Att komma hemEfter tre intensiva månader på Västbanken kom jag hem till Tidaholm. Omskakad men glad. Julhandeln var i full gång, dagarna korta och mörka, luften var kall och sammantaget kändes allt här som vanligt. Det blev en tuff omställning för mig, och det är först nu, en dryg månad senare, som jag känner att jag faktiskt landat. Men en del av mitt inre har förändrats av resan, och människorna jag mött finns med mig i tankarna varje dag.
När jag ser tillbaka på min tid som följeslagare ser jag tydligt en gemensam nämnare i många arbetssituationer; att vädja till det mänskliga. Ibland var det en tyst vädjan, ett hopp om att min närvaro i sig skulle tala till dem som var frestade att begå övergrepp av något slag. Ibland var det fullt uttalade böner. Jag har bett soldater jobba lite fortare för att små barn och gamla skulle komma lite snabbare genom militära avspärrningar. Flera timmars väntan i stekande sol kan vara nog så tufft för en vuxen. För barnen kunde det vara olidligt. Jag har vädjat till soldater att släppa in ambulanser i en by med skottskadade civila, och när ambulanserna ändå inte fick passera vädjade jag istället om att de sårade skulle få bäras ut för att få hjälp. Jag har kollegor som med blöjor och mjölk försökt ta sig in till en familj med ett spädbarn som blivit instängd i en källare utan tillgång till förnödenheter på grund av utegångsförbud. Följeslagarna har burit blöjorna och mjölken över huvudet när de närmat sig soldaterna och deras bön har varit: "snälla, lyssna på oss!"
Ofta har våra böner och vädjanden lyssnats på. Långt ifrån alltid, men ofta. För mig har det varit viktigt att komma ihåg att bakom varje uniform, bakom varje bistert och sammanbitet ansikte, bakom varje bitter attityd så finns någon med ett hjärta fyllt av sorger och glädjeämnen och med förmåga till medlidande och att göra det goda.
Jag har fått se och höra så mycket under min tid i Israel-Palestina. Goda saker, och svåra saker. Jag har vädjat, skrattat, gråtit och försökt förstå. Och jag har fått en bön med mig hem. Det är en samlad bön från alla dem jag har mött och som lever i skuggan av ockupationen: "berätta om oss när du kommer hem till Sverige." För liksom jag satte min tilltro till det goda i människor där nere så sätter de sin tilltro till oss i omvärlden. De jag har mött vill tro att om vi bara får veta vad det faktiskt är som händer i Israel-Palestina, inte har vi då hjärta att låta det fortgå? Visst kommer vi väl höja våra röster och kräva en förändring? Israel-Palestinakonflikten kommer inte att lösas utan omvärldens engagemang. Det är förmodligen världens mest i media täckta konflikt. Och vi vet vad som händer på Gaza. Då är det dags att vi visar våra politiker att vi kräver handling. Det är möjligt att ta ställning för mänskliga rättigheter och fred.
Mitt arbete går nu in i nästa fas: föreläsningar och berättande om min resa och det jag fått uppleva. Vill du att jag ska komma till ditt jobb, din skola eller till någon annan grupp och berätta? Tveka inte att höra av dig till mig. Jag vill också få säga ett stort tack till dig som följt mig på min resa via mina brev. Det har varit ett stöd att veta att människor följt med, och jag hoppas jag kunnat förmedla något av situationen och människorna i Israel-Palestina.
Gabriella har befunnit sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och KyrkornasVärldsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av Gabriellas uppdragsgivare.
Några frågor till Gabriella:
SvaraRadera1) Har du och andra följeslagare någon gång gått in i en palestinsk skola där Hamas gömmer vapen och kombattanter i strid med krigets lagar och burit ut vapnen från skolan så att barnen inte blir mänskliga sköldar?
2) Har du och andra följeslagare någon gång gått in i Gazas sjukhus och krävt att Hamas ledning skall lämna bunkersystemet under sjukhuset eftersom deras närvaro innebär en fara för hela sjukhuset, och det är ett brott mot krigets lagar att använda ett sjukhus för militär ledningscentral?
3) Har du och andra följeslagare någon gång ställt er mellan Gazas prickskyttar och den Israeliska kibbutz vars fruktplockare beskjuts nästan varje dag och krävt att mördarna skall sluta skjuta oskyldiga civila?
4) Har du och andra följeslagare tagit kontakt med Röda Halvmånens personal och protesterat mot att de många gånger har fraktat vapen och sprängämnen gömda i ambulanser, och därmed sätter civilbefolkningen i fara och tvingar Israels militär att genomsöka ambulanserna? Har du och andra följeslagare påtalat för Röda halvmånen att det är ett krigsbrott att använda ambulanser så?
5) Har du och andra följeslagare sökt upp de personer som gömmer raketer och skjuter raketer från Gaza mot Israels civilbefolkning i uttalat syfte att döda civila och påtalat för dem att de dels begår krigsbrott och dels utsätter sitt eget folk för fara?
6) Har du och andra följeslagare burit mjölk och blöjor till de gråtande barnen i Sderot som inte förstår varför någon vill döda dem - idag igen - när staden beskjuts av raket nr 14.000 på fyra år?
7) Hur skulle du reagera om någon skjöt 14.000 raketer och granatkastargranater på Tidaholm under fyra år? Med träffar dagligen på gator och torg, åkrar, vägar, skolor, hem och dagis. Skulle du acceptera det eller skulle du kräva att kommunfullmäktige byggde en skyddsbarriär runt Tidaholm, upprättade vägspärrar för att kontrollera att vapen inte förs in och att P4 i Skövde ryckte ut och städade undan terroristerna?
Israelvän det är även jag.
SvaraRaderaDäremot är jag ingen vän av att någon sida enbart talar om den andra partens tillkortakommanden utan att se vad som kan göras för att göra saker och ting enklare för alla.
Här har FN ett mycket stort ansvar.
När jag håller med om de avgrundsdjupa fel som Hamas utvecklat så hoppas jag att man från israelisk sida visar en aning av självransakan. Att trigga sina motståndare med krångliga passager
mobbande behandling av meningsmotståndare - ja kursen har väl utvecklats i Knesset vid den interna politiska processen.
Beskrivningen kan kanske balanseras
men inte blir det bättre genom ensidiga pekpinnar.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaCensur. Ok. Fast jag tyckte inte att jag skrev något kontroversiellt, men det gör inget.
SvaraRaderaTack för frågor! Först av allt vill jag tydliggöra att mitt brev långt ifrån bara handlar om palestinier. Det var inte min intention att osynliggöra alla de israeler som jag mött och som också har bett mig berätta i Sverige om det som händer på Västbanken, även för deras skull.
SvaraRaderaDet är viktigt för oss följeslagare att inte ta politisk ställning i konflikten mellan israeler och palestinier. Båda folken har legitima behov av säkerhet och ett livskraftigt vardagsliv som behöver tillgodoses. Och båda folken utsätts för våldsamma attacker från extrema grupper, vilket vi alla bör vara överens om inte på något sätt kan ursäktas. Ibland tänker jag att våldet i den här delen av världen är bevis på att rädda människor är farliga människor. Men det är en helt annan diskussion.
Det vi följeslagare tar tydlig ställning för är folkrätten, och vi tittar särskilt på den humanitära situationen. I det här avseendet är konflikten mellan Israel och det palestinska folket en mycket asymmetrisk konflikt. Det gör att de flesta av våra team är placerade på Västbanken. (Tyvärr är det för osäkert på Gaza just nu för att kunna ha team där.) Men vi arbetar naturligtvis även med de som är utsatta i Israel, även om det stöd som behövs där oftast inte är i form av hjälp till sjukvård eller liknande, utan för det mesta handlar om det solidariska stöd vi ger de som på olika sätt arbetar för fred. Att vara placerad på Västbanken är alltså inte ett politiskt ställningstagande. Att lugna potentiellt våldsamma situationer gagnar ju inte bara palestinier. När vi exempelvis finns närvarande vid så kallade checkpoints, de militära avspärrningar som finns utspridda över Västbanken, så uttrycker israeliska soldater som arbetar där tacksamhet för vår närvaro.
Men för att vår närvaro ska spela roll behöver den vara synlig och tydlig. Därför har vi inte som metod att som mänskliga sköldar finnas i byar eller städer som är under beskjutning –varken i Israel eller på Västbanken. Men vi försöker finnas där vi med vår närvaro kan göra nytta, och vi försöker besöka dem som är mest utsatta. Tyvärr var jag själv sjuk när mina kollegor reste till just Sderot som ”Israelvän” nämnde, en plats jag personligen verkligen hade velat besöka. Men naturligtvis har jag besökt många andra platser i Israel, inklusive kibbutzer, och träffat olika grupperingar (bland annat bosättare) för att försöka förstå deras situation.
Det som blev tydligt för mig under min resa och som jag också ville uttrycka i mitt brev var att det är viktigt att se till just människan. Det är där vårt värde som medmänniskor ligger, och jag är övertygad om att det även är där som vägen till fred finns. Det är lätt för två utsatta folk att demonisera varandra, men det finns de som klarar att stå emot det sättet att hantera problemet. Ett mycket starkt exempel på detta är gruppen ”bereaved parents” (ungefär ”berövade föräldrar”). Det är människor från både Israel och det palestinska området som på något sätt har förlorat barn i konflikten. De väljer att mötas och sörja tillsammans, att försonas och försöka förstå konflikten gemensamt istället för att demonisera varandra och fördjupa konflikten. Och de här föräldrarna menar att om de, som har betalat det hösta priset/gjort det största offret i den här konflikten, kan mötas och försonas… då kan alla. Då finns det inget att skylla på. Då kan man skapa fred.
Jag har haft en mycket privilegierad uppväxt och tillvaro i Sverige. Jag har aldrig utsatts för våldsamma strukturer eller beskjutning. Om den dagen skulle komma så hoppas jag innerligt att det skulle finnas människor i min närhet som med öm men fast hand stöttade mig i att ta samma modiga beslut som de israeliska och palestinska föräldrarna har gjort genom att arbeta för fred.
(Jag har befunnit mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och KyrkornasVärldsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av min uppdragsgivare.)