"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt."Ann Heberlein, författare, doktor i etik, skribent, debattör och framförallt människa skriver om hur det är att ha sjukdomen bipolär typ 2, manodepressivitet. Hon beskriver ingående och detaljerat om sina tankar om sig själv och sin livssituation - å ena sidan glänsande gäst i tevesoffan, å andra sidan nergrävt i ångest på psykakuten. Sån är hon.
Det här är en sån där bok som jag kan känna mig så tveksam inför. Å ena sidan: vill hon att vi ska läsa den? Å andra sidan: det vill hon tydligen. I slutet av boken får man intrycket att Ann har sagt sina goodbyes. Men hon är inte färdig ännu.
En del har funderat över om hennes plötsliga försvinnande och återkomst i samband med releasen är ett kommersiellt trick för att få boken att sälja. Det är ett cyniskt sätt att betrakta ångestens verkningar. Om jag hade skrivit boken hade jag helt klart fått kalla fötter när jag sett den recenseras. Det är ju dom allra innersta, privata tankarna.
Allt vi som läsare och recensenter egentligen kan säga är: Tack, Ann, för din modiga berättelse. Du hjälper oss att förstå hur det är att vara människa. Vi förstår kanske oss själva lite bättre. Du behövs. Forsätt skriv. Fortsätt debattera. Jag kommer att säga emot. För du får mig att tänka. Och det är väl meningen?
Det finns ändå tankespår jag funderar vidare över. När övergår lusten att vara kreativ till att bli artikelskrivande och föreläsande för att kunna betala räkningar? Varför tar "vi" så dåligt hand om disputerade människor och ger dem anställningar? Varför måste dom vara med i teve för att kunna leva sitt yrke?
Förlag: Svante Weyler Bokförlag AB
ISBN10: 9185849219
ISBN13: 9789185849215
Bilden från adlibris.com.
Andra bloggar om: Ann Heberlein, , självmord
Det handlar inte bara om disputerade människor. Frilansare av alla slag har ett osäkert, krävande arbetsliv med nya relationer varje dag. Alla solister ni bokar i er kyrka, t ex. Bra att du tar upp det och inte bara hänfaller åt funderingar åt sjukdomar hit och dit; vi är ju komplexa och livssituationen i stort spelar en väldigt stor roll för hur en människa mår.
SvaraRaderaSåg att din blogg idag skulle handla om den här boken, och eftersom jag just hade börjat läsa den tänkte jag vänta med att läsa bloggen tills jag själv var klar med Heberleins bok. Nu är klockan två på natten och jag har läst sista sidan.
SvaraRaderaJag håller med dig om att en av de saker man upplever som plågsam i hennes historia är detta med att det för att ha ett anständigt liv och få göra det man är bra på inte räcker med att skriva böcker och vara akademisk lärare, därför att det idag inte finns någon ekonomisk trygghet i ett sådant system, så att det för en person som hon finns ett krav att behöva sälja sig som sin kunskap och sin närvaro i offentligheten för att få livet att gå ihop, mitt i sjukdomen. Det kan inte vara bra att stressa så mycket! Inte för någon!
Vad är det för samhälle vi har, där begåvade och känsliga människor som periodvis är väldigt intellektuella, produktiva och självsäkra och periodvis behöver återhämta sig genom att leva i en lugnare och varmare vardag utan så mycket krav, känner att de bara har att välja mellan att ställa upp på villkoren i den kollektivt galna mediacirkusen eller att "misslyckas" och förtvina i en skyddad tillvaro som förtidspensionärer och privat "galna"?
Jag har själv diagnosen bipolär sjukdom, och lider av en svårare form än Heberlein, så jag känner igen en del av det hon beskriver angående vad som händer i det som kallas mani respektive depression. Däremot förstår jag inte alls detta att hon själv är så rädd för att vara "galen", om hon har haft sjukdomen så länge. De flesta jag känner som har psykiska sjukdomar har en mycket mer avspänd inställning till sina egna tillkortakommanden, och har stor tolerans för andra med samma svårigheter. Visst finns det fördomar, och man får se upp med vad folk i allmänhet har för idéer om "farliga galningar", så man inte blir utsatt för diskriminering och övergrepp. Men det handlar ju också om vad man själv tror om sig själv och tror om hur psyket fungerar. Och självklart har Foucault viktiga saker att säga om vad galenskap är för något! Till och med psykiaterna menar ju att psykiska sjukdomar är svårdefinierade, då vi alla befinner oss på en glidande skala från "friskt" till "sjukt", och de flesta tillstånd har något gemensamt med varandra, så diagnoser överlappar och inget går att mäta och bestämma med säkerhet.
Hoppas detta kan vara till någon hjälp för att bättre förstå att manodepressivitet är en systemsjukdom som inte bara drabbar individen, och inte bara orsakas av hjärnan och kroppen, utan påverkas av omgivningen.
Maria: Hej och välkommen hit (om du inte varit här förut, jag är osäker.) Ja, Svenska kyrkan bär upp en stor del av landets kulturliv. Än så länge.
SvaraRaderaem: Hej och välkommen hit. Tack för din berättelse.
EM: intressant att läsa din kommentar.
SvaraRaderaJag har en son med samma diagnos, visserligen mår han rätt skapligt av medicineringen, men AF och FK låter honom inte glömma att han "är psykiskt sjuk" när de ska försöka hitta jobb. Vem anställer en som blir presenterad som "psykiskt sjuk"? I media används den termen för både galna mördare och odefinierade knäppgökar. Att en lugn och sansad intellektuell ung vuxen kategoriseras efter samma rubrik är inte direkt uppbyggande.
Jag har bara läst första kapitlet i boken, det fanns på nätet, och självklart ska jag läsa hela även om det är himla jobbigt - sjukdomens helvete har jag sett på nära håll ändå.
Och bara för att jag är rätt känd som bloggare vill jag vara anonym. Av hänsyn till sonen.
Hur gick det förresten? Författaren var ju försvunnen. Är hon hittad?
SvaraRaderaRS
kulturbloggen.com
RS: Ja, enligt kvällspressen kontaktade hon sin familj under kvällen efter att efterlysningen gått ut.
SvaraRaderaAnonym: Kram till dig.
"När övergår lusten att vara kreativ till att bli artikelskrivande och föreläsande för att kunna betala räkningar?"
SvaraRaderaDet är väl snarare tvärt om?
De kreativa har alltid varit tvugna att betala räkningar, Micheangelo, Mozart, Hayden. De hade inte tid att göra mkt annat än motsvara beställarna förväntningar. Bach skrev ALLT för kyrkan som organist, fritidsskriverier fanns inte på den tiden. Hade man en begåvning slog man mynt av den. Basta.
Den förste tonsättare som ville skapa först och leva på sin musik sen var Beethoven. Schubert stod på tur. Honom gick det verklig illa för!
Dessa verklighetsfrånvända, romantiska idéer om konstnärskapet i vår samhällle...
Säger en luttrad operasångerska, dotter till en författare.
Stella: Jag förstår precis vad du menar, men är det självklart att alla konstnärer ska kunna leva på sin konst? Eller att alla disputerade ska få jobb på universiteten?
SvaraRaderaMen vad jag avsåg i texten: Framför man åsikter för att man verkligen tycker att åsikterna bör framföras/man vill påverka, eller framför man åsikter för att få inkomsten säkrad?
När jag läste titeln på boken hög det i mitt bipolära hjärta. "Ja men det är ju precis så det känns".
SvaraRaderaJag tror inte att hennes försvinnande var ett PR-trick, snarare att hennes själ var urladdad av allt ståhej. Men där har jag bara min egen känsla att gå på.
Lite ny återkoppling. Jag lät min kontaktperson på psyk läsa boken utan att säga något om mina egna reaktioner på den, och så diskuterade vi när vi möttes häromdagen. Hennes uppfattning var att det var en upprörande ansvarslös bok som riskerar att ge unga osäkra tjejer idéer om att självmord är tjusigt. Dessutom menade hon att det inte är särskilt typiskt just för bipolära patienter att vara så fixerade vid självmordsfunderingar som Heberlein beskriver. Inte heller är det vanligt att en bipolär person klarar av den sortens verksamhet och stora projekt (husköp etc) som författaren vekar kunna ta sig igenom utan större yttre katastrofer som konsekvens. Visst, det står ju att hon har problem med ekonomin, men vi som är sjukpensionärer och klarar oss på 8.000 före skatt kan ju tycka att en livsstil där man helst vill ha in det tiodubbla i månaden är ett hån mot oss svaga och galna stackare. Så det är ingen bra bok för att "sätta ett ansikte på sjukdomen" precis.
SvaraRadera