Dagens DN har några temasidor om bröllop, och jag läser intresserat om "det nya svenska bröllopet". Linda och Stefan har gått ur Svenska kyrkan, är inte troende och ska gifta sig borgerligt. Helst ville dom haft en kommunal humanist som vigselförrättare, som samtidigt kunde namngivningsceremoniera sonen Theo (sic!), men nu blir det bra med en skådespelerska som dessutom kan sjunga.
Så berättas om en ljusceremoni "med andlig innebörd", där kontrahenterna tänder var sitt ljus och låter ljuslågorna brinna tillsammans för att levandegöra mysteriet om hur två blir ett.
Efter löftena lägger äldste sonen prydnadsstenar i en ring runt pappa och nya styvmor, medan vigselförrättaren förklarar att brudparet nu "står i en cirkel som symboliserar den transformation ni håller på att genomgå".
Och vid namngivningsceremonin fokuserar man på ett skrin, i vilken släktingarna lagt lappar med välgångsönskningar i.
Jojo, om det är så här de ateistiska ceremonierna går till, behöver vi religiösa inte oroa oss ett dugg för att svenska folket skulle tycka att religion är meningslöst.
Ganska intressant artikel. Ann-Cathrin Jarl kan inte tänka sig att samarbeta med kristna som har en annan uppfattning än hon när det gäller kvinnliga präster och homosexuellas rättigheter.
SvaraRaderaDet är för henne de centrala frågorna.
I det skede av ökad kristen enhet, som nu växer sig allt starkare och där tex. oasrörelsen, Katolska kyrkan, ortodoxa kyrkor, många frikyrkor, Livets Ord, Peter Halldorf och många, många andra finns med är de centrala frågorna och det som förenar istället en gemensam tro på Jesus Kristus som frälsare och herre, ett gemensamt förtroende för Guds Ord, människors -inte bara timliga utan också - eviga frälsning, en längtan efter ett nytt utgjutande av Den Helige Ande m.m.
Samtidigt, som enheten växer mellan dessa senare, ökar tyvärr polariseringen mellan dessa båda olika sätt att se på den kristna tron.
Det blev ganska tydligt i artikeln
Rune, din kommentar hamnade under fel rubrik, så jag kopierar den och lägger in den under rätt inlägg.
SvaraRaderaNej vi behöver knappast oroas :)
SvaraRaderaReligion är en mycket vidare inordning som sätter staket kring sig. Gör så, tyck inte så och absolut inte du!
SvaraRaderaBibelcitat som rabblas tills man får skavsår i öronen, om man tänker på religionen kristendom och vissa anhängare!
Andlighet och riter kan man välja och mixa som man vill.
För mig känns det mycket friare.
//anita b
Hur kan man ha en son som heter Theo om man säger sig vara ateist... hmm... det kan jag inte få in i huvudet.
SvaraRadera"Så berättas om en ljusceremoni "med andlig innebörd", där kontrahenterna tänder var sitt ljus och låter ljuslågorna brinna tillsammans för att levandegöra mysteriet om hur två blir ett."
SvaraRaderaJävla trams! När två blir ett så skapas egentligen två halva människor.
"Jojo, om det är så här de ateistiska ceremonierna går till, behöver vi religiösa inte oroa oss ett dugg för att svenska folket skulle tycka att religion är meningslöst."
Om man placerar en ateist på en kyrkogård klockan tolv på natten så brukar han tro på det mesta.
Till Anonym:
SvaraRaderaJag tror inte att vi i Sverige i särskilt stor utsträckning namnger våra barn efter vilken religiös tro vi har eller icketro. Jag inbillar mig att man väljer namn som man tycker är fina helt enkelt, eller efter en släkting som man tycker om. Sedan går det ju mode i namn, det har nog inte undgått någon. Själv är jag ateist (!) och har blivit döpt efer min farmors mor (två namn) och ett namn efter min mammas moster. Min tilltalsnamn har sitt ursprung efter en av Bibelns viktiga personer, och mitt efternamn efter en annan biblisk person. Har sett i tidningarna att det är inne att ge sina barn vikinganamn såsom Tor, Freja, Oden. Tror inte att barnens föräldrar dyrkar asagudarna för det... Eller du kanske tycker att prästen skulle vägra döpa dessa barn pga namnvalet? Ibland får barnet namn efter en barnmorska eller läkare som varit betydelsefull vid förlossningen. Sedan är ju inte alla lika språkkunniga och vet vad namnen betyder. Namnet Theo eller Theodor är ju ett namn som är inne just nu liksom andra "gamla namn" som förut bars av personer födda i början av förra seklet, kanske blev barnet ifråga uppkallat efter en av föräldrarnas farfars far e dyl. Det finns barn som får alla möjliga slags namn t ex Timjan, Björn, Vilda, Vide... Alla kan inte heta Kerstin, Göran, Margareta, Gunnar eller Britta!!
/Anna (ateist med bibliska namn)
Jag var vittne vid ett s.k. borgerligt bröllop mellan en släktning till mig och hennes blivande man.
SvaraRaderaNär man tar bor Gud vid ceremonin och ersätter orgeln mot en bergsprängare som väser ut bröllopsmarschen; och när den lille humanistiske Charlie Chaplin-figuren till vigselförättare mycket allvarligt går in i sin roll
var det omöjligt att hålla sig för skratt (jag och vittnet som var med brudparet samt brudparet själva - fnissade konstant under hela akten vilket vi har inspelat på video och är oerhört roligt att se i efterhand). När brudparet så i kärlekens namn lovade varandra trohet och förättaren i kraft av sitt ämbete (hmm) förevigade (eller snarare timliggjorde)stunden med en dikt av en död skald var känslan av tomhet enorm.
Just då och endast då, förstod jag varför homosexuella vill gifta sig i kyrkan (och heterosexuella för den delen); även om jag personligen inte anser detta vara det tillbörliga.
Nåväl, brudparet ifråga var tvungen att viga sig borgerligt för därefter kunna gifta sig i Svenska Kyrkan, Paris (så klart).
M
M: Hihi, då förstår man också att det finns en stor marknad för bröllopsföretagen. :)
SvaraRaderabra inlägg! Just nu saknar jag inte DN alls. ;-)
SvaraRaderaJag är ateist och har stött på ett klipp på YouTube som jag fastnat på. Kolla här: http://bear-spirit.blogspot.com/2008/05/ang-religion.html
SvaraRaderaJag tyckte den var kul!
Jag var länge tveksam till icke-religiösa ritualer. Jag hade nog uppfattningen att ritualen i sig är en religiös företeelse och är man inte religiös kan man lika gärna avskaffa eller minimera den. Mitt eget bröllop var en femminutersceremoni på Rådhuset.
SvaraRaderaJag ändrade mig när jag var med om en välgenomförd icke-religiös välkomsthögtid för ett barn i släkten, vilket var en oerhört gripande upplevelse för mig. Jag har insett att behovet och kraften i ritualer ligger djupt i det mänskliga psyket, och finns där oavsett om man inbillar sig att man tror på en massa hokuspokus eller inte.
Som kontrast har de religiösa ceremonier, bröllop och dop, jag varit på alla varit mer eller mindre pinsamma eller beklämmande i den ceremoniella delen. Det är omöjligt att bortse från konflikten mellan ceremoniförrättaren som tycker att det religiösa innehållet är viktigt och försöker driva hem poängerna om Gud, och brudparet/föräldrarna som bara ser det hela som en tradition och skruvar på sig åt de övernaturliga inslagen.