Jag läste det för nån timme sen. Bra! Jag har länge hävdat att det är dags för oss att välja vad det är värt att hålla ihop om vi tycker så olika i denna fråga.
Och visst har medlemsflykten med mörkermännen att göra.
Jag tror inte att den splittring som nu syns råda, är särskilt allvarlig.
Det är väldigt få unga präster utanför Missionsprovinsen som hävdar den gammalmodiga uppfattningen om kvinnliga präster och samkönad kärlek.
Om fem år är de antagligen en försumbar minoritet när de flesta av svartrockarna gått in i demensens dimma eller lämnat det jordiska.
Deras primus motor Gärtner, bör rimligtvis snart drabbas av eftertankens kranka blekhet när han ser mötet med den slutliga domaren närma sig med obeveklig beslutsamhet.
En intressant tanke. Men nix, vi ska inte söka lösa problemen med att söndra den kyrka som ska vara helig och allmännelig, med låga trösklar och högt i tak.
Verka för att alla inom kyrkan ska prisa inklusivitetstanken i sin gärning: Ja! I detta inbegrips förstås också att med lika delar bestämdhet och ödmjukhet ge utrymme och tid för (de många!) präster som ännu inte tänkt klart - de som tvekar.
Diskriminering av kvinnliga präster är ett otyg och oacceptabelt.
När det gäller präster som har svårt att välsigna samkönade par: här är det på sin plats att visa ett barmhärtigt hjärta. Som kyrkoherde är man i vart fall - om jag förstått saken rätt - skyldig att ordna med präst som utför välsignelseakten.
Att vår kära kyrka skulle ägna sig åt polarisering strider mot dess väsen. Jag ryser vid tanken.
Tålamod och kärlek; DEN vägen skall vi gå (med Kristus)!
Karin ställer ändå en viktig fråga: vad ska det få kosta att behålla en allmännelig kyrka? Är inte detta en lika viktig fråga som synen på prästerskapets överhet som Luther tog kamp mot?
Frågan man måste ställa sig är när man tycker att präster i SvK teologiskt står så pass långt ifrån att en splittring måste ske. Jag anser att den gränsen för vissa redan passerats.
Det är lite strutsmentalitet, om än en ganska from struts, att bara ropa enighet och de höga takens lov. För jag hoppas att det inte är rädsla för förlust av kyrkobyggnader och avgiftsuppbörden som avskräcker?
Jag vet inte var MIN gräns går innan jag kastar in handduken vad gäller EN helig allmännelig kyrka. Nuvarande turbulens är ingenstans i närheten av denna gräns, dock.
"Tänket" strider kort sagt mot min kristna övertygelse.
Jo, det förstås. Kyrkan är vi alla - kristi kropp...
Nå, det är min övertygelse att vi inget kan vinna genom att polarisera.
Det finns en fara i att "vi" tycks vara gränslöst välkomnande och öppna åt ett håll på skalan - mot privatreligiositet och liknande - men samtidigt intolerant mot de som befinner sig på andra sidan - de ni kallar mörkermän, de konservativa (jag uppskattar inte generaliseringen måste jag erkänna...) - eftersom vi då, i vår iver att göra och tycka rätt, faktiskt ägnar oss åt det vi förbannar, nämligen exkludering.
Håkan har helt rätt: Kyrkan är Kristi kropp och inte inte en gemenskap vilken som helst. Om vi använder familjen som en liknelse: ska vi slänga ut gamla mormor bara för att hon har gammeldags åsikter och andra familjemedlemmar tycker hon är besvärlig?
Och vad gör vi med alla som hamnar någonstans mitt emellan Karins kyrka och "mörkermännens"?
Eftersom jag känner ett stort antal s.k "mörkermän" (och dessutom ofta stämplats som en själv trots att jag aldrig vairt kvinnoprästmotståndare) och vet att de snälla, hyggliga, hårt arbetande präster som alls inte kan beskrivas som kvinnohatande så känner jag mig alltid illa till mots när retoriken blir alltför hätsk mot dem.
Helt klart att det ska vara vigningsstopp för kvpm - men ingen tankepolis, och jag tycker faktiskt det är fel att en kvpm som är INNE I SYSTEMET ska hamna i befordringsstopp. Jag tycker det är helt vansinnigt att jag som vanlig komminister ska behöva intyga att jag inte är kvpm om jag söker en tjänst (fick göra det vid varenda j*kla anställningsintervju jag någonsin varit på), medan knappt någon bryr sig om vad man står i andra frågor - allra minst de som har med tro att göra.
F:ö finns det andra skäl till att man kan vara emot homoäktenskap utöver Bibeln. Alla är inte övertygade om att homosexualitet är en "sund" form av sexualitet, även om man inte betraktar den som demonisk. Precis som argumentationen för homoäktenskap hämtar ammunition utanför den bibliska arsenalen, gäller det samma i fallet argumentationen mot.
I LUleå stifts samtalsgrupps förslag handlar det inte om att slänga ut, utan att de konservativa får en kyrka där de kan jobba utifrån sina övertygelser.
Jag tycker det är hemskt för de som känner prästkallelse men inte blir vigda pga kyrkans övertygelse i det fallet - så varför ska de fortfarande kränkas?
Jag har aldrig använt uttrycket "mörkerman", många är visst snälla, och en del har medvetet saboterat för mig i mitt arbete.
Vitsen är att man själv väljer vilken enhet man vill tillhöra.
Ok- förslaget om delning är inte praktiskt genomförbart, men det får oss att tänka ett varv extra.
Om inte delning: hur ska vi lösa dom interna striderna då? Vill jag jobba kvar i den här kyrkan? Vill du?
Jo, jag vet att du har råkat illa ut. Men jag har ju tex hört kvinnliga präster BERÖMMA Dag Sandahl för hans goda arbete som kontraktsprost...
Personligen tror jag på att ge Kvpm ett icke-territoriellt stift med egen biskop. De som vill tillhöra församlingar inom det stiftet får flytta sin kyrkoavgift dit. Man förhandlar fram avtal om kyrkor de får använda osv. Det är ju ett slags delning. Det är praktiskt genomförbart.
Det förutsätter dock att det inte blir en enorm proteststorm från folk som tycker det är kränkande att folk med fel åsikter tillåts vara aktiva i SvK alls...
Att striden måste få något slags lösning - organisatoriskt - mycket snart är uppenbart. Vi förlorar enormt mycket goodwill på detta, och människor blir trampade på - både kvinnliga präster och manliga kvpm.
Håkan: Jag kan känna mig TRÖTT på flummiga klyschor som "förenad mångfald", "enhet i kärlek", eller" försonad mångfald" och annat som inte betyder något i praktiken. Vem, VEM, förlorar på det? Det är mitt fokus just nu.
JOnatan: Eget icke-territoriellt stift. Hm. Kanske det? I vilket fall- nu måste vi bestämma oss!
Precis, jag kan tänka mig in i situationen att inte bli prästvigd trots kallelse, allt stämmer utom ämbetssynen.
Jag tror vi måste våga tänka några varv till, föreslå lösningar, vara aktiva. Du och jag är unga präster, hur vill vi att vår kyrka ska se ut om 20 år?
Icke-territoriellt stift har föreslagits i diverse olika sammanhang, och personligen tror jag det skulle kunna fungera. "EFS-modellen" har också diskuterats i sammanhang, men de som läser Budbäraren vet att det inte är helt oproblematiskt - i EFS finns delade meningar om hur bra det "nära" samarbetet med SvK är.
Någon "superbra" lösning tror jag inte finns. Det finns dock flera som är väldigt dåliga. Det vore intressant att föra ett samtal utifrån vad som är sämsta lösning.
Att inte göra någonting? Mycket illa. Alla sura, ingen glad.
"Rensa ut dem!" - mycket illa. Enormt mycket kompetens och engagemang går förlorat ur kyrkan.
Bo: Vår vän Christer har valt att inte bli contributor, men följer oss ändå.
Ra och Kurt kommunicerar via gästboken.
Håkan: Ja, det kan ju inte du veta. Mitt bekymmer gällde att jag blev nekad att leda gudstjänst i min hembygdskyrka, trots kyrkorådets önska. Men kyrkoherden var kpm, så det blev inget med det, förrän dom fick en vikarierande kyrkoherde.
Andra bekymmer är mer allmänna. När en kvinnlig präst i på kontraktsmöten leder mässan, uteblir vissa.
Bortplockad liturgisk utrustning när man kommer och ska ha bröllop.
Liturgiska plagg som skickas på kemtvätt efter kvinna har varit i dom,
att kyrkorummet har genomgåtts med rökelse efter att kvinna varit där - har jag inte bevis för , bara misstankar.
Kvinnliga präster som inte får de tjänster de söker trots bättre meriter- läs Lisa Tegby.
Pierre: Visst! visst! Men vi är ändå satta att ha lite koll på utvecklingen. Nu sitter jag själv i kyrkomötet och får därigenom vara med och besluta.
Jonatan: "Någon "superbra" lösning tror jag inte finns. Det finns dock flera som är väldigt dåliga. Det vore intressant att föra ett samtal utifrån vad som är sämsta lösning.
Att inte göra någonting? Mycket illa. Alla sura, ingen glad.
"Rensa ut dem!" - mycket illa. Enormt mycket kompetens och engagemang går förlorat ur kyrkan."
Sen...hehe...det finns ju praktiska grejer med. Som när man kommer till kyrkor där det bara finns röcklin för folk över 180 cm. Och headset som definitivt inte är anpassade för kvinnohuvuden... :)
Karin, det var när du skrev: "hur vill vi att vår kyrka ska se ut om 20 år?" som jag lite hastigt slängde in min kommentar. Jag menar att det som verkligen är intressant är att se vilken Kyrka Gud vill att denna lilla kyrkogren ska vara. Vi är lemmar, vad vill huvudet med oss? Det är inte våra idéer, tankar och mål som ska vara vägledande, utan Guds.
Vad som är Guds vilja är inte så superenkelt som det kan göras gällande från konservativt håll. Men vi kan heller inte ge upp, som jag ibland upplever att kristliberalerna gör. Med argument som: "Bibeln kan tolkas hur som helst" så menar man att den är obrukbar. Och med argument som: "Dom gamla gubbarna viste inget om vår tid" så avfärdar man kyrkohistorien.
Men Guds vilja måste ändå alltid sökas. Det är det vi är utbildade att göra. Teologi är att i första hand söka vad Gud vill, inte vad opinionen vill. Även om det i vissa fall kan sammanfalla.
Ja, i det här fallet kan jag ju inte säga att jag har fallit för opinionens tryck. Men det diskuteras ute på nätet - bra.
Dessutom- mitt tankeexperiment är inkluderande. Bättre än att göra som andra: strunta i att 900 präster anser kyrkomötet + biskoparna vara helt fel ute.
Jag tycker inte vi ska strunta i det, utan fundera över och be över vad vi ska göra åt det.
Kalinlistan måste få konsekvenser! Så mkt respekt kan vi väl ge trotjänaren Kalin?
Milt chockad och ganska ledsen hoppar jag in i diskussionen igen...
Det skulle vara intressant att se om det går att utläsa geografiska avvikelser i detta oerhörda som du berättar. (Västkusten är väl iofs en region känd för sin relativa konservatism...)
Vill isf tro att "mitt" stift utgör det goda exemplet. Kanhända är jag blind; jag har inte uppfattat tendenser som dem du nämner.
Oavsett: Vem orkar arbeta under sådana förutsättningar?
I min nästa Gtj vet jag vad förbönsmomentet - bl.a. - skall omfatta.
trots att jag inte alls är yrkesverksam inom svenska kyrkan (inte *nå'nstans*, faktiskt, men det hör ju inte hit) vill jag ändå bidra med *min* 25-öring (som väl "two cents" hade blivit om 25-öringen fått finnas kvar ;o):
"kalin, kalin, kalin, kaliiiin, ta påjjkarna Dina med Dig och försvinn!"
(haltande rimmad text sjungen med skakig stämma till dolly "min Gud, min Gud, varför har Du överdrivit mig?!" partons "jolene" ;o)
Idén med ett icke-territoriellt stift tror jag mer på än en regelrätt uppdelning. Kristi förbön i Getsemane måste ändå tas på allvar. Och sann enhet kan bara uppnås om man är beredd att acceptera att andra har kommit fram till andra slutsatser än jag. Ibland innebär det vissa komplikationer. Det är dom som ska lösas. Problemen ska rensas ut, inte människorna eller åsikterna.
Svårt. Men nödvändigt. Tänk på vad ordet synd kommer från och betyder.
KLV skrev: "att kyrkorummet har genomgåtts med rökelse efter att kvinna varit där - har jag inte bevis för , bara misstankar."
Det är just det som är en stor del av problemet: de olika sidorna ser kränkningar där inga kränkningar finns. Det Karin refererar till är något som ska ha hänt någonstans någongång, men ingen kan tala om exakt när. Ändå vidarebefordrar man berättelsen för att visa att det är såhär "kvinnoprästmotståndare" gör.
Man definierar först en grupp utifrån ett konkret ställningstagande och reproducerar sedan föreställningar om hur dessa "kvinnoprästmotståndare" är och agerar.
På samma sätt är det med martyrskapet som finns på båda sidor. Paradexemplet är när vissa "kvinnoprästmotståndare" menar sig vara motarbetade, då hon eller han kan peka på att det beror på hennes/hans ställningstagande i en känslig fråga, och inte på att hon/han är olämplig på vissa poster - eller att personen i fråga helt enkelt är en kuf.
Vad gäller Lisa Tegby har jag min uppfattning klar: om hon har motarbetats är det min själ inte för att hon är kvinna, utan för att hon är en milt uttryckt knepig person.
(Irma Irlingers bok i ämnet ger jag ärligt talat inte mycket för: även om Dag Sandahl är en buffel på många sätt, är den kritik han riktar mot Irlingers bok i SPT nr 2:2006 rätt förödande.)
Det är mycket möjligt att du själv har blivit kränkt Karin - det vet jag ingenting om. Men vi blir alla kränkta, varje dag, år ut år in.
Min samvetsfråga till dig, till mig själv och till alla andra är om vi hanterar dessa kränkningar på rätt sätt. Ska vi alltid kräva vår rätt, även om det går ut över större sammanhang än våra egna känslor?
Jag tror inte motståndet mot 1958 års reform behöver vara något problem om vi inte låter det bli ett problem. Inte om vi vekligen går "kärlekens väg".
Jag läste det för nån timme sen. Bra! Jag har länge hävdat att det är dags för oss att välja vad det är värt att hålla ihop om vi tycker så olika i denna fråga.
SvaraRaderaOch visst har medlemsflykten med mörkermännen att göra.
Tack. Själv hade jag velat ha rubriken "tillsammans till vilket pris? "
SvaraRaderaeftersom det är det som det egentligen handlar om. Vem förlorar på att vi tjafsar?
Tack för ett fint debattinlägg i DN!
SvaraRaderaJag tror inte att den splittring som nu syns råda, är särskilt allvarlig.
Det är väldigt få unga präster utanför Missionsprovinsen som hävdar den gammalmodiga uppfattningen om kvinnliga präster och samkönad kärlek.
Om fem år är de antagligen en försumbar minoritet när de flesta av svartrockarna gått in i demensens dimma eller lämnat det jordiska.
Deras primus motor Gärtner, bör rimligtvis snart drabbas av eftertankens kranka blekhet när han ser mötet med den slutliga domaren närma sig med obeveklig beslutsamhet.
Kyrkan är snart enad om de goda målen.
Germund, om du bara visste hur mycket jag hoppas att du har rätt!
SvaraRaderaEn intressant tanke.
SvaraRaderaMen nix, vi ska inte söka lösa problemen med att söndra den kyrka som ska vara helig och allmännelig, med låga trösklar och högt i tak.
Verka för att alla inom kyrkan ska prisa inklusivitetstanken i sin gärning: Ja!
I detta inbegrips förstås också att med lika delar bestämdhet och ödmjukhet ge utrymme och tid för (de många!) präster som ännu inte tänkt klart - de som tvekar.
Diskriminering av kvinnliga präster är ett otyg och oacceptabelt.
När det gäller präster som har svårt att välsigna samkönade par: här är det på sin plats att visa ett barmhärtigt hjärta. Som kyrkoherde är man i vart fall - om jag förstått saken rätt - skyldig att ordna med präst som utför välsignelseakten.
Att vår kära kyrka skulle ägna sig åt polarisering strider mot dess väsen. Jag ryser vid tanken.
Tålamod och kärlek; DEN vägen skall vi gå (med Kristus)!
/H.
Jag har för det mesta arbetat i chefsposition och roade mina medarbetare med denna skylt som hängde på mitt kontor.
SvaraRadera§1 Chefen har alltid rätt!
§2 Om chefen skulle ha fel, gäller §1
Numera har jag mottot "Den som har rätt från början, får alltid rätt till slut".
Den här gången är jag dessutom övertygad om att jag har rätt;)
Det är du och alla andra kreativa och positiva unga präster som ger mig den behagliga känslan.
Karin ställer ändå en viktig fråga: vad ska det få kosta att behålla en allmännelig kyrka? Är inte detta en lika viktig fråga som synen på prästerskapets överhet som Luther tog kamp mot?
SvaraRaderaFrågan man måste ställa sig är när man tycker att präster i SvK teologiskt står så pass långt ifrån att en splittring måste ske. Jag anser att den gränsen för vissa redan passerats.
Det är lite strutsmentalitet, om än en ganska from struts, att bara ropa enighet och de höga takens lov. För jag hoppas att det inte är rädsla för förlust av kyrkobyggnader och avgiftsuppbörden som avskräcker?
Jag vet inte var MIN gräns går innan jag kastar in handduken vad gäller EN helig allmännelig kyrka.
SvaraRaderaNuvarande turbulens är ingenstans i närheten av denna gräns, dock.
"Tänket" strider kort sagt mot min kristna övertygelse.
Nu whiskyklubb! :-)
/H.
Alltså, "en allmännerlig kyrka" är inte = Svenska kyrkan för min del. Den består av många olika "arbetsenheter".
SvaraRaderaJag blir ändå glad när jag läser kommentarer att kyrkan visst kan vara enad - kanske finns det hopp ändå.
Jo, det förstås. Kyrkan är vi alla - kristi kropp...
SvaraRaderaNå, det är min övertygelse att vi inget kan vinna genom att polarisera.
Det finns en fara i att "vi" tycks vara gränslöst välkomnande och öppna åt ett håll på skalan - mot privatreligiositet och liknande - men samtidigt intolerant mot de som befinner sig på andra sidan - de ni kallar mörkermän, de konservativa (jag uppskattar inte generaliseringen måste jag erkänna...) - eftersom vi då, i vår iver att göra och tycka rätt, faktiskt ägnar oss åt det vi förbannar, nämligen exkludering.
Eller?
/H.
Håkan har helt rätt: Kyrkan är Kristi kropp och inte inte en gemenskap vilken som helst. Om vi använder familjen som en liknelse: ska vi slänga ut gamla mormor bara för att hon har gammeldags åsikter och andra familjemedlemmar tycker hon är besvärlig?
SvaraRaderaOch vad gör vi med alla som hamnar någonstans mitt emellan Karins kyrka och "mörkermännens"?
/M
Håller med Falstaff.
SvaraRaderaEftersom jag känner ett stort antal s.k "mörkermän" (och dessutom ofta stämplats som en själv trots att jag aldrig vairt kvinnoprästmotståndare) och vet att de snälla, hyggliga, hårt arbetande präster som alls inte kan beskrivas som kvinnohatande så känner jag mig alltid illa till mots när retoriken blir alltför hätsk mot dem.
Helt klart att det ska vara vigningsstopp för kvpm - men ingen tankepolis, och jag tycker faktiskt det är fel att en kvpm som är INNE I SYSTEMET ska hamna i befordringsstopp. Jag tycker det är helt vansinnigt att jag som vanlig komminister ska behöva intyga att jag inte är kvpm om jag söker en tjänst (fick göra det vid varenda j*kla anställningsintervju jag någonsin varit på), medan knappt någon bryr sig om vad man står i andra frågor - allra minst de som har med tro att göra.
F:ö finns det andra skäl till att man kan vara emot homoäktenskap utöver Bibeln. Alla är inte övertygade om att homosexualitet är en "sund" form av sexualitet, även om man inte betraktar den som demonisk. Precis som argumentationen för homoäktenskap hämtar ammunition utanför den bibliska arsenalen, gäller det samma i fallet argumentationen mot.
I LUleå stifts samtalsgrupps förslag handlar det inte om att slänga ut, utan att de konservativa får en kyrka där de kan jobba utifrån sina övertygelser.
SvaraRaderaJag tycker det är hemskt för de som känner prästkallelse men inte blir vigda pga kyrkans övertygelse i det fallet - så varför ska de fortfarande kränkas?
Jag har aldrig använt uttrycket "mörkerman", många är visst snälla, och en del har medvetet saboterat för mig i mitt arbete.
Vitsen är att man själv väljer vilken enhet man vill tillhöra.
Ok- förslaget om delning är inte praktiskt genomförbart, men det får oss att tänka ett varv extra.
Om inte delning: hur ska vi lösa dom interna striderna då? Vill jag jobba kvar i den här kyrkan? Vill du?
Karin,
SvaraRaderavi löser dem med tålamod och kärlek - och med fokus på det som förenar snarare än på det som söndrar.
Betänk att Gud finns även mitt i detta - vid din sida, men också vid din meningsmotståndares sida.
/H.
Jo, jag vet att du har råkat illa ut. Men jag har ju tex hört kvinnliga präster BERÖMMA Dag Sandahl för hans goda arbete som kontraktsprost...
SvaraRaderaPersonligen tror jag på att ge Kvpm ett icke-territoriellt stift med egen biskop. De som vill tillhöra församlingar inom det stiftet får flytta sin kyrkoavgift dit. Man förhandlar fram avtal om kyrkor de får använda osv. Det är ju ett slags delning. Det är praktiskt genomförbart.
Det förutsätter dock att det inte blir en enorm proteststorm från folk som tycker det är kränkande att folk med fel åsikter tillåts vara aktiva i SvK alls...
Att striden måste få något slags lösning - organisatoriskt - mycket snart är uppenbart. Vi förlorar enormt mycket goodwill på detta, och människor blir trampade på - både kvinnliga präster och manliga kvpm.
Håkan: Jag kan känna mig TRÖTT på flummiga klyschor som "förenad mångfald", "enhet i kärlek", eller" försonad mångfald" och annat som inte betyder något i praktiken. Vem, VEM, förlorar på det? Det är mitt fokus just nu.
SvaraRaderaVisst, Gud är med. Absolut.
JOnatan: Eget icke-territoriellt stift. Hm. Kanske det? I vilket fall- nu måste vi bestämma oss!
SvaraRaderaPrecis, jag kan tänka mig in i situationen att inte bli prästvigd trots kallelse, allt stämmer utom ämbetssynen.
Jag tror vi måste våga tänka några varv till, föreslå lösningar, vara aktiva. Du och jag är unga präster, hur vill vi att vår kyrka ska se ut om 20 år?
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaJag känner att det här delvis är ett bekymmer av personlig karaktär. Eftersom jag inte vet på vilket sätt du drabbas/drabbats, stiger jag åt sidan.
SvaraRaderaDet värsta är kanske att denna typ av turbulens dränerar krafterna.
Ditt fokus ska ju vara tjänandet - utåt, mot församlingen, inte sant?
Om du hindras i ditt arbete pga av att du är kvinna; tja, det borde vara en ledningsfråga. Reglerna är glasklara.
Alltnog, här sätter jag punkt, jag har en nattpärle-lektion att förbereda. :-)
Kyrkan är i första hand Herrens. Inte vår.
SvaraRaderaIcke-territoriellt stift har föreslagits i diverse olika sammanhang, och personligen tror jag det skulle kunna fungera. "EFS-modellen" har också diskuterats i sammanhang, men de som läser Budbäraren vet att det inte är helt oproblematiskt - i EFS finns delade meningar om hur bra det "nära" samarbetet med SvK är.
SvaraRaderaNågon "superbra" lösning tror jag inte finns. Det finns dock flera som är väldigt dåliga. Det vore intressant att föra ett samtal utifrån vad som är sämsta lösning.
Att inte göra någonting? Mycket illa. Alla sura, ingen glad.
"Rensa ut dem!" - mycket illa. Enormt mycket kompetens och engagemang går förlorat ur kyrkan.
..?
Pierre: Vilken dyster bild!
SvaraRaderaJag har fnissat förtjust åt fyndigheterna på din blog. Den borde rimligen stiga i rankningen på blogtoppen snart...
...som om det vore det viktiga här i värden. ;-)
Vart tog Christer, Kurt och Ra vägen?
SvaraRaderaBo: Vår vän Christer har valt att inte bli contributor, men följer oss ändå.
SvaraRaderaRa och Kurt kommunicerar via gästboken.
Håkan: Ja, det kan ju inte du veta. Mitt bekymmer gällde att jag blev nekad att leda gudstjänst i min hembygdskyrka, trots kyrkorådets önska. Men kyrkoherden var kpm, så det blev inget med det, förrän dom fick en vikarierande kyrkoherde.
Andra bekymmer är mer allmänna. När en kvinnlig präst i på kontraktsmöten leder mässan, uteblir vissa.
Bortplockad liturgisk utrustning när man kommer och ska ha bröllop.
Liturgiska plagg som skickas på kemtvätt efter kvinna har varit i dom,
att kyrkorummet har genomgåtts med rökelse efter att kvinna varit där - har jag inte bevis för , bara misstankar.
Kvinnliga präster som inte får de tjänster de söker trots bättre meriter- läs Lisa Tegby.
Pierre: Visst! visst! Men vi är ändå satta att ha lite koll på utvecklingen. Nu sitter jag själv i kyrkomötet och får därigenom vara med och besluta.
Jonatan: "Någon "superbra" lösning tror jag inte finns. Det finns dock flera som är väldigt dåliga. Det vore intressant att föra ett samtal utifrån vad som är sämsta lösning.
Att inte göra någonting? Mycket illa. Alla sura, ingen glad.
"Rensa ut dem!" - mycket illa. Enormt mycket kompetens och engagemang går förlorat ur kyrkan."
Exakt!!
Sen...hehe...det finns ju praktiska grejer med. Som när man kommer till kyrkor där det bara finns röcklin för folk över 180 cm. Och headset som definitivt inte är anpassade för kvinnohuvuden... :)
SvaraRaderaKarin, det var när du skrev: "hur vill vi att vår kyrka ska se ut om 20 år?" som jag lite hastigt slängde in min kommentar. Jag menar att det som verkligen är intressant är att se vilken Kyrka Gud vill att denna lilla kyrkogren ska vara. Vi är lemmar, vad vill huvudet med oss? Det är inte våra idéer, tankar och mål som ska vara vägledande, utan Guds.
SvaraRaderaVad som är Guds vilja är inte så superenkelt som det kan göras gällande från konservativt håll. Men vi kan heller inte ge upp, som jag ibland upplever att kristliberalerna gör. Med argument som: "Bibeln kan tolkas hur som helst" så menar man att den är obrukbar. Och med argument som: "Dom gamla gubbarna viste inget om vår tid" så avfärdar man kyrkohistorien.
Men Guds vilja måste ändå alltid sökas. Det är det vi är utbildade att göra. Teologi är att i första hand söka vad Gud vill, inte vad opinionen vill. Även om det i vissa fall kan sammanfalla.
Och Jonatan: Tackar!
Ja, i det här fallet kan jag ju inte säga att jag har fallit för opinionens tryck. Men det diskuteras ute på nätet - bra.
SvaraRaderaDessutom- mitt tankeexperiment är inkluderande. Bättre än att göra som andra: strunta i att 900 präster anser kyrkomötet + biskoparna vara helt fel ute.
Jag tycker inte vi ska strunta i det, utan fundera över och be över vad vi ska göra åt det.
Kalinlistan måste få konsekvenser! Så mkt respekt kan vi väl ge trotjänaren Kalin?
Milt chockad och ganska ledsen hoppar jag in i diskussionen igen...
SvaraRaderaDet skulle vara intressant att se om det går att utläsa geografiska avvikelser i detta oerhörda som du berättar. (Västkusten är väl iofs en region känd för sin relativa konservatism...)
Vill isf tro att "mitt" stift utgör det goda exemplet. Kanhända är jag blind; jag har inte uppfattat tendenser som dem du nämner.
Oavsett: Vem orkar arbeta under sådana förutsättningar?
I min nästa Gtj vet jag vad förbönsmomentet - bl.a. - skall omfatta.
/H.
trots att jag inte alls är yrkesverksam inom svenska kyrkan (inte *nå'nstans*, faktiskt, men det hör ju inte hit) vill jag ändå bidra med *min* 25-öring (som väl "two cents" hade blivit om 25-öringen fått finnas kvar ;o):
SvaraRadera"kalin, kalin, kalin, kaliiiin, ta påjjkarna Dina med Dig och försvinn!"
(haltande rimmad text sjungen med skakig stämma till dolly "min Gud, min Gud, varför har Du överdrivit mig?!" partons "jolene" ;o)
/aka snusmumriken
Idén med ett icke-territoriellt stift tror jag mer på än en regelrätt uppdelning. Kristi förbön i Getsemane måste ändå tas på allvar. Och sann enhet kan bara uppnås om man är beredd att acceptera att andra har kommit fram till andra slutsatser än jag. Ibland innebär det vissa komplikationer. Det är dom som ska lösas. Problemen ska rensas ut, inte människorna eller åsikterna.
SvaraRaderaSvårt. Men nödvändigt. Tänk på vad ordet synd kommer från och betyder.
KLV skrev:
SvaraRadera"att kyrkorummet har genomgåtts med rökelse efter att kvinna varit där - har jag inte bevis för , bara misstankar."
Det är just det som är en stor del av problemet: de olika sidorna ser kränkningar där inga kränkningar finns. Det Karin refererar till är något som ska ha hänt någonstans någongång, men ingen kan tala om exakt när. Ändå vidarebefordrar man berättelsen för att visa att det är såhär "kvinnoprästmotståndare" gör.
Man definierar först en grupp utifrån ett konkret ställningstagande och reproducerar sedan föreställningar om hur dessa "kvinnoprästmotståndare" är och agerar.
På samma sätt är det med martyrskapet som finns på båda sidor. Paradexemplet är när vissa "kvinnoprästmotståndare" menar sig vara motarbetade, då hon eller han kan peka på att det beror på hennes/hans ställningstagande i en känslig fråga, och inte på att hon/han är olämplig på vissa poster - eller att personen i fråga helt enkelt är en kuf.
Vad gäller Lisa Tegby har jag min uppfattning klar: om hon har motarbetats är det min själ inte för att hon är kvinna, utan för att hon är en milt uttryckt knepig person.
(Irma Irlingers bok i ämnet ger jag ärligt talat inte mycket för: även om Dag Sandahl är en buffel på många sätt, är den kritik han riktar mot Irlingers bok i SPT nr 2:2006 rätt förödande.)
Det är mycket möjligt att du själv har blivit kränkt Karin - det vet jag ingenting om. Men vi blir alla kränkta, varje dag, år ut år in.
Min samvetsfråga till dig, till mig själv och till alla andra är om vi hanterar dessa kränkningar på rätt sätt. Ska vi alltid kräva vår rätt, även om det går ut över större sammanhang än våra egna känslor?
Jag tror inte motståndet mot 1958 års reform behöver vara något problem om vi inte låter det bli ett problem. Inte om vi vekligen går "kärlekens väg".