(Presentation av mig själv)
Nu tänkte jag läsa Bibeln för er.
”När jag ser din himmel som dina fingrar format
Månen och stjärnorna du fäste där.
Vad är då en människa, att du tänker på henne
En dödlig att du tar dig an honom?
Du gjorde honom nästan till en Gud
Med ära och härlighet krönte du honom”
Dom här orden kommer från Bibeln, och jag läser dom nästan varje gång jag döper ett barn. Barndop är fantastiska. En ny liten människa, familj och släkt tårögda och allt är härligt. Vad som ryms i en människa är fördolt, säger jag också, men ett är säkert: att människan är skapad i Guds kärlek och att den aldrig ska lämna henne.
Skapad – hur det nu än må vara med evolution och DNA – just precis så som Gud tänkte.
Guds avbild – någonting av Gud inom sig – så tror jag! Krönt med ära och härlighet!
Men…gäller det alla? När barnet i dopklänningen med blått band växer upp till tonåring och bara vet inom sig att det är ett rosa band jag vill ha?
Eller när föräldrarnas tankar om ”släkten följa släktens gång” med romantiska planer för barnbarnens antågande förbyts i tröstlösa resor till inseminationskliniken och viskningar från småstadens skvallerpatrull eller…
Eller att inte kunna gå hand i hand med den man älskar av rädsla för att bli nerslagen?
Allt det här känner ni till.
Hur är det då med Guds avbild och kyrkans positiva människosyn?
Hur kan vi göra så att det inte bara är vackra ord?
Jag engagerar mig i frågor som rör hbt därför att det inte finns något alternativ.
Ska jag kunna stå för att vara människa, kristen och präst kan jag inte tiga i församlingen när det skrivs protestlistor mot välsignelse av samkönade par, när kristna företrädare öppet menar att homosexualitet är en cancersvulst på samhällskroppen eller att könsneutrala äktenskap är ett hot mot barnen.
Svenska kyrkan har i många år varit orättvis och medverkat till osynliggörande och misskreditering, men år 2005 beslutade kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ där jag har glädjen att vara ledamot, att man tar avstånd från fördömande, skuldbeläggande och diskriminering pga. sexuell orientering.
Därför kommer jag att fortsätta hävda att det visst går alldeles utmärkt att viga samkönade par till äkta makar i kyrkan.
Jag kommer att fortsätta hävda alla människors lika värde, rätt till trygghet och kärlek, oavsett vilken läggning du har.
Det handlar också om att sprida kunskap, för att motverka fördomar, bland konfirmander och folk i största allmänhet.
Jag hoppas ni kommer att trivas i Skövde, att ni får en god kongress med intressanta diskussioner.
Och jag skulle önska att ni signalerar till Svenska kyrkan vad ni önskar av oss. Vi är en kyrka också för er.
För nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre. Och störst av dem är kärleken!
Andra bloggar om:
RFSL,
hbt,
kyrkan
Fökj kongressen på webben
Yes
SvaraRaderaDu kommer att få följa med till Bogrens salonger.
Glad. Berörd. Förhoppningsfull. Inspirerad. Tack, Karin!
SvaraRaderaPer: Nej, jag ska åka till Stockholm i morgon. :)
SvaraRaderaJerry: Tack.
Kärleken större än tron?
SvaraRaderaKärlek till människa större än tron på densamme?
Kärlek till Gud större än tron på densamme?
Kärlek till människa större än tor på Gud?
Osv. osv...
Jag följer inte dina tankar. Utveckla är du snäll.
Hej anonym!
SvaraRaderaDet är ett citat från Första Korinthierbrevets trettonde kapitel i Nya Testamentet. Läs hela sammanhanget där, så förstår du!
"Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.
Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.
Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå.
Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad.
Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.
När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga.
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken."
//Paulus
"Den blå filmen" avslutas med denna text, tillsammans med mäktig musik och körsång. Kan säga att det är ett mycket starkt filmslut!
SvaraRaderaTack för utläggningen, Karin.
SvaraRaderaDet var vänligt.
Du är bäst Karin!
SvaraRaderaNär jag läser dina inlägg och vad du står för känner jag att jag vill vara kvar i kyrkan. Har länge funderat på att gå ur men när jag blir varse om att det finns präster som du, då vet jag att det finns hopp - även för kyrkan!
Väl talat, Karin. Och just Kärlekens lov är helt rätt, och just den texten läses väl på majoriteten av alla vigslar. Kärlek är kärlek.
SvaraRaderaJag tycker också om att du inbjuder till samtal och krav. Det är så lätt att peka ut kyrkan som "dom", framför allt om man hamnar i ett ofrivilligt utanförskap, men kyrkan är ju "vi", oavsett vilka avvikelser vi har (och gud vet att vi alla har dem, på olika sätt).
Instämmer med föregående inlägg. Det var väl talat!
SvaraRaderaTack Karin!
SvaraRaderaHärligt att höra!! Du är ett guldkorn som trots Svenska Kyrkans konservativa ställning, törs stå upp och erkänna kärleken som kan ha många ansikten. Heja liberalism och heja kärleken!!
SvaraRaderaFint!
SvaraRaderajag ryser lite när jag läser. för att det är så fint. och för att det finns människor som vill säga det där, om att kärleken är viktigast. som inte är för rädda för att se. utan som väljer att sprida kärlekens budskap. tack.
SvaraRadera