torsdag 15 november 2007

Är du lämplig?

I veckans Kyrkans Tidning skrivs om den kritik som från olika håll framförts mot Svenska kyrkans sätt att hantera lämplighetsprövning och antagning av präst - och diakonkandidater. Tidigare i år har också skrivits en motion till kyrkomötet som behandlades av Tillsyn- och uppdragsutskottet.

Problemet är inte att lämplighetsprövning tillämpas. Det är en bra modell som kommer att utökas till att även gälla för kyrkomusiker, om den föreliggande utredningen om kyrkliga utbildningsorganisationen blir verklighet. Och visst är det bra att människor får hjälp - på ett tidigt stadium - att se om präst eller diakonyrket är något för dem.

I vår lutherska tradition säger man att både inre och yttre kallelse ska föreligga för att prästvigning ska ske. Den inre kallelsen är upplevelse och erfarenhet av att Guds kallelse. Den yttre handlar om att församlingen kallar - och i vårt system är detta delegerat ytterst till biskopen.

Varför då blivande kyrkomusiker ska lämplighetsprövas kan möjligen förklaras med att den yttre kallelsen handlar om Förtrogenhet med Svenska kyrkan, personlig mognad och kunskap i sitt ämnesområde, samarbetsförmåga, kulturell medvetenhet, ansvarstagande och ledarskap. Och det skadar inte att alla kyrkoarbetare i någon mån omfattar allt det där.

Hur är det, kantorn och församlingspedagogen, pratade ni om kallelse på era utbildningar och med era kollegor?

Min egen lämplighetsprövning och antagningskonferens gick som synes förvånansvärt bra. Men jag funderar ändå ibland på vad det gör med en som människa att under flera år av sitt unga vuxna liv (när man precis kommit ifrån betygshets och tonårsnojor) vara under lämplighetsprövning.

7 kommentarer:

  1. Nej, jag minns inte att vi pratade om kallelse. Å andra sidan pratades det väldigt lite, om ens något om vad det innebär att vara kantor (eller församlingsmusiker som är ett bra ord för det jag gör)

    Om jag får vara lite osvenskt mallig så är jag en väldigt bra kantor, (säger andra) men det var jag inte när jag fick min examen. Jag hade noll koll, och har fått lära mig under åren i olika församlingar.
    Jag har en känsla av att den jag var under min utbildning hade varit ett gränsfall för att vara lämplig. Men jag har vuxit i min roll och tro. Nu är jag på helt rätt plats.

    Hoppas det var någorlunda svar, timman är sen.

    SvaraRadera
  2. Mmm, tack.

    Hur stora krav på personlig utveckling och mognad kan man egentligen ställa på en 20-åring?

    SvaraRadera
  3. Jadå, på församlingspedagogsutbildningen talas det en hel del om kallelsen, både den yttre och den inre. Vi skriver under vår utbildning ett Pedagogisk program, där vi funderar och reflekterar över bla människosyn, bibelsyn, Gudsbild, församlings- och kyrkosyn och där finns också med ett avsnitt om vår kallelse, både den till att vara kristen och den mer specifika att vara församlingspedagog. Det var också något som lärarna och stiftskonsulenten frågade efter i de intervjuer som jag hade med dem innan jag blev antagen till utbildningen. För pedagoger som möter lika mycket människor i yrket som präster och diakoner gör är det viktigt att vara lämplig, och jag skulle mer än gärna se en lämplighetsprövning på pedagoger, lik den för präster och diakoner. Dessutom möter vi oftast barn och unga, och ofta under längre perioder, vilket gör att vi på en del sätt har ett större ansvar för vilket bild vi ger av kyrkan och av Gud. Då är det viktigt att vi själva har en sund relation till Gud och kyrkan, eftersom till stor del är vår egen bild vi ger vidare till de vi möter.

    SvaraRadera
  4. Hur stora krav på personlig mognad och utveckling kan man ställa på en 20-åring? Min motfråga måste bli vad du egentligen menar när du säger personlig mognad? Är det att vara helt stabil och genomarbetad i sig själv? Eller är det att ha den självkännedom och självinsikt som krävs för att inse att man faktiskt har enormt lång väg kvar att gå och att faktiskt jobba med sig själv?
    Det går inte att kräva att någon som är i 20-års åldern är helt genomarbetad i sig själv. Det är i alla fall vad jag som 21-åring, och som är precis i början på min väg till att en dag förhoppningsvis bli präst, anser. Man utvecklas så enormt mycket varje dag och får hela tiden nya erfarenheter och insikter. Hur mycket personlig mognad är tillräckligt för att vara "lämplig"? Ja, du... Jag funderar ofta på hur man kan bedöma det... Är man ung så händer det ju så mycket saker på kort tid, så är det bara. Det som jag idag inte klarar av kommer jag kanske (förmodligen) ha lärt mig när jag om fem år (minimum) kan prästvigas. Det måste vara otroligt svårt att lämplighetspröva någon som är så föränderlig, så mitt inne i en personlig resa. Och det är läskigt att veta att någon en dag kommer att göra den bedömningen på en själv. Kanske får man ett nej på grund av något som man ännu inte insett men som kommer av sig själv om ett år eller två... Inte är det lätt inte...

    SvaraRadera
  5. Precis, anonym. Det finns nog inga riktiga svar på vad som är personlig mognad. Men det är nog som du skriver, att det handlar om att veta att man inte är färdig.

    Och - förhoppningsvis förändras vi!

    Lycka till!

    SvaraRadera
  6. Den moderna antagningskonferensen lägger väldigt liten vikt vid doktrinära frågor vilket är symptomatiskt i tiden.

    Det är skönt att se att de nya förslagen upprätthåller Svenska Kyrkans reellt gudlösa linje fortsättningsvis.

    Föregående leder till fler Lutherska buddister, ateister (hmm, förlåt Spongianer), antinomister (lagvrängare), och subjektivister (jag definierar min egen rätt och tro).

    Jag känner en kvinna som under antagningskonferensens lunchbreak tillsammans med de övriga kandidaterna tillkännagav att hon inte trodde att Jesus uppstått fysiskt från det döda (utan existentiellt). Hur det gick för henne? Hon är präst idag (och säkert en mycket bra sådan) eftersom frågorna på antagninskonferensen kretsade kring allt annat än bekännelsen till Jesus Kristus korsfäst och uppstånden.

    M

    SvaraRadera