(Att utträdesblanketten förorsakar viss emotionell process bevisas av vikten av att beskriva var de är - precis som att "alla" vet var de befann sig vid andra viktiga händelser i världshistorien.)
Vad är då problemen?
1. Trovärdigheten. Berggren talar om intellektuell hederlighet, förkastar arvsynden som hokuspokus (trots att arvsyndens konsekvens döden är allt annat än hokuspokus utan högst reellt) men kommer fram till att den oandliga andligheten inte håller, ("hemmasnickrade namngivningsceremonier", "obehaglig förvirring"), vilket däremot kyrkans ritualer gör.
"Att vara människa är något mer än att vara ett statligt skattesubjekt."
Heberlein diskuterar inte riter utan teologi, där hon vill ha mer allvar: hon vill dock bekänna sin synd (en ritual i sig) och slippa jippokyrkan. Hon vill ha förkunnelse, men Berggren njuter av lugnet, "men sen kommer tyvärr prästen".
(Jag lever dock i tron att han som journalist har ett kritiskt tänkande och kan sålla också som gudstjänstbesökare, liksom jag som dagstidningsläsare kan njuta av helheten även om det råkar vara en ledarskribent vars åsikter jag inte delar som för dagen breder ut sig.)
Jag önskar att folkkyrkan kan rymma båda två, och det faktum att vi förväntas vara kyrka för både berggrenare och heberleinare leder till frågan om det ens är möjligt. Jag menar att det är det, ty kyrkan består av levande stenar och inte dött och dammigt murbruk. Den dag vi slutar röra oss med och mot varandra, slutar byta tankar och åsikter - då har kyrkan verkliga problem. Några önskar mer allvar och djup (om man med det menar att syndabekännelsen är det yttre kriteriet på allvar och djup) och andra lever inte med vad som traditionellt menas med personlig tro men med en längtan och önskan att få tolka livets skeenden i ljuset av den kristna riten. Och det tillsammans med en intellektuell hederlighet.
Henrik Berggren daterar dopet fel men konstaterar:
"Bortom allt hokuspokus om arvsynden handlar det kristna barndopet om
att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ.
Ironiskt nog var det den individualism jag dittills hyllat framvuxen just ur
detta sakrament från 300-talet."
2. Prästers attityder. Ann Heberlein reagerade kraftigt på visbydomprostens välkomsthälsning där han särskilt riktade sig till de som "inte brukar" besöka domkyrkan. Det fick Heberlein att känna sig exkluderad, eftersom hon brukar gå i kyrkan. Berggren tycker i början av sin ledare att processen att utträda var "föredömligt opersonlig", vilket kan tolkas som att han ville vara ifred med sina tankar. Ett tag senare tar han dock kontakt med den lokala församlingsprästen som "lyssnar förstrött."
Ja, det är inte lätt att vara präst eller annan kyrklig personal. Hur ska man vara när en medlem kommer in på pastorsexpeditionen och frågar om utträdesblankett? Ska man vara professionellt trevlig eller ska man se besviken ut? Ska man fråga varför, eller är det ett brott mot den personliga integriteten?
Ska man hälsa församlingen välkommen på ett trevligt och familjärt sätt, eller ska man inta förhållningssättet som en kollega uttryckte det: "Det är Guds Heliga Ande som hälsar välkommen, och känner man sig inte välkommen får man skylla sig själv." Kan man rikta en särskild hälsning till nya deltagare/dopfamiljen/konfirmanderna som nyss börjat/gästande musiker utan att de vanliga känner sig exkluderade? Och känner sig nya deltagare/dopfamiljen/konfirmanderna som nyss börjat/gästande musiker exkluderade om ingen verkar notera att dom är där?
Men det finns dock positiva aspekter på kyrkleriet ändå. Henrik Berggren finner lugn och ro i slitna generationers bänknötande och verkar trivas rätt bra - ända tills prästen kommer. Och Ann Heberlein: ja, hon fortsätter väl att kvittera ut lön och arvoden från såväl kyrklig press som kyrkan själv. Hon är till exempel engagerad vid Skara stifts prästfortbildning kommande läsår.
Men för att vi ska kunna ha våra kyrkor öppna och utbilda vår personal krävs medlemmar som bidrar till kostnaderna. Stearinljus, kyrkomusiker och kursgårdar är nämligen inte gratis. Därför bör man tänka både en och två gånger innan man bestämmer sig för ett utträde. Och med den eventuella bekännelsetrenden får vi kanske en välgörande debatt om kyrkans betydelse och den inte bara känslomässiga eller ideologiska solidariteten med den utan också den ekonomiska.
Andra bloggar om: Henrik Berggren, Ann Heberlein, Svenska kyrkan. Intressant?
Klockren analys Karin! Alla levande stenar har olika behov och synsätt men en gemensam längtan förenar oss alla. I det levande ingår ju som du sa att samtala och ifrågasätta annars är vi inte levande längre. Ha en bra dag!
SvaraRaderaFörklaringen till varför kyrkorna har så skiftande besöksfrekvens
SvaraRaderamåste väl ha analyserats?
Bra predikan - ?
Blaha predikan -?
Alla gör sitt bästa för att föra Guds ord vidare. Men många förefaller ha tappat gnistan.
Ritual & Predikan - båda är lika viktiga anser jag.
Läser som sagt Dina predikningar då och då - de är levande och meningsfulla.
Jag tycker att Heberlein har en lite tråkig och typiskt kyrklig negativ attityd. Den leder nog inte åt rätt håll. Självklart måste man kunna hälsa nya människor välkomna utan att de vana besökarna ska behöva känna sig försummade. Dock tycker jag att hon generellt har en viss poäng.
SvaraRaderaÄr det verkligen en rimlig tanke att Berggren, som man inte ens kan kategorisera som namnkristen utan som en ateist med behov av tradition och andlighet, ska kunna känna sig hemma och rymmas i vår kyrka?
Hej Andreas och välkommen hit!
SvaraRaderaJa, jag tycker att man ska kunna känna sig välkommen och hemma i kyrkan även om man inte har en klar bekännelse. Ibland får det vara så att Kyrkan tror, och i den får man rymmas.
Sen, leif, vad som är en blahapredikan och inte, kan nog inte bestämmas generellt. Det som talar till någon, talar kanske inte alls till nästa. tack för komplimangen.
Ha en bra dag själv, Madicken! :)
Jag får väl säga att jag har svårt att se logiken i att tala om något reellt (döden) som en konsekvens av en trossats (arvssynden). Om det ena skulle kunna härledas ur det andra vore väl nästa steg ett empiriskt gudsbevis.
SvaraRaderaMen det blir just hokuspokus.
Kalle
SvaraRaderahar du någon bättre idé om varför döden finns?
Det största problemet som SVK har är att prästrekryteringen sker för lättsinnigt. Där har vi orsaken till att Kyrkan de senaste fyrtio åren ägnat sig åt falsk varudeklaration...
SvaraRaderaTänk dig att gå på McDonalds och beställa en Big Mac och när du öppnar förpackningen så ligger det en bakelse där i istället. Förpackningen säger Big Mac men innhållet något helt annat...
Det är detta som Kreti och Pleti finner störande med en Kyrkan (utan Kristus s a s).
M
Kyrkan har något som McDonalds inte har. Nämligen Helig Ande som inspirerar och coachar. Ibland blir det mindre majonnäs. Ibland blir det två gurkskivor. Vi har inte en kyrka med präster där alla tänker likadant, predikar likadant eller har exakt likadana gudstjänster, som tur är.
SvaraRaderaMen är man missnöjd med ett ställe eller en präst, är det ju bara att låta bli att gå dit. Andra kan ju finns näring för tron - också där jag inte blir nöjd.
Nja, kyrkan delar nog McDonalds status i detta avseende.
SvaraRaderaAugsburska Bekännelsen (fritt parafraserad) säger som bekant:
Att kyrkan är de heligas samfund i vilket evangeliet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas...
Mina bryderier är inte sakramentens förvaltande (som är synliga ting med symbolisk/andlig kvalitet) utan huruvida evangeliet rent/rätt förkunnas.....
Det är här den falska varudeklarationen är som tydligast...
Svenska Kyrkans stora olycka är just olikheten i frågor och inte den nödvändiga enheten...
M
Bra Karin, jag känner inte igen mig i det Heberlin vill säga i sitt utspel. Ibland reflekterar jag över om jag blivit "hemmablind" när jag läser om kyrkans otydlighet, platthet och undfallenhet. Som medlem och aktiv i svenska kyrkan och kristen bekännande är jag stolt över att vi är många som står rakryggade i t ex homofrågan dvs att äktenskap är en självklar rättighet. Att respekt, hänsyn och ödmjukhet visas inför varandras olikheter i förkunnelsen ser inte jag som en urvattnad förkunnelse. En förkunnelse som bär respekt för varje människa ser jag som stark och trovärdig. Jag vill inte ha en förkunnelse där prästen talar om "hur det är". Vägledning och tankar till egenreflektion i min relation till Gud, förväntar jag mig av gudstjänsten. Syndabekännelse och avlösning är självklara delar i den gudstjänstgemenskap jag deltar i. Evangelium predikas! Vad menas när det sägs att det inte predikas rent och klart i Svenska kyrkan? VEM bedömer om en predikan är ren och klar? För min del tror jag att det är människor som tror sig "sitta inne med sanningen". Jag har också den uppfattningen att vi som kyrka inte skall vara samhällsfrånvända utan samhällstillvända, därmed inte sagt att vi skall vända kappan efter vinden. Vi som kyrka skall vara där människorna är, vi skall inte låsa in oss bakom höga murar.
SvaraRaderaVad det beträffar otydlighet kan jag till viss del hålla med när det gäller ställningstagandet i homofrågan, kvinnliga präster när det ordnas oas-möten på lokalplanet, m.m.
Jag har faktiskt noterat skillnaden mot en del frikyrkoförsamlingar i bytet mellan dem - där SvK varit betydligt sämre på att ta emot och välkomna den som är ny. Samtidigt är det en balansgång, för mötet kan också bli en aning överväldigande om 100 personer ska hälsa en välkommen...
SvaraRaderaSedan tänker vi oss nog att de flesta själva tänkt igenom sitt utträde och det är därför man är mer emotionellt neutralt inställd till den som ber om blanketten. Kanske borde vi fråga mer. Inte ifrågasätta, men be om åsikter. För egentligen vill vi ju veta... Sedan finns det andra lägen när det blir mer komiskt att fråga. Jag gick med i Svenska kyrkan som vuxen och frågade på pastorsexpeditionen efter inträdesblankett. Fick utträdesblanketten utan att ett ögonbryn höjdes... Frågade då igen efter inträde och har aldrig fått en mer förvånad fråga: Varför då?. Nog för att det var bra att få förklara även det, men i efterhand kan tänkas att det SvK har ett litet problem i att den själv anser det konstigare att vilja gå med än att vilja ställa sig utanför...
Vi väntar på en närmare utredning över varför döden är en konsekvens av avssynden.
SvaraRaderaAllt levande dör. Det finns en välkänd natutvetenskaplig förklaring till detta.
Man får självfallet ha en annan tro man jag har aldrig hört just detta tidigare.
Tja... om man ser det bibliskt är det först i samband med synden som människan blir dödlig, från början skulle Adam och Eva vara eviga likt Gud. Alltså är arvssyndens konsekvens döden. Så just detta borde kanske kännas bekant?
SvaraRaderaI: Det finns naturvetenskapliga förklaringar, och så finns teologin. De behöver inte alls vara i motsats till varandra, men svarar på olika frågor. Jfr skapelsen, till exempel.
SvaraRaderaLäs Romarbrevet kap 5 vers 12 och framåt.
Det finns två meningar här som jag tycker säger någonting om den springande punkten. Först KLV:s gliring: "Och Ann Heberlein: ja, hon fortsätter väl att kvittera ut lön och arvoden från såväl kyrklig press som kyrkan själv", sedan signaturen Kakis "Jag har faktiskt noterat skillnaden mot en del frikyrkoförsamlingar i bytet mellan dem - där SvK varit betydligt sämre på att ta emot och välkomna den som är ny."
SvaraRaderaJavisst! Ann Heberlein kan gå ur som medlem och fortsätta jobba i kyrkan. Kyrkan förstår inte i grunden vad det innebär att vara bara medlem, eftersom den styrs av framförallt präster och övriga anställda som oftast inte ens bor i församlingen. SvK som folkkyrka har nämligen inga som helst ambitioner om vad det innebär att vara en medlemskyrka. Kyrkan behandlas som ett jobb. Därför förstår man inte ens Heberleins frustration; du skriver ju jämt i Kyrkans tidning, verkar man tänka, utan att fatta att det är en människa som framför den där kritiken, inte en teolog eller en anställd eller en kändis. Och som Kaki skriver, man tar inte emot nya medlemmar. Det finns överhuvudtaget ingen gemenskap att bli emottagen i.
Samma kritik, år ut och år in. Och prästerna känner aldrig igen sig...
Hej Malou och välkommen hit!
SvaraRaderaFast - kan man det? Är det ärligt att gå ur en organisation och fortsätta jobba för den - som "konsult", men i alla fall?
Klart man kan, men för mig skulle det INTE kännas ok.
Visst har vi en hel del att jobba på när det gäller ex introduktion av nya medlemmar. Självkritiken saknas inte i kyrkan, det kan jag garantera dig. Vad anställda som inte har sin skattetekniska hemvist i församlingens territoriella område har med saken att göra förstår jag inte alls.
Kaki: Exakt, så har jag fått lära mig att Paulus menar.
SvaraRadera