skrik. För att vi tror att om inte vår tolkning av Sanningen blir hörd, så är loppet kört. Men kyrkan hålls inte upp av människor med rätt tro, eller rätt liv. Kyrkan hålls upp av Sanningen Gud. Kyrkan lever, frodas, växer, och grönskar, inte genom vår fromhet, utan genom Helig andes närvaro. Kyrkan, Skapelsen, mänskligheten, jag, och alla dem vars åsikter, tro, och livsval som sticker mig i ögonen, omfamnas av den Gud som är Skapelsens mål och ursprung.
Tänk om vi Kyrkan kunde vända oss mer mot den Gud som är vårt hopp, och mindre mot oss själva och varann. Och då kanske upptäcka att allt det som vi tycker skiljer oss åt, bleknar mot bakgrund av det som håller oss samman: Kristus själv.
Jag själv är inte jättelockad av Oas. Jag upptäcker omstundom att jag - ofrivilligt -kan känna en viss avvaktan gentemot en medkristen som är aktiv inom Oas. Jag vet och sörjer att såväl kvinnor i ämbetet och kristna hbt-personer har upplevt sig icke-välkomna på Oas möten. Likväl glädjer det mig att kristna - oavsett sina åsikter i ämbetsfråga och samlevnadsfråga - i Oas har funnit en arena att få mod att allt mer fördjupa sitt liv som kristen och som människa. Det glädjer mig att det FINNS rum i Svenska kyrkan där människor får ge utlopp för sin tro på och kärlek till Gud, och jag vet att Oas är ett sådant rum.
Mänsklighetens - och Kyrkans - mångfasettering är des tillgång och dess utmaning. Att till biskop få en medkristen som förmår uppskatta denna tillgång, och möta upp utmaningen, är otvivelaktigt en nåd att be om. Och sådana kristna finns det, i Svenska kyrkan, både inom och utom Oas. Och, är jag rätt förvissad om, även på biskopshearingspodiet om några veckor.
Pierre Sund"
"Visst är det olyckligt att det att hävda sig kränkt kommit att bli nåt slags rött kort som blir allt lättare att ta till mot de som inte delar ens åsikter när argumenten tryter (eller inte biter).Samtidigt löper vi en risk att börja ignorera det faktum att våra åsikter, vårt sätt att uttrycka oss, och t.o.m. våra trosuppfattningar, faktiskt KAN skada våra systrar och bröders självkänsla, deras vilja att uttrycka sin Gudserfarenhet, och – i värsta fall – deras livslust.Med det sagt, så ser jag det som betydligt mer problematiskt när någon känner sig kränkt/åsidosatt/utskuffad/etc. för sin person, än för sina åsikter, sin tro, eller sina tankar.
Som kristen (hur vi nu väljer att förstå det) så får vi naturligtvis vila i löftet om att vara alltid burna av nåden, men samtidigt så tror jag att den absoluta majoriteten av oss har erfarit känslan av svindlande mörker när tvivlet på att Guds kärlek verkligen omfattar också en själv.
Att uppleva sig ifrågasatt och hotad pga av att ens tro är ”fel” kan givetvis vara fruktansvärt, men att uppleva sig ifrågasatt och hotat pga av att ens person är ”fel” är ändå snäppet värre. Att inte våga uttrycka sin tro, sitt tvivel, och sin bibeltolkning för att bli stämplad som ond/idiotisk/elak/etc är givetvis ett misslyckande för kyrka, men att inte ens våga närma sig församlingen på allvar, med hela sin person och hela sitt jag, är etter värre.
Att börja känna att man inte hör hemma i sitt samfund pga av de reaktioner ens trosuppfattningar väcker är beklämmande, men att känna att man inte hör hemma så som levande människa, skapad till Guds avbild, pga sin identitet är sju resor värre.Att kristna begär utträde ur sin kyrka pga att man inte känner sig välkommen med sin trosuppfattning är beklagligt. Men att människor ”begär utträde” från livet, och avslutar det, pga andra människors åsikter om deras identitet/person/känsloliv/sexualitet/egenskaper är kanske det största misslyckande vi kan göra i vårt gudagivna uppdrag att vara varandras syskon och medmänniskor.
Bibeltolkning är svårt. Vi har ett ansvar gentemot historien. Men vi har också ett ansvar gentemot alla dem som – precis som varje människa – behöver Gud i sina liv. Visst är det centralt för Kyrkan att vara trogen Ordet. Men Ordet syftar inte i första hand på Bibeln, Ordet är Kristus. Bibeln finns tillkom (självklart) i ett samanhang som är föränderligt. Kristus är evig. Vår frälsning beror på Kristi gärning, hans liv, död och uppståndelse, inte på vår gärning, i den tolkning av Bibelordet som ligger i tiden.
Min förståelse av Bibelordet, och min erfarenhet av Kristi nåd och kärlek, lämnar för mig inte något som helst frågetecken rörande om huruvida personer av annan sexuellt och identitet än den som omfattas av de flesta bland oss, har sin självklara del i Kristi kropp. Tvärtom har det kristna budskapet fått mig att vilja vara tydlig FÖR hbt-värden. Det gör därför ont djupt i mig när jag möter medkristna som har har en annan förståelse av Bibeln. Jag inser givetvis att de har samma rätt att leva och verka i församlingen, att tolka Bibeln, och att vittna om sin tro som jag. Jag gläder mig åt att känna gemenskap med dem vid altarbordet. Det gör mig ont om de inte känner sig välkomna i kyrkan.
Men den smärtan, måste jag erkänna, är inte lika stor som när jag ser alla de HBTpersoner som inte vill eller kan se Gud som någon som angår dem, på grund av den Bibelförståelse som varit majoritetens under de senaste 2000 år sedan.
Kanske beror mycket av kyrkans och våra stridigheter på att det är så ogripbart svårt att förstå att vår frälsning inte är vår eget verk. Därför förtvivlar vi när kyrkan går åt fel håll. Därför eskalerar samtalstonerna till skrik. För att vi tror att om inte vår tolkning av Sanningen blir hörd, så är loppet kört. Men kyrkan hålls inte upp av människor med rätt tro, eller rätt liv. Kyrkan hålls upp av Sanningen Gud. Kyrkan lever, frodas, växer, och grönskar, inte genom vår fromhet, utan genom Helig andes närvaro. Kyrkan, Skapelsen, mänskligheten, jag, och alla dem vars åsikter, tro, och livsval som sticker mig i ögonen, omfamnas av den Gud som är Skapelsens mål och ursprung.
Tänk om vi Kyrkan kunde vända oss mer mot den Gud som är vårt hopp, och mindre mot oss själva och varann. Och då kanske upptäcka att allt det som vi tycker skiljer oss åt, bleknar mot bakgrund av det som håller oss samman: Kristus själv.
Jag själv är inte jättelockad av Oas. Jag upptäcker omstundom att jag - ofrivilligt -kan känna en viss avvaktan gentemot en medkristen som är aktiv inom Oas. Jag vet och sörjer att såväl kvinnor i ämbetet och kristna hbt-personer har upplevt sig icke-välkomna på Oas möten. Likväl glädjer det mig att kristna - oavsett sina åsikter i ämbetsfråga och samlevnadsfråga - i Oas har funnit en arena att få mod att allt mer fördjupa sitt liv som kristen och som människa. Det glädjer mig att det FINNS rum i Svenska kyrkan där människor får ge utlopp för sin tro på och kärlek till Gud, och jag vet att Oas är ett sådant rum.
Mänsklighetens - och Kyrkans - mångfasettering är des tillgång och dess utmaning. Att till biskop få en medkristen som förmår uppskatta denna tillgång, och möta upp utmaningen, är otvivelaktigt en nåd att be om. Och sådana kristna finns det, i Svenska kyrkan, både inom och utom Oas. Och, är jag rätt förvissad om, även på biskopshearingspodiet om några veckor.
Pierre Sund"
onsdagen den 11:e januari 2012
Min plädering för Mats Hermansson vid nomineringsvalet 10 januari
Jag nominerar Mats Hermansson, för närvarande domprost i Visby. Född 1957, prästvigd 1992.
Jag gör det av främst 4 skäl.
1. Det första skälet är Mats erfarenhet av arbete på alla nivåer i Svenska kyrkan. Han har arbetat i församling – Örebro Nicolai församling som komminister, och i Visby domkyrkoförsamling som domprost.
Som domprost finns han med i stiftets arbete - ett landsbygdsstift precis som skara.
Mats har arbetat som missionsteolog på Internationella avdelningen vid kyrkokansliet i Uppsala.
Han har också erfarenheter från ytterligare en viktig nivå, nämligen den globala kyrkan.e också på dåvarande Svenska kyrkans Mission och inom Kyrkans Ungdom.
2. Det andra skälet är teologisk inriktning och teologiska uttrycksformer. Mats forskning inom missionsvetenskap ledde fram till en teologie licentiatexamen – ”Mission i retur”.
Han har sedan dess fortsatt att skriva. Bland annat kan nämnas ”Brytpunkter – om kristen tro och dess konsekvenser , och ”Gränsöverskridande – om trons förnyelsekraft”, båda utgivna på Verbum förlag.
Han delger sina tankar om kyrka och tro via sociala medier, och visar därigenom att han är intresserad av att inspirera - inom dessa områden.
Han önskar själv att kyrkan kunde reflektera mer över begreppet mission. Samtalet om mission - vårt uppdrag - måste pågå hela tiden. Det handlar om församlingssyn och prioriteringar.
En annan uttrycksform för Mats är hans intresse för konst. Han ledde projekten ”Världens Kristus” och ”Made in Asia” med konst från den världsvida kyrkan. Båda utställningarna har visats bland annat i Skara domkyrka.Själv ägnar han sig åt att skapa ikoninspirerade bilder, och han finns respresenterad på ett antal stiftsgårdar och i ett trettiotal kyrkor runt om i landet.
Mats är trygg i en öppen folkkyrka, bejakar såväl ämbets- och äktenskapsreform i alla delar, och är inte rädd att stå upp för det han tror på.
3. Det tredje skälet är Mats erfarenheter av att skapa mötesplatser mellan kyrka och samhälle. Han har initierat två nya saker i Visby som har relevans för hela vår kyrka:
- Gotlands kyrkvecka – en årlig mötesplats där kyrkfolk från hela Svenska kyrkan kan mötas för att lära och inspireras av goda exempel runt om i vår kyrka. Devisen är – Teologi gör vi tillsammans. Under Gotlands kyrkvecka delas priset Årets förnyare i Svenska kyrkan ut.
- Kyrkans närvaro under den årliga Almedalsveckan har blivit tydligare under de senaste fyra åren. Bland annat står församlingen värd för Nikodemussamtal under valven i domkyrkan varje kväll under veckan, där partiföreträdare på riksnivå finns med i angelägna samtal om tro och politik. Domkyrkan finns med i samtalen om de viktiga framtidsfrågorna.
4. Det fjärde skälet är Mats Hermanssons tankar om framtiden. Han lyfter fram vikten av ett gott barn - och ungdomsarbete, en levande diakoni med ett stort samhällsengagemang samt kyrkans världsvida natur, kyrkans kulturarv och gudstjänsten.
Han önskar att församlingarna kunde vara mindre räddhågsna, och mer frimodiga. En kyrka är alltid på väg! Där behövs en struktur och strategi för ideella insatser, en utvecklad samverkan med andra aktörer i samhället – och en balans mellan att göra och bara vara i stillhetens eftertanke och reflektion.
Jag tror att Mats Hermansson skulle kunna vara en bra biskop i Skara stift med sin varma personlighet, sin erfarenhet av att vara präst i församling, och hans förmåga att ge ord för teologi på ett tillgängligt vis.
http://blogg.svenskakyrkan.se/domprostmats
http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=7410875
Jag gör det av främst 4 skäl.
1. Det första skälet är Mats erfarenhet av arbete på alla nivåer i Svenska kyrkan. Han har arbetat i församling – Örebro Nicolai församling som komminister, och i Visby domkyrkoförsamling som domprost.
Som domprost finns han med i stiftets arbete - ett landsbygdsstift precis som skara.
Mats har arbetat som missionsteolog på Internationella avdelningen vid kyrkokansliet i Uppsala.
Han har också erfarenheter från ytterligare en viktig nivå, nämligen den globala kyrkan.e också på dåvarande Svenska kyrkans Mission och inom Kyrkans Ungdom.
2. Det andra skälet är teologisk inriktning och teologiska uttrycksformer. Mats forskning inom missionsvetenskap ledde fram till en teologie licentiatexamen – ”Mission i retur”.
Han har sedan dess fortsatt att skriva. Bland annat kan nämnas ”Brytpunkter – om kristen tro och dess konsekvenser , och ”Gränsöverskridande – om trons förnyelsekraft”, båda utgivna på Verbum förlag.
Han delger sina tankar om kyrka och tro via sociala medier, och visar därigenom att han är intresserad av att inspirera - inom dessa områden.
Han önskar själv att kyrkan kunde reflektera mer över begreppet mission. Samtalet om mission - vårt uppdrag - måste pågå hela tiden. Det handlar om församlingssyn och prioriteringar.
En annan uttrycksform för Mats är hans intresse för konst. Han ledde projekten ”Världens Kristus” och ”Made in Asia” med konst från den världsvida kyrkan. Båda utställningarna har visats bland annat i Skara domkyrka.Själv ägnar han sig åt att skapa ikoninspirerade bilder, och han finns respresenterad på ett antal stiftsgårdar och i ett trettiotal kyrkor runt om i landet.
Mats är trygg i en öppen folkkyrka, bejakar såväl ämbets- och äktenskapsreform i alla delar, och är inte rädd att stå upp för det han tror på.
3. Det tredje skälet är Mats erfarenheter av att skapa mötesplatser mellan kyrka och samhälle. Han har initierat två nya saker i Visby som har relevans för hela vår kyrka:
- Gotlands kyrkvecka – en årlig mötesplats där kyrkfolk från hela Svenska kyrkan kan mötas för att lära och inspireras av goda exempel runt om i vår kyrka. Devisen är – Teologi gör vi tillsammans. Under Gotlands kyrkvecka delas priset Årets förnyare i Svenska kyrkan ut.
- Kyrkans närvaro under den årliga Almedalsveckan har blivit tydligare under de senaste fyra åren. Bland annat står församlingen värd för Nikodemussamtal under valven i domkyrkan varje kväll under veckan, där partiföreträdare på riksnivå finns med i angelägna samtal om tro och politik. Domkyrkan finns med i samtalen om de viktiga framtidsfrågorna.
4. Det fjärde skälet är Mats Hermanssons tankar om framtiden. Han lyfter fram vikten av ett gott barn - och ungdomsarbete, en levande diakoni med ett stort samhällsengagemang samt kyrkans världsvida natur, kyrkans kulturarv och gudstjänsten.
Han önskar att församlingarna kunde vara mindre räddhågsna, och mer frimodiga. En kyrka är alltid på väg! Där behövs en struktur och strategi för ideella insatser, en utvecklad samverkan med andra aktörer i samhället – och en balans mellan att göra och bara vara i stillhetens eftertanke och reflektion.
Jag tror att Mats Hermansson skulle kunna vara en bra biskop i Skara stift med sin varma personlighet, sin erfarenhet av att vara präst i församling, och hans förmåga att ge ord för teologi på ett tillgängligt vis.
http://blogg.svenskakyrkan.se/domprostmats
http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=7410875
tisdagen den 10:e januari 2012
Nominerat
Nomineringsvalet är över, och jag ser tillbaka på en spännande dag. Oerhört välorganiserat av stiftet under ledning av Agne Arnesson och Andreas Fagrell, som lotsade oss igenom formalia och procedurer. Stiftskansliets personal var tydliga och pålästa och servicevänliga. God mat på Kråks, trevliga människor och ett gott valresultat. Nu ser jag fram emot en spännande utfrågning den 28 februari.
Läs resultatet på http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/resultat-fran-nomineringsvalet.html
Läs resultatet på http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/resultat-fran-nomineringsvalet.html
lördagen den 7:e januari 2012
Jag vill inte ha en kvinnlig biskop. Inte manlig heller. Men gärna en mänsklig.
Det finns röster som höjs för att vi absolut måste ha en "kvinna" som ny biskop i Skara stift efter Erik Aurelius. Det finns säkert också röster som säger att vi absolut måste ha en "man" som ny biskop i Skara stift.
Med risk att uppröra med-feminister, vänder jag mig mot båda resonemangen och jag vill berätta varför.
Sedan 1958 har kvinnor och män kunnat vigas till präster och därmed också till biskopar i Svenska kyrkan. Trots det, var det inte förrän 1970 som Margit Sahlin som första kvinna blev kyrkoherde, 1990 som Caroline Krook blev den första domprosten, och 1997 som Christina Odenberg biskopsvigdes för Lunds stift. År 2000 var 31 % av Svenska kyrkans präster kvinnor.
Nuvarande biskopskollegium består av 11 män och 3 kvinnor. Det är en tydlig obalans, och det skulle tala för att det skulle "behöva" bli en kvinna som biskopsvigs härnäst.
Men själva saken, situationen, med ett samhälle och en kyrka där män dominerar på vissa arenor (inom Svenska kyrkan är det biskopsämbetet och kyrkonämndsordföringar) och kvinnor på andra (barn- och ungdomspräster, diakoner, församlingspedagoger), låter sig inte lösas genom att öronmärka biskopsstolar för kvinnor utan att ta hänsyn till meriter (mer än könskriteriet).
Det finns många prästvigda kvinnor som uppbär lika goda, eller bättre, meriter än vad de prästvigda männen uppvisar när det kommer till kandidaturer. Men min erfarenhet från förra biskopsvalet, och även detta, är att kvinnor tenderar att tacka nej till kandidatur i högre utsträckning än vad män gör. Varför?
Vi har ett bekymmer att identifiera. Vad kommer det sig, att kvinnor inte dras till kyrkoherdetjänster och biskopsstolar? Behöver vi se över hur ledarpositioner i Svenska kyrkan fungerar, för att kunna rekrytera mer jämställt?
Att det går utmärkt att vara småbarnsmamma och biskop, har biskop Eva visat. Och även män som är tonårsföräldrar behöver tid för sina barn. Och farföräldrar och mormödrar vill kunna följa med sina barnbarn på hockeycuper och ridtävlingar, oavsett om de är biskopar eller ingenjörer. Hur mycket resande kan och bör ingå i en biskopstjänst? Är det tjänstebil och biskopsvilla som är de vettigaste löneförmånerna, eller är det en assistent och hushållsnära tjänster som ska erbjudas?
Förhoppningsvis kan de förberedande kyrkoherdeutbildningarna ge frukt, men jag skulle ändå se att ledarskapsfrågorna kunde tas till ytterligare en nivå.
Det andra argumentet för att inte inkvotera en kvinna, är att vi inte ska upprepa historiens misstag. Att kvinnor hållits tillbaka i årtionden, ger inte skäl till att vi nu ska hålla tillbaka män i några decennier. Det är mycket möjligt att vi får en biskopsvigd kvinna i Skara stift, men det känns surt om det skulle bli så därför att grupperingar har menat att vi "ska ha en kvinna". Vilken som helst?
Jag önskar en biskop som är människa, som är klart och tydligt förankrad i både ämbetsreformen och äktenskapsreformen. Som står för en öppen folkkyrka med Jesus i centrum. Som kan formulera evangelium i tal och skrift. Predika och twittra. Som kan inspirera teologer såväl som dem som inte studerat teologi. Som har en varm personlighet och som brinner för Svenska Kyrkan. Som vill komma till Skövde och leda en regnbågsmässa tillsammans med nybildade Ekho Skaraborg - inte för att göra nån slags markering utan för att det är naturligt så.
Det kan vara en man. Det kan vara en kvinna. Det kan till och med vara en som inte definierar sig själv som tillhörande någon av dessa kategorier.
Kön är inget kriterium för att vara en bra biskopskandidat. Det är det för kvinnoprästmotståndarna. Låt oss inte hamna i den fällan.
(Ps. Sakine inpirerar mig!)
Med risk att uppröra med-feminister, vänder jag mig mot båda resonemangen och jag vill berätta varför.
Sedan 1958 har kvinnor och män kunnat vigas till präster och därmed också till biskopar i Svenska kyrkan. Trots det, var det inte förrän 1970 som Margit Sahlin som första kvinna blev kyrkoherde, 1990 som Caroline Krook blev den första domprosten, och 1997 som Christina Odenberg biskopsvigdes för Lunds stift. År 2000 var 31 % av Svenska kyrkans präster kvinnor.
Nuvarande biskopskollegium består av 11 män och 3 kvinnor. Det är en tydlig obalans, och det skulle tala för att det skulle "behöva" bli en kvinna som biskopsvigs härnäst.
Men själva saken, situationen, med ett samhälle och en kyrka där män dominerar på vissa arenor (inom Svenska kyrkan är det biskopsämbetet och kyrkonämndsordföringar) och kvinnor på andra (barn- och ungdomspräster, diakoner, församlingspedagoger), låter sig inte lösas genom att öronmärka biskopsstolar för kvinnor utan att ta hänsyn till meriter (mer än könskriteriet).
Det finns många prästvigda kvinnor som uppbär lika goda, eller bättre, meriter än vad de prästvigda männen uppvisar när det kommer till kandidaturer. Men min erfarenhet från förra biskopsvalet, och även detta, är att kvinnor tenderar att tacka nej till kandidatur i högre utsträckning än vad män gör. Varför?
Vi har ett bekymmer att identifiera. Vad kommer det sig, att kvinnor inte dras till kyrkoherdetjänster och biskopsstolar? Behöver vi se över hur ledarpositioner i Svenska kyrkan fungerar, för att kunna rekrytera mer jämställt?
Att det går utmärkt att vara småbarnsmamma och biskop, har biskop Eva visat. Och även män som är tonårsföräldrar behöver tid för sina barn. Och farföräldrar och mormödrar vill kunna följa med sina barnbarn på hockeycuper och ridtävlingar, oavsett om de är biskopar eller ingenjörer. Hur mycket resande kan och bör ingå i en biskopstjänst? Är det tjänstebil och biskopsvilla som är de vettigaste löneförmånerna, eller är det en assistent och hushållsnära tjänster som ska erbjudas?
Förhoppningsvis kan de förberedande kyrkoherdeutbildningarna ge frukt, men jag skulle ändå se att ledarskapsfrågorna kunde tas till ytterligare en nivå.
Det andra argumentet för att inte inkvotera en kvinna, är att vi inte ska upprepa historiens misstag. Att kvinnor hållits tillbaka i årtionden, ger inte skäl till att vi nu ska hålla tillbaka män i några decennier. Det är mycket möjligt att vi får en biskopsvigd kvinna i Skara stift, men det känns surt om det skulle bli så därför att grupperingar har menat att vi "ska ha en kvinna". Vilken som helst?
Jag önskar en biskop som är människa, som är klart och tydligt förankrad i både ämbetsreformen och äktenskapsreformen. Som står för en öppen folkkyrka med Jesus i centrum. Som kan formulera evangelium i tal och skrift. Predika och twittra. Som kan inspirera teologer såväl som dem som inte studerat teologi. Som har en varm personlighet och som brinner för Svenska Kyrkan. Som vill komma till Skövde och leda en regnbågsmässa tillsammans med nybildade Ekho Skaraborg - inte för att göra nån slags markering utan för att det är naturligt så.
Det kan vara en man. Det kan vara en kvinna. Det kan till och med vara en som inte definierar sig själv som tillhörande någon av dessa kategorier.
Kön är inget kriterium för att vara en bra biskopskandidat. Det är det för kvinnoprästmotståndarna. Låt oss inte hamna i den fällan.
(Ps. Sakine inpirerar mig!)
Ett annat nyfött barn. Gästblogginlägg av Pamela Garpefors
Telefonen ringer. Klockan är två på natten. En barnmorska ringer och ber mig komma och döpa ett nyfött barn som håller på att dö.
Jag tar på mig prästskjortan och är snart på sjukhuset. Mamman och pappan, som är unga, nyblivna föräldrar i tjugoårsåldern, säger ingenting. De står jämte varandra vid kuvösen och vågar knappt andas.
Jag lägger mina armar om dem och ber. Jag ber och sjunger: ”Du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand.” Så får min stora hand sakta komma innanför skyddsnätet, in i kuvösen, och några droppar vatten och Orden gör skillnad. Jag döper dig i Faderns, Sonen och den helige Andens namn. Dropparna från föräldrarnas kinder trillar ner på kuvösen och för första gången rör deras händer vid deras älskade lilla dotter. ”Du är min älskade, min utvalde”.
Vi tre, föll förundrade på knä, vid barnet i kuvösen. /…/Gud, tack för ditt tilltal: Älskad och utvald, som Jesus och vi alla behöver vara för att leva som du skapat oss att vara. Tack för att du fyller oss med helig Ande,så att vi kan leva andetag för andetag.Gud, det är ett uppdrag att leva som en älskad människa.Vi får gå ut i livet omslutna av din frid. Amen.
Pamela Garpefors är kyrkoherde i Rödeby. Tack för att jag får publicera din text!
Jag tar på mig prästskjortan och är snart på sjukhuset. Mamman och pappan, som är unga, nyblivna föräldrar i tjugoårsåldern, säger ingenting. De står jämte varandra vid kuvösen och vågar knappt andas.
Jag lägger mina armar om dem och ber. Jag ber och sjunger: ”Du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand.” Så får min stora hand sakta komma innanför skyddsnätet, in i kuvösen, och några droppar vatten och Orden gör skillnad. Jag döper dig i Faderns, Sonen och den helige Andens namn. Dropparna från föräldrarnas kinder trillar ner på kuvösen och för första gången rör deras händer vid deras älskade lilla dotter. ”Du är min älskade, min utvalde”.
Vi tre, föll förundrade på knä, vid barnet i kuvösen. /…/Gud, tack för ditt tilltal: Älskad och utvald, som Jesus och vi alla behöver vara för att leva som du skapat oss att vara. Tack för att du fyller oss med helig Ande,så att vi kan leva andetag för andetag.Gud, det är ett uppdrag att leva som en älskad människa.Vi får gå ut i livet omslutna av din frid. Amen.
Pamela Garpefors är kyrkoherde i Rödeby. Tack för att jag får publicera din text!
onsdagen den 4:e januari 2012
Ivanhoe - en normkritisk skjuts in i 2012. Krönika i Skövde Nyheter 5/1
Gott nytt år! Så lyder frasen som mer eller mindre genomtänkt riktas till människor vi möter. Magin med förste i förste upphör aldrig att fascinera, även om nyårsaftonens färgsprakande glitter och bubbel snart övergår i en av årets allra sömnigaste dagar med soffhäng i sällskap av julklappschoklad, hjälten Ivanhoe och backhoppning.
Kanske är det själavårdande med tvålagerschoklad, backhoppning och Ivanhoe just på nyårsdagen. Visst får man börja på nedersta lagret även om det finns praliner kvar i första! Varför inte lämna oönskat och onödigt bakom oss, när det finns en uppsjö av möjligheter på andra sidan? Och även om livet känns som en enda lång uppförsbacke, blir den en nedförsbacke om man testar från andra hållet. Rätt vad det är, kommer det avgörande hoppet. Filmen Ivanhoe innehåller det mesta som vi idag tar avstånd ifrån: rasåtskillnader, häxbränningar, dominanta patriarker och manligt våld – och ger oss därför en normkritisk skjuts in i år 2012.
Gott nytt år, alltså. Det där med vad som är gott, det är ju relativt. För någon kommer detta år att innebära ytterligare ett par intjänade miljoner. För andra finns möjligen en förhoppning om att ens få en anställning. Fråga förresten Dawit Isaak, Martin Schibbye eller Johan Persson om deras nyårslöften medan du förfasar dig över extrakilon och rökta cigaretter.
Jag skulle vilja önska alla skövdebor ett godare nytt år, med det innehåll som var och en önskar. Det är inte säkert att det är de stora händelserna, eller de märkvärdigare prylarna som ger det godare livet. Det kanske inte är att likt backhopparen uppleva den susande färden längs granars stolta rader, utan ett vanligt soffhäng tillsammans med nära och kära.
Kanske är det själavårdande med tvålagerschoklad, backhoppning och Ivanhoe just på nyårsdagen. Visst får man börja på nedersta lagret även om det finns praliner kvar i första! Varför inte lämna oönskat och onödigt bakom oss, när det finns en uppsjö av möjligheter på andra sidan? Och även om livet känns som en enda lång uppförsbacke, blir den en nedförsbacke om man testar från andra hållet. Rätt vad det är, kommer det avgörande hoppet. Filmen Ivanhoe innehåller det mesta som vi idag tar avstånd ifrån: rasåtskillnader, häxbränningar, dominanta patriarker och manligt våld – och ger oss därför en normkritisk skjuts in i år 2012.
Gott nytt år, alltså. Det där med vad som är gott, det är ju relativt. För någon kommer detta år att innebära ytterligare ett par intjänade miljoner. För andra finns möjligen en förhoppning om att ens få en anställning. Fråga förresten Dawit Isaak, Martin Schibbye eller Johan Persson om deras nyårslöften medan du förfasar dig över extrakilon och rökta cigaretter.
Jag skulle vilja önska alla skövdebor ett godare nytt år, med det innehåll som var och en önskar. Det är inte säkert att det är de stora händelserna, eller de märkvärdigare prylarna som ger det godare livet. Det kanske inte är att likt backhopparen uppleva den susande färden längs granars stolta rader, utan ett vanligt soffhäng tillsammans med nära och kära.
Mats Hermansson - möjlig biskop
Mats Hermansson, domprost i Visby, har tackat ja till att kandidera. Innan han blev domprost har han bland annat varit församlingspräst i Örebro och missionsteolog på Kyrkokansliet i Uppsala och projektledare för "Världens Kristus", en konstutställning med 45 kristusbilder från olika delar av världen. Mats bloggar på http://blogg.svenskakyrkan.se/domprostmats och uttrycker sig också genom bildskapande, och hans presenningsikoner kommer att visas i Mariestad framåt våren.
Några citat från Mats blogg:
"Kyrkan finns inte till för sin egen skull, utan är sänd av Gud i världen med uppdraget att i ord och handling visa på evangeliet om Guds befriande och gränsöverskridande kärlek och för att påminna människan om sitt medarbetarskap för en bebolig värld – för alla människor. Det är att lägga ribban för lågt om vi tror att kyrkans mission i världen enbart handlar om att värva medlemmar. Syftet är istället att vara ett Guds redskap i världen." (2012-01-01)
"Kyrkan bör självklart arbeta för rättvisa i världen. Men det räcker inte. Kyrkans fundament är något mycket större och starkare. Ord som i generationer velat pedagogisera vad det handlar om är: Barmhärtighet, Nåd, Gåva och Förlåtelse. Denna dimension av livet behöver kyrkan idag värna om. Kyrkan ska inte bara tala om synd, det gör hon inte heller, men bli tydligare i talet om syndernas förlåtelse. ”Syndernas förlåtelse” är faktiskt det ända som nämns om kyrkans uppgift i den Apostoliska trosbekännelsen. Det borde vara ett memento och ett raster på varje församlings förkunnelse och verksamhet." (2011-09-29)
"När ska vi sluta krypa och be om ursäkt? Jag tycker vi med rätta ska vara glada över allt gott som gjorts och görs i vår älskade kyrka. Till exempel när det gäller Kyrkomötets kloka och framåtblickande beslut, för flera år sedan, att kyrkan viger människor som är kära i varandra och vill dela varandras liv – och också vill be om Guds välsignelse över detta gemensamma liv. Och detta oavsett kön. Jag är stolt att få verka i en sådan kyrka. Heja Kyrkomötet!" (2011-09-26)
Bilden är från IKON.
fredagen den 30:e december 2011
En nyårsbön av Mats Hermansson
Gud
…… ge din kyrka modet att lämna det trygga och invanda, visa oss vägen till nya relationer somkan ge församlingens liv en tydligare prägelav samtidens frågeställningar
……hjälp kyrkan att vara öppen för människorslängtan och tro uttryckt i samtidens musik, poesioch konst
…… bevara oss för en kyrka som ser sin uppgift somtraditionsbärare och språkvårdare och därför riskerar attglömma sitt gränsöverskridande uppdrag
…… hjälp oss till lyhördhet och klarsyn så att vi bättre kanhöra och se vår samtid…… låt mänsklighetens frågor och problem bli våra, så attvi kan vi tala tydligt och trovärdigt om befrielse
…… hjälp oss att trogna budskapet vara kyrka i vår tid
…… visa oss din väg och gör oss villiga att vandra den…Gud, ske din vilja
…… Amen
…… ge din kyrka modet att lämna det trygga och invanda, visa oss vägen till nya relationer somkan ge församlingens liv en tydligare prägelav samtidens frågeställningar
……hjälp kyrkan att vara öppen för människorslängtan och tro uttryckt i samtidens musik, poesioch konst
…… bevara oss för en kyrka som ser sin uppgift somtraditionsbärare och språkvårdare och därför riskerar attglömma sitt gränsöverskridande uppdrag
…… hjälp oss till lyhördhet och klarsyn så att vi bättre kanhöra och se vår samtid…… låt mänsklighetens frågor och problem bli våra, så attvi kan vi tala tydligt och trovärdigt om befrielse
…… hjälp oss att trogna budskapet vara kyrka i vår tid
…… visa oss din väg och gör oss villiga att vandra den…Gud, ske din vilja
…… Amen
torsdagen den 29:e december 2011
Tankar inför biskopsvalet
Nu återstår endast dagar innan det är dags för nomineringsval i Skara. 10 januari är det dags för Skara stifts elektorer, diakoner och präster och samlas och nominera kandidater.
I facebookgruppen Mirjam eller Mose och på bloggen mirjamellermose.blogspot.com har kandidater föreslagits och diskuterats, och de som i nuläget sagt ja till kandidatur är (med reservation för att jag inte uppfattat) Carin Åblad Lundström, Leif Nordlander, Jaqueline Björnram och Åke Bonnier.De kandidater som nämndes inledningsvis, som Mikael Mogren, Fredrik Modéus, Michael Persson, Cristina Grenholm med flera, har alla tackat nej med hänvisning till utmaningar i nuvarande position eller av familjeskäl.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta motiven hos dem som tackar nej till kandidatur, men jag undrar ändå om Skara stift, med sin landsbygdskaraktär och med sitt avstånd till såväl storstad som teologisk fakultet, är attraktivt för en blivande biskop. När jag uttryckte dessa tankar på facebook för en tid sedan, fick jag ett surt meddelande från en skarabo som menade att jag, som präst, inte skulle uttrycka mig på det viset.
Men det som inte erkänns kan heller inte förändras. Har vi, som skarastiftare, gjort vårt för att "marknadsföra" Skara stift? Har vi utmärkt oss för något som får kollegor runt om i landet att höja på ögonbrynen och tänka - där skulle jag vilja verka som präst eller biskop!
Har Skara stift någon vision? Hittas verksamhetsplanen på stiftets hemsida? Räcker ideellt arbete och hållbar utveckling som visioner? Och vad är egentligen "skarastiftsandan", som det ibland talas om?Eller är det så att det är i församlingarna det händer? Och att stiftskansli och biskopsstol stenkastet från Skara domkyrka inte ses som attraktiva funktioner för den som "vill något"?
Här har avgående biskopen Erik Aurelius haft något att komma med. Hans inlägg i debatterna i Kyrkomötet har varit lysande, även om jag inte alltid delat hans uppfattning. Han har i sig själv förenat bibelvetaren, lutheranen och prästen till en biskop med humor och auktoritet. Tänk om någon i hans omgivning kunde ta för vana att twittra ut hans underfundigheter!
Sociala medier är dock på gång, även på stiftskansliet. Flera medarbetare syns nu på Facebook. Sedan behöver andra mål synliggöras. Vågar vi sticka ut? Konkurrera om de skarpaste pastorsadjunkterna? Vara stöd tid de pastorat som nu måste fundera över antalet kyrkobyggnader?
I facebookgruppen Mirjam eller Mose och på bloggen mirjamellermose.blogspot.com har kandidater föreslagits och diskuterats, och de som i nuläget sagt ja till kandidatur är (med reservation för att jag inte uppfattat) Carin Åblad Lundström, Leif Nordlander, Jaqueline Björnram och Åke Bonnier.De kandidater som nämndes inledningsvis, som Mikael Mogren, Fredrik Modéus, Michael Persson, Cristina Grenholm med flera, har alla tackat nej med hänvisning till utmaningar i nuvarande position eller av familjeskäl.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta motiven hos dem som tackar nej till kandidatur, men jag undrar ändå om Skara stift, med sin landsbygdskaraktär och med sitt avstånd till såväl storstad som teologisk fakultet, är attraktivt för en blivande biskop. När jag uttryckte dessa tankar på facebook för en tid sedan, fick jag ett surt meddelande från en skarabo som menade att jag, som präst, inte skulle uttrycka mig på det viset.
Men det som inte erkänns kan heller inte förändras. Har vi, som skarastiftare, gjort vårt för att "marknadsföra" Skara stift? Har vi utmärkt oss för något som får kollegor runt om i landet att höja på ögonbrynen och tänka - där skulle jag vilja verka som präst eller biskop!
Har Skara stift någon vision? Hittas verksamhetsplanen på stiftets hemsida? Räcker ideellt arbete och hållbar utveckling som visioner? Och vad är egentligen "skarastiftsandan", som det ibland talas om?Eller är det så att det är i församlingarna det händer? Och att stiftskansli och biskopsstol stenkastet från Skara domkyrka inte ses som attraktiva funktioner för den som "vill något"?
Här har avgående biskopen Erik Aurelius haft något att komma med. Hans inlägg i debatterna i Kyrkomötet har varit lysande, även om jag inte alltid delat hans uppfattning. Han har i sig själv förenat bibelvetaren, lutheranen och prästen till en biskop med humor och auktoritet. Tänk om någon i hans omgivning kunde ta för vana att twittra ut hans underfundigheter!
Sociala medier är dock på gång, även på stiftskansliet. Flera medarbetare syns nu på Facebook. Sedan behöver andra mål synliggöras. Vågar vi sticka ut? Konkurrera om de skarpaste pastorsadjunkterna? Vara stöd tid de pastorat som nu måste fundera över antalet kyrkobyggnader?
tisdagen den 20:e december 2011
Veckans krönika i Kyrkfack
Jag minns mina första organisationsförändringar. Under ett auktoritärt styre placerades vi ut i organisationen genom lottning. Utan förhandlingar, samverkan eller gehör för avvikande uppfattningar flyttades vi runt i klassrummet, fyra bänkar tillsammans som små öar av trygghet i en osäker tillvaro. Varje ny månad lottades nya platser, så att alla skulle kunna jobba med alla, i olika omgångar. Grupparbeten kunde dock ske i tvärgrupper, då somliga elever strategiskt inledde förhandlingar med de mest ambitiösa eleverna i klassen.
Jag tyckte om bänkplatslottningen. Den var slumpmässig, opersonlig och känslokall, till skillnad från den organisation som mejslades fram inför brännbollsmatcherna. Idrottsfröken valde ut två jämnstarka individer, som i tur och ordning ropade upp vald spelare efter noga granskning av urvalsmaterialet. Eftersom jag varken var urdålig eller någon stjärna brukade jag bli uppropad ungefär i mitten, men jag led med dem som blev valda sist. Jo, jag led i och för sig med dem som blev valda först också, för det var ju de som egentligen hade störst press på sig att lyckas. Den som hålls högt, faller också tyngst. Den som ingen räknar med, behöver heller inte påvisa några resultat.
För medarbetare i Svenska kyrkan, liksom i alla organisationer, är förändringar något som inte går att undvikas. Vi lever i en föränderlig värld och i en föränderlig tid, och därför kan inte allt se ut som det alltid har gjort. Men finns det drag av ovanstående modeller i vårt organisationsbygge?
Oavsett hur den nya organisationen skapas, bör man påminna sig om att bortom ekonomiska kalkyler, riskbedömningar enligt Arbetsmiljöverkets ABC, personalutvecklingssamtal och facklig samverkan finns människor av kött och blod, som du och jag. Här åker mellanstadietidens turordningsregler fram, osäkerheten kring min egen kapacitet och popularitet. Nu seglar högstadietjejens våndor upp – vem ska jag vara med nu, om jag måste byta arbetsplats?
Nu tänker jag inte att arbetsgivaren har ansvar för att tillgodose alla våra grundläggande mänskliga behov, men alla har att vinna på att det skapas förutsättningar för goda sammanhang på arbetsplatsen. Det kan till exempel handla om att erbjuda extern handledning för såväl den enskilde arbetstagaren som för gruppen som helhet, eller att skapa mötesformer som ger plats för social samverkan. Tydlighet, transparens och trivsel är viktiga begrepp i sammanhanget.
Någon gång i högstadiet kom jag på att jag kunde erbjuda mig att vara biträdande domare vid brännbollsmatcherna. För min del kändes det mer meningsfullt att vara en möjliggörare för spelet, än att alltid försöka slå långa bollar, springa fort eller kasta pricksäkert. I en organisation behövs också folk som ibland ställer sig vid sidan och ser spelet med andra ögon. Den som till exempel chansar och springer mot målet trots dåliga förutsättningar, blir för det mesta bränd.
Vem i våra organisationer har till uppgift att se den som löser sina uppgifter på ett sätt som innebär risk för utbrändhet? Arbetsmiljöansvar är allas uppgift och det blir särskilt betydelsefullt när förändringarnas vindar blåser. Vanlig medmänsklig omsorg är allas ansvar, liksom att bidra solidariskt till att församlingens uppgift blir utförd. Då gäller det att uppmärksamma de snabba löparna och de pricksäkra individerna, men också den som av tristess redan gett upp och är på väg bort till omklädningsrummet, och den som knappt vågar ta någon boll alls av rädsla att misslyckas.
Karin Långström Vinge, präst i Skövde
Publicerad i Kyrkfack, tidning för Kyrkans akademikerförbund
Jag tyckte om bänkplatslottningen. Den var slumpmässig, opersonlig och känslokall, till skillnad från den organisation som mejslades fram inför brännbollsmatcherna. Idrottsfröken valde ut två jämnstarka individer, som i tur och ordning ropade upp vald spelare efter noga granskning av urvalsmaterialet. Eftersom jag varken var urdålig eller någon stjärna brukade jag bli uppropad ungefär i mitten, men jag led med dem som blev valda sist. Jo, jag led i och för sig med dem som blev valda först också, för det var ju de som egentligen hade störst press på sig att lyckas. Den som hålls högt, faller också tyngst. Den som ingen räknar med, behöver heller inte påvisa några resultat.
För medarbetare i Svenska kyrkan, liksom i alla organisationer, är förändringar något som inte går att undvikas. Vi lever i en föränderlig värld och i en föränderlig tid, och därför kan inte allt se ut som det alltid har gjort. Men finns det drag av ovanstående modeller i vårt organisationsbygge?
Oavsett hur den nya organisationen skapas, bör man påminna sig om att bortom ekonomiska kalkyler, riskbedömningar enligt Arbetsmiljöverkets ABC, personalutvecklingssamtal och facklig samverkan finns människor av kött och blod, som du och jag. Här åker mellanstadietidens turordningsregler fram, osäkerheten kring min egen kapacitet och popularitet. Nu seglar högstadietjejens våndor upp – vem ska jag vara med nu, om jag måste byta arbetsplats?
Nu tänker jag inte att arbetsgivaren har ansvar för att tillgodose alla våra grundläggande mänskliga behov, men alla har att vinna på att det skapas förutsättningar för goda sammanhang på arbetsplatsen. Det kan till exempel handla om att erbjuda extern handledning för såväl den enskilde arbetstagaren som för gruppen som helhet, eller att skapa mötesformer som ger plats för social samverkan. Tydlighet, transparens och trivsel är viktiga begrepp i sammanhanget.
Någon gång i högstadiet kom jag på att jag kunde erbjuda mig att vara biträdande domare vid brännbollsmatcherna. För min del kändes det mer meningsfullt att vara en möjliggörare för spelet, än att alltid försöka slå långa bollar, springa fort eller kasta pricksäkert. I en organisation behövs också folk som ibland ställer sig vid sidan och ser spelet med andra ögon. Den som till exempel chansar och springer mot målet trots dåliga förutsättningar, blir för det mesta bränd.
Vem i våra organisationer har till uppgift att se den som löser sina uppgifter på ett sätt som innebär risk för utbrändhet? Arbetsmiljöansvar är allas uppgift och det blir särskilt betydelsefullt när förändringarnas vindar blåser. Vanlig medmänsklig omsorg är allas ansvar, liksom att bidra solidariskt till att församlingens uppgift blir utförd. Då gäller det att uppmärksamma de snabba löparna och de pricksäkra individerna, men också den som av tristess redan gett upp och är på väg bort till omklädningsrummet, och den som knappt vågar ta någon boll alls av rädsla att misslyckas.
Karin Långström Vinge, präst i Skövde
Publicerad i Kyrkfack, tidning för Kyrkans akademikerförbund
söndagen den 18:e december 2011
En köttfri jul
"Jag firar en köttfri jul för att Jesus föddes i ett enkelt stall omgiven av några djur: kanske ett lamm, en åsna och en ko. Det glada julevangeliet gäller inte enbart människor utan hela skapelsen. Julgrisen har levt ett kort liv i en mörk, trång och betongklädd byggnad. Redan efter ett halvår tvingas hon in i en transportbil som kör henne mot döden och styckningen. Julskinkan berättar inte alls om den altruistiska kärleken till alla och allt. Tvärtom, den vittnar om en respektlös inställning till djuren."Läs mer på Vildåsnan, en kristen vegetarisk förening, och mitt svar på Fråga prästen.
lördagen den 17:e december 2011
Ny adress till Mirjam eller Mose-bloggen
Jag har bytt adress till biskopsvalsbloggen - till en enklare. Numera når du Mirjam eller Mose på http://mirjamellermose.blogspot.com.
Och nu närmar det sig. 10 januari är det nomineringsval!
Och nu närmar det sig. 10 januari är det nomineringsval!
söndagen den 11:e december 2011
Predikan Tredje advent /S:ta Helena kyrka
Det talas ibland om informationsbruset. All information, alla opinionsyttringar, allt och alla som vill nå oss med sina budskap om hur livet är eller borde vara. Vankelmodigheten breder ut sig. I en klassisk sketch har Hasse Alfredsson och Tage Danielsson svårt att välja mellan Aftonbladet och Expressen, en ganska talande bild för hur svårt det kan vara som konsument att välja.
När det gäller andlighet handlar det inte om att vara en konsument. När Johannes bakom lås och bom skickar bud till Jesus är det inte fråga om nyfikenhet, utan om liv och död.
”Är du den som ska komma, eller skall vi vänta på någon annan?”
Frågan andas rop på hjälp. En längtan efter någon att kunna lita på, en fullbordan av allt som utlovats av Gud och profeterna: Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ett ljus fram.
Jag är världens ljus, svarar Jesus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha världens ljus.
Ändå ser vi mörker omkring oss. Människor far illa på olika sätt, och att följa Jesus innebär ingen vaccination mot mörkret. Människor som du och jag ser sina hem bombas och tvingas till flyktingläger med fruktansvärda förhållanden. Människor som du och jag ser sina barn långsamt svälta till döds. Människor som du och jag är rädda att komma hem, därför att man kanske möts av den älskades knytnävar.
Vad gick ni ut i öknen för att se, frågar Jesus Johannes lärjungar, Ett strå som vajar i vinden? En man i fina kläder? Nej, ska man vara den störste vägbanaren för Gud krävs mer än så. Det krävs en styrka att stå fast vid vad man tror på, och det krävs hårt arbete. Skulle Johannes leva nu, skulle jag tro att han skulle se ut ungefär som en vägarbetare med skyddskläder och pannlampa, på väg i mörkret att gräva upp någon gata här i centrum för att ordna så vi andra får ljus och värme. Ljus som vi ser och värme som vi kan känna, men också det inre ljuset som hjälper oss att kunna se positivt på våra liv, vårt nu och vår framtid, och den inre värmen som hjälper oss att kunna vara trygga.
Aktuell ljusbärare den här veckan är Lucia. Hon sprider ljuset, även om förlagan Lucias liv i 300-talets Syrakusa bestod av mörker. Hon kränktes, hånades, fick sina ögon utstuckna och brändes på bål. På sätt och vis likna Lucia – Johannes. Hon vågade också stå upp för det hon trodde på och för hur hon ville leva. Hon hade integritet och ville leva på det sätt hon själv önskade, nämligen utan en man. Hennes seger var troheten till sin egen övertygelse. Hon vill inte leva som alla andra. Hon ville följa sin kallelse.
När nu kyrkorna fylls i advent och jul, vad är det som du och jag kommer för att se? Är det ett strå som vajar för vinden? Är det män i fina kläder? Jag hoppas vi blir besvikna i så fall. Jag önskar att vi ser en kyrka med Jesus i centrum, där Jesu ärende kan inspirera oss att tända ljus i världen. Jag önskar att vi ser en kyrka som inte vajar fram och tillbaka i uppfattningar om det ena och det andra, utan står fast vid tron, hoppet och kärleken.
Och det handlar inte om att Jesus älskar, att ärkebiskopen tror och att diakonerna bär på hoppet om en bättre värld, utan där har vi alla del. Att göra gott där vi står, är inget specifikt kristet påbud. Det är ett allmänmänskligt etiskt krav. Men Gud är som uppdragsgivaren för oss alla, och där en tro börjar spira och växer fram, utvecklas också ett hopp och en meningsfullhet som inte grundas i en ideologi eller förening med organisationsnummer, utan ett hopp som återspeglas i Jesu ansikte, i hans liv och hans verk. Också för dig och för mig utgiven för att bevara oss till evigt liv.
Det är inte säkert att det här märks i mediabruset. Det är så mycket som pockar på och drar i oss. Men varje adventsljusstake i fönstren jag går förbi, varje julsång jag hör i bakgrunden på varuhuset, varje liten dagislucia jag kommer att se i veckan, påminner mig stillsamt om ett enda:
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt det som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Därför, som Jesaja skriver, skall Libanon bli till en trädgård. De döva ska höra och de blinda ska se. Tyrannerna och de hänsynslösa, alla som har ont i sinnet är borta, alla de som snärjde dem som förde rättvisans talan. Och Paulus fyller på: Gud ska låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. Och då får var och en sitt beröm från Gud.
Amen
När det gäller andlighet handlar det inte om att vara en konsument. När Johannes bakom lås och bom skickar bud till Jesus är det inte fråga om nyfikenhet, utan om liv och död.
”Är du den som ska komma, eller skall vi vänta på någon annan?”
Frågan andas rop på hjälp. En längtan efter någon att kunna lita på, en fullbordan av allt som utlovats av Gud och profeterna: Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ett ljus fram.
Jag är världens ljus, svarar Jesus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha världens ljus.
Ändå ser vi mörker omkring oss. Människor far illa på olika sätt, och att följa Jesus innebär ingen vaccination mot mörkret. Människor som du och jag ser sina hem bombas och tvingas till flyktingläger med fruktansvärda förhållanden. Människor som du och jag ser sina barn långsamt svälta till döds. Människor som du och jag är rädda att komma hem, därför att man kanske möts av den älskades knytnävar.
Vad gick ni ut i öknen för att se, frågar Jesus Johannes lärjungar, Ett strå som vajar i vinden? En man i fina kläder? Nej, ska man vara den störste vägbanaren för Gud krävs mer än så. Det krävs en styrka att stå fast vid vad man tror på, och det krävs hårt arbete. Skulle Johannes leva nu, skulle jag tro att han skulle se ut ungefär som en vägarbetare med skyddskläder och pannlampa, på väg i mörkret att gräva upp någon gata här i centrum för att ordna så vi andra får ljus och värme. Ljus som vi ser och värme som vi kan känna, men också det inre ljuset som hjälper oss att kunna se positivt på våra liv, vårt nu och vår framtid, och den inre värmen som hjälper oss att kunna vara trygga.
Aktuell ljusbärare den här veckan är Lucia. Hon sprider ljuset, även om förlagan Lucias liv i 300-talets Syrakusa bestod av mörker. Hon kränktes, hånades, fick sina ögon utstuckna och brändes på bål. På sätt och vis likna Lucia – Johannes. Hon vågade också stå upp för det hon trodde på och för hur hon ville leva. Hon hade integritet och ville leva på det sätt hon själv önskade, nämligen utan en man. Hennes seger var troheten till sin egen övertygelse. Hon vill inte leva som alla andra. Hon ville följa sin kallelse.
När nu kyrkorna fylls i advent och jul, vad är det som du och jag kommer för att se? Är det ett strå som vajar för vinden? Är det män i fina kläder? Jag hoppas vi blir besvikna i så fall. Jag önskar att vi ser en kyrka med Jesus i centrum, där Jesu ärende kan inspirera oss att tända ljus i världen. Jag önskar att vi ser en kyrka som inte vajar fram och tillbaka i uppfattningar om det ena och det andra, utan står fast vid tron, hoppet och kärleken.
Och det handlar inte om att Jesus älskar, att ärkebiskopen tror och att diakonerna bär på hoppet om en bättre värld, utan där har vi alla del. Att göra gott där vi står, är inget specifikt kristet påbud. Det är ett allmänmänskligt etiskt krav. Men Gud är som uppdragsgivaren för oss alla, och där en tro börjar spira och växer fram, utvecklas också ett hopp och en meningsfullhet som inte grundas i en ideologi eller förening med organisationsnummer, utan ett hopp som återspeglas i Jesu ansikte, i hans liv och hans verk. Också för dig och för mig utgiven för att bevara oss till evigt liv.
Det är inte säkert att det här märks i mediabruset. Det är så mycket som pockar på och drar i oss. Men varje adventsljusstake i fönstren jag går förbi, varje julsång jag hör i bakgrunden på varuhuset, varje liten dagislucia jag kommer att se i veckan, påminner mig stillsamt om ett enda:
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt det som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Därför, som Jesaja skriver, skall Libanon bli till en trädgård. De döva ska höra och de blinda ska se. Tyrannerna och de hänsynslösa, alla som har ont i sinnet är borta, alla de som snärjde dem som förde rättvisans talan. Och Paulus fyller på: Gud ska låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. Och då får var och en sitt beröm från Gud.
Amen
onsdagen den 7:e december 2011
Fotoförbud hot mot patientsäkerheten. Krönika i Skövde Nyheter 8 december
Just nu pågår en intressant diskussion inom fältet demokrati och öppenhet, nämligen den rätt man som medborgare har att dokumentera viktiga händelser. Det gäller förstås fotoförbudet vid sjukhus och andra vårdinrättningar. De som är skeptiska till att det fotas och filmas menar att personalens och patienternas integritet hotas på grund av att ingen på förhand vet om och i så fall var bilderna publiceras. I de flesta fall verkar det ändå vara så att föräldrar kan få ta några bilder av sitt nyfödda barn, eller att man kan skicka videohälsningar till anhöriga via mobiltelefonen direkt från vårdavdelningen.
Ett argument som anförts till förmån för förbudslinjen är att missförhållanden skulle kunna upptäckas. Det är sant och det är bra. Skandalerna runt vårdföretag eller brister i hygien och personlig omvårdnad skulle förmodligen inte komma till allmänhetens kännedom utan civilt olydigt mobilfotande. Det handlar helt enkelt om att säkra bevismaterial, så det är snarare det allmänna fotoförbudet som innebär hot mot patientsäkerheten, än anhörigas mobilkameror.
Socialstyrelsen har konstaterat att det under ett år rapporteras cirka 105 000 vårdskador, vilka leder till cirka 640 000 extra vårddygn. Nästan var tionde patient får bestående men eller funktionsnedsättning efter vårdskadan. Bakom dessa siffror döljer sig inte bara onödigt mänskligt lidande utan också betydande ekonomiska förluster. Naturligtvis vore fotoförbud ett sätt att förbättra statistiken, då alla vårdskador med all säkerhet inte rapporteras som avvikelser eller anmäls enligt Lex Maria.
Nu är de allra flesta undersköterskor, sjuksköterskor och doktorer människor med kompetens, omdöme, god vilja och personligt ansvarstagande. Den som har samvetet rent, har heller inget att frukta.
Ett argument som anförts till förmån för förbudslinjen är att missförhållanden skulle kunna upptäckas. Det är sant och det är bra. Skandalerna runt vårdföretag eller brister i hygien och personlig omvårdnad skulle förmodligen inte komma till allmänhetens kännedom utan civilt olydigt mobilfotande. Det handlar helt enkelt om att säkra bevismaterial, så det är snarare det allmänna fotoförbudet som innebär hot mot patientsäkerheten, än anhörigas mobilkameror.
Socialstyrelsen har konstaterat att det under ett år rapporteras cirka 105 000 vårdskador, vilka leder till cirka 640 000 extra vårddygn. Nästan var tionde patient får bestående men eller funktionsnedsättning efter vårdskadan. Bakom dessa siffror döljer sig inte bara onödigt mänskligt lidande utan också betydande ekonomiska förluster. Naturligtvis vore fotoförbud ett sätt att förbättra statistiken, då alla vårdskador med all säkerhet inte rapporteras som avvikelser eller anmäls enligt Lex Maria.
Nu är de allra flesta undersköterskor, sjuksköterskor och doktorer människor med kompetens, omdöme, god vilja och personligt ansvarstagande. Den som har samvetet rent, har heller inget att frukta.
måndagen den 5:e december 2011
Internationella frivilligdagen
Idag har vi högtidlighållit frivilliga dagen i Skövde. Ett antal organisationer samlades på eftermiddagen i Kyrkans hus och sen gick vi i fackeltåg genom Skövdes centrum.Fredrik Hedlund från Ideellt Forum inspirerade oss under en timma. Bland annat tryckte han på att lyfta organisationer och engagemang inom Vision 2025 - att marknadsföra Skövde som en stad där vars och ens ideella engagemang uppskattas. Man trivs där man behövs, säger Fredrik. Ingen vill vara onödig.
Helt sant! Vi skövdebor är inte bara konsumenter och arbetstagare, vi är subjekt också. Näringsliv och kommun är viktiga, men den ideella sektorn får inte glömmas bort.
Efter samlingen träffade jag bibelstudiegruppen och jag bad dem tänka på bibelord som varit och är inspirerande för dem i deras ideella engagemang i kyrkan. Flera bibelord nämndes, som pojken som var den som räckte Jesus bröden och fiskarna, förvaltaren, Hanna och Symeon i templet, och människorna som bar fram en lam man till Jesus. Eller lite mer radikalt än så: bröt upp taket och firade ner honom.
Idag hade vi kanske sagt: Okej, du som är så bra på att fira ner lama människor genom taket, kan inte du göra det en gång i veckan den här terminen?
Eller inte. Läser man om idealitet i berättelserna om Jesus ser man att det finns olika typer av engagemang. Det livslånga. Eller insatsen som tog två timmar att göra, men som blev livsavgörande för den som blev hjälpt.
Skövde Nyheter
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)