Jag har tidigare varit tveksam till aktiv dödshjälp, men att en patient ska kunna få hjälp att avsluta sitt liv och därmed få större inflytande över sitt eget liv och välbefinnande är en tanke som jag finner mer och mer rimlig. Mina argument är bra, men självständighetsprincipen känns viktigare. Så här tyckte jag i januari 2006:
"Men legaliserad dödshjälp kan leda till att den negativa synen på funktionshindrade förstärks. Förtroendet för läkarna och sjukvården minskar ännu mer - vem bestämmer om jag är värd att satsas på? Om jag redan uppfattar mig som en börda för samhället - kommer jag känna "trycket" på mig att begära dödshjälp? Plågorna och svårigheterna ska väl ändå kunna lösas, eller åtminstone lindras i välfärdstaten Sverige! Jag är ändå rätt övertygad om att varje människas livs värde är absolut, och därför måste alla resurser sättas in. Medicin, samtals - och krisstöd och naturligtvis en vettig hemvård."Rådet konstaterar samma sak. Dödshjälp är dock en annan sak, påstås det, men var skillnaden består mellan dödshjälp och läkarassisterat självmord är förstår jag inte. Prästen Daniel Brattgård som sitter i rådet konstaterar att det är viktigt att patienten själv tar pillren, men vad blir den känslomässiga skillnaden för läkaren? Redan idag skrivs ut dödliga mängder medicin, men det är inte tillåtet i Sverige att vara ta sitt liv om man är psykiskt sjuk, för då blir man inlåst enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Hur man ändrar lagen så att man ska kunna konstateras vara paykiskt frisk nog att kunna få avsluta sitt liv blir en intressant nöt att knäcka.
Jag tar intryck av journalisten och författaren Cornelia Edvardsons text i Svenska Dagbladet:
"Som en av Förintelsens få kvarvarande överlevande vilka förvägrades makten över sina liv vill jag bara, i all ödmjukhet, hemställa om rätten till hjälp till min död – en Freitod i ordets sanna bemärkelse."Döden är i sanning en del av livet. Hur livet blir vet vi inte, men vi vet att vi en gång kommer att dö. I Sverige kan vi fatta beslut om det mesta som rör våra liv, så länge det inte skadar andra. Här är abortlagstiftningen kontroversiell men nödvändig och diskuteras ibland i anslutning till debatten om dödshjälp, så också Edvardson:
"I Sverige ser vi till exempel, i namn av kvinnans rätt till makten över sin kropp, abort som en rättighet. Personligen skulle jag inte vilja ha det på annat vis, men jag är också medveten om att denna rättighet kan missbrukas. Jag tvivlar inte på att det finns fall då unga flickor eller vuxna kvinnor av förälder eller barnafäder medels psykisk eller/och fysisk tortyr tvingas att genomgå en abort, som alltid är en smärtsam process, trots att de helst ville föda och behålla barnet.Rätten till mitt liv borde få innebära rätten också till min död. Men jag vill skyddas av samhället så att jag inte fattar beslut om jag inte är kapabel till det. Om jag uttrycker att jag vill dö därför att jag är ledsen, vill jag bli vårdad för det. Om jag uttrycker att jag vill dö därför att jag lider av en obotlig sjukdom och inte har annat än plågsamt lidande att se fram emot, vill jag få hjälp att avsluta vården. Jag är egoistisk nog att tänka så om mig själv och min egen frihet - men att någon anhörig skulle behöva sluta så är en alltför svår tanke att tänka färdigt.
Skall vi för den skull avskaffa eller inskränka aborträtten? Eller bör vi erkänna att den absoluta rättvisan och rättfärdigheten inte låter sig lagstiftas fram ens i denna ”den bästa av alla tänkbara världar”? Jag, som lärt mig att vara rädd för alla världsliga anspråk på det absoluta och deras omänskliga följder, jag väljer det senare alternativet, det ofullkomliga och bristfälliga, och därmed erkännandet av våra mänskliga villkor."
Fakta och argument för och emot
Föreningen Rätten till en värdig död
Uppdatering fredag:
Johanna Nylander: Hjälp att dö eller hjälp att leva?
Men Karin. Finns det egentligen en rätt till livet inför Gud? Är livet sådant att vi kan ställa krav inför Gud och säga att vi har rätt till det? Är inte livet en gåva från Gud, och det för varje dag vi lever? Vi har genom synden bara en negativ rätt, rätten eller hellre förmågan att ta vårt liv, men vi kan inte välja det åter. Kan det då kallas en rätt till liv och död? Vi har inte på rättsliga grunder fått livet, vi har fått det av nåd och det är en gåva, att kunna andas, röra armar, ben i kongruens, att kunna tala, höra och tänka. Det är inte förmågor vi tagit oss utan som vi fått. Det är ett under som vi inte kan förklara men som vi är en del av. Kan vi då säga att vi har rätt att säga nej till livets gåva, från Livets Herre?
SvaraRaderaden största rädslan jag har att bli liggande utan att kunna kommunicera med omvärlden, helt hjälplös.Och eftersom jag vet, att den dagen kommer förr eller senare, så vill jag ha tryggheten att någon kan hjälpa mig att dö med värdigheten. Är det så fel?
SvaraRaderaAnonym: Mmmm...men det beror också på vad du har för världsbild. Jag tänker inte att det är så att världen är som ett tevespel där Gud sitter och håller i trådarna. Vi har fått ett eget ansvar vad vi vill göra med och av våra liv. Och vi ska kämpa till den sista sucken av liv. Men när den sista sucken ska dras skulle jag själv vilja välja. Inte kvävas till döds.
SvaraRaderaVilsen: Just det - tryggheten! Sen kanske det inte blir så att man tar dom där tabletterna, men det är en trygghet att veta att det inte behöver bli så.
SvaraRaderaJag har så svårt att ha en åsikt i frågan och det beror nog på att jag är rädd för att man skall missbruka möjligheten.
SvaraRadera//anita b
Att Gud skulle se världen som ett tv-spel, är inget du behöver pådyvla mig. Själv har jag ingen sådan uppfattning. Men om man ska ta ställning till livets slut då måste man också ha dragit slutsatser om livets början. Ingen av oss har valt livet, och ingen av oss kan det. Alla har vi fått livet som gåva av honom som ger livet. Det är där det börjar och det betyder att livets slut också är Guds sak. Inte vår. Och vårt ansvar ligger inte i att avsluta det utan i att förvalta livet så länge Gud ger oss. Där ligger ansvaret.
SvaraRaderaAnita: Finns det egentligen något i vår värld som inte kan missbrukas?
SvaraRaderaAnonym:
Men kan du argumentera för din sak utifrån juridik, inte teologi?
Visst har vi ansvar, ansvar att leva, därför har det varit och är tabu att begå självmord. För att förstärka det har man gärna tillskrivit Gud åsikter om det hela och dessutom begravde man förr självmordsoffer utanför kyrkogården för att ytterligare förstärka hur fel det var.
Och det är klart, förr i tiden var det inte bara känslomässiga konsekvenser för de anhöriga utan också ekonomiska.
Karin: Helt rätt - allt kan missbrukas! I en god värld är dödshjälp ngt som jag säger JA till.
SvaraRaderaMen det finns inget som kan ställa tillrätta missbruk av detta och därför blir det svårt för mig att ta ställning. Får tänka några varv till.
Mammas och pappas liv och lidande förkortades med passiv dödshjälp och det är en form som jag bejakar.
Vad en ev Gud vill och inte vill har vi ingen aning om. Så det kan vi lämna därhän.
//anita b
"... förr i tiden var det inte bara känslomässiga konsekvenser för de anhöriga utan också ekonomiska."
SvaraRaderaVilket var Aristoteles argument mot självmordet; att stjäla från Samhället/Staten.
Men så sa Anna Hedborg på 1970-talet om skattefusk oxå...
Vilket gör mig lite fundersam...
Det här är en mycket svår fråga att diskutera.
SvaraRaderaRedan idag kan ju läkare avstå från att ge livsuppehållande behandling till en svårt sjuk patient som är döende i en obotlig sjukdom. Både patienten och läkaren vet att det handlar enbart om tid, när döden ska inträffa. Det finns inget läkaren kan göra för att förhindra att patienten dör. Då kan läkaren koppla ur maskiner, dropp osv för att inte förlänga lidandet i livets slutskede. Det vet jag, eftersom jag själv varit med om det vid en nära anhörigs död. Den anhörige bad själv läkaren om det, och bad oss anhöriga om att få göra det. Det handlade enbart om tid, ingen hade kunnat förhindra det oundvikliga. Den anhörige var givetvis svårt sjuk och fick morfin för att slippa smärtor och svår ångest.
En läkare som av moraliska skäl är helt emot olika slags dödshjälp, borde ju heller inte gå med på att avstå från att ge livsuppehållande behandling och även vara starkt emot sk hjärndöd??
Hur länge och under vilka omständigheter ska man förlänga liv med hjälp av olika apparater och behandlingar som man vet enbart kan förlänga liv ett tag, eller egentligen handlar om livsuppehållande behandling på konstgjord väg som innebär stort lidande och ingen livskvalitet. Man håller patienten vid liv, men inte så mycket mer.
Mycket svåra frågor! Tur att man inte är läkare och inte behöver fundera och fatta beslut om sådant här till vardags!
Ett tillägg:
SvaraRaderaVilket är mest moraliskt riktigt:
Att förlänga en svårt lidande och döende patients liv genom livsuppehållande behandlingar, eller genom att hjälpa patienten att dö inom kortare tid om patienten är vid fullt medvetande och begär att man ska koppla ur apparater eller ta bort dropp osv? I Sverige har patienter rätt att tacka nej till sjukvårdsbehandlingar.
Att hitta ett svar som passar alla, tror jag inte går. Att tänka i teorin är inte detsamma som att stå vid en älskads sjuksäng och se ett lidande som vi inte skulle tillåta djur att ha... Jag var emot aktiv dödshjälp ända tills min mamma låg för döden och bad om att få "komma hem till Gud", men det enda hon fick var morfin för att lindra värken. Mätt av levnad, trött av år... men vid liv i flera svåra månader pga (inte tack vare) läkarvetenskapen.
SvaraRaderaDebatten om dödshjälp slår lätt över och man tänker att det handlar om att död på alla som blir gamla och "besvärliga". Det handlar ju inte om det. Så jag brukar inte debattera... men kunde inte låta bli att svara ändå.
För mig är frågan om att förhindra självmord bland yngre mycket större - att hitta ungdomar som tror att livet är slut...