Folkkyrka i fördjupning - inledningstal vid biskopsvisitation i Väne kontrakt

”Vi bär så många med oss i bön när vi går fram.”

Vi som kyrka bär många människor med oss. Alla vi möter – men också dom som vi inte möter, i alla fall inte så ofta. Och vi går framåt, inte bara till nattvarden som åsyftas i psalmen, utan kyrkan rör sig ständigt framåt, i takt med omgivningen och tiden. En del tycker att kyrkan rör sig för snabbt, andra tycker att den rör sig för långsamt.

Tack för inbjudan att tala om en folkkyrka i förändring!
Jag är här i egenskap av att jag är ett döpt Guds barn. Jag är mamma till två pojkar, gift med en man och matte till två hundar, jag är prästvigd och arbetar i Skövde, en trevlig del av Guds vingård. Jag har dessutom som fritidsintresse att fundera över vad det är att vara kyrka, så jag har fått förtroendet att vara ledamot i Kyrkomötet och opinionsbildar så mycket jag hinner på min blogg.

Min kyrkliga uppfostran har jag fått i Berghem, en liten by i södra Västergötland, Göteborgs stift. En vit kyrka med blåa kyrkbänkar där det tills helt nyligen var självklart med katekesförklaringar i fastetid och prästen, min pappa, hade vad jag kommer ihåg alltid svart slängkappa. Ett par gånger om året var det nattvard, och det fick man reda på söndagen innan, för då kom prästen ut från sakristian efter postludiet, ställde sig i mittgången och höll nattvardsförhör. Det var inte så farligt, ingen behövde svara på något utan det var en predikan till bara.

I grannförsamlingen fanns fler barnfamiljer, och då fick man vara med på särskilda ”barnsamtal” efter den ordinarie gudstjänsten. Då kallades alla barn fram till första bänken och prästen förklarade dagens predikan så att vi barn skulle förstå. Vi blev tagna på allvar, det var viktigt att också vi skulle förstå. Vi sjöng sånger som ”Ett litet fattigt barn jag är men glad jag är ändå”, och ”Det finns något i himlen för barnen att få, för de barn som i Herranom dö.” Mina föräldrar hade fått sin kyrkliga uppfostran i Uddevalla, där min farfar var präst. Där var det, antagligen, ännu ordentligare.

Men trots ett ganska kärvt budskap, ständiga diskussioner om vad som var andligt lämpligt och inte, daglig kamp mot djävulens försåt och list, fanns ändå tro, hopp och kärlek som gav en grundtrygghet jag bär med mig än idag. Och predikans formaliserade avslutning, ”så må Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara oss alla i Kristus Jesus, amen”, avslutar mina predikningar i Skövde idag. Jag är, trots eller tack vare min bakgrund, liberal feminist och prästvigd kvinna som gärna kommer att viga homosexuella i kyrkan, men det som förenar mig med alla som inte tänker som jag, som också bär och har burit kyrkan och hennes folk, är en önskan och längtan efter Guds frid.

1987 flyttade vi till Skara stift, och jag upplevde en annan slags Svenska kyrkan. Ansgarsläger och församlingsassistenter, ungdomskör med Simon & Garfunkellåtar, och ett öppnare sätt att prata och tänka om tro.

Vad jag vill säga med det här, är att jag tror att det är viktigt att ha klart för sig att förändring är relativt. Vi har inte alla samma utgångspunkt för förändring, så därför kan detta ämne vara vanskligt. Men om vi utgår från något, till exempel att vi verkligen är en öppen folkkyrka, åt vilket håll rör vi oss?

Definition av begreppet folkkyrka
Kyrka är ju något som hör till Herren. ”Folk” kan vara människor av en viss etnicitet, som bor inom ett avskiljt geografiskt område, eller så kan ”folk” handla om något i allmänhet, rätt vanligt, kanske som folkpartist eller folkvagn. Folkhem? Folkpark, folkilsken? Folklivsforskare, det känner jag mig som ibland när jag är på mitt arbete.

Man kan tänka att Svenska kyrkan är en folkkyrka för att vi består av en massa folk. Sju miljoner! Vi finns överallt i hela Sverige, plus i 25 länder världen över.

Men jag känner mig inte riktigt bekväm med den definitionen ändå. Häromdan tänkte jag att det är med folkkyrkobegreppet ungefär som det är med våren. Det kan visserligen vara vår när det är plusgrader en viss tid i sträck, men vår handlar kanske mer om attityd än om statistik, precis som folkkyrkan. Vårkänslor kan man ha även när det egentligen blåser rätt kallt, och folkkyrkokänslor får jag lika ofta när sju-åtta boende orkat ner till andakten på äldreboendet som när kyrkan är fullsatt vid konfirmation eller musikgudstjänst.

Folkkyrkotanken är idag ifrågasatt. Somliga menar att vi bör gå mot en medlemskyrka. Utträdena gör oss fattigare – både på människor och intäkter – så då skulle vi strama åt vårt uppdrag och rikta in oss på dom som är innanför skranket, dvs är medlemmar. Eller än värre, rikta in oss på dom som säger sig tro på Gud.

Nej, vi behöver fördjupa vad det är att vara folkkyrka. Vårt uppdrag är klart och tydligt. ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er”, säger Jesus i Johannesevangeliet. Kyrkan är inte ett studieförbund eller en idéhistorisk förening. Vi är ingen bokklubb och heller ingen hembygdsförening. Vi tror att vi har fått ett budskap som håller att leva och dö på. Vi är en berättelsegemenskap, en bordsgemenskap och en bönegemenskap. Vi berättar om Gud, på en mängd olika sätt.

Folkkyrkotanken är vår bästa missionsstrategi
Bland folk, för folk, med folk och ibland…som folk. Om vi nu pratar Kyrkoordningen, så har församlingen ansvar för den kyrkliga verksamheten för alla i församlingen, dvs i ett geografiskt avgränsat område. Och i spänningsfältet mellan församlingens medlemmar och dom som ännu inte är det, eller har varit, finns missionsfältet som innebär generositet och en inbjudande hållning när det gäller vår grundläggande uppgift: gudstjänst, diakoni, undervisning, mission.

Efter en begravning jag höll kom en äldre kvinna fram till mig och sa: ”Vad bra att vi tror i kyrkan när jag inte orkar det.” Det ligger mycket i hennes ord. Kyrkan bär en bekännelse. Tron finns där, och vi får nåden att stämma in i den. Några av oss tjoar, några av oss viskar. Om några i vår gemenskap inte tror på Gud, så kan vi i alla fall vara säkra på att Gud tror på oss. I vår gemenskap avkräver vi inte någon en färdig bekännelse, utan vi söker sanningen, vi är på väg. Det är provocerande för några, som vill ha tydliga och färdiga riktlinjer för hur hjärtats samtal med Gud går till. Samtidigt ser vi med fasa hur det kan gå för en församling när fåren inte ifrågasätter sina herdar.

Men jag tror man kan vara tydlig på ett bra sätt. Jesus var inte alltid tydligheten själv, även om han är tydligheten själv. Han ger oss inte alla svar, men han ger oss heller inga andra instruktioner än att evangelium ska spridas till alla folk. Och för den som oroar sig för att ickemedlemmar ”snyltar”, så kommer det alltid att finnas folk om kryssar till sig extra ersättning från försäkringskassan, knycker vindruvor på ICA och läser Expressen på fel sida kassan.

Varför kan inte kyrkan vara generös? Se att det faktiskt kan vara så att en begravning av den utträdd person kanske kan leda till att någon inträder efter den gudstjänsten, efter att ha mött vänner?

Och varför stänga ute människor, som i tillstånd av sorg och kanske förtvivlan söker sig till kyrkan? Dom om några behöver nås av kyrkans budskap om tro, hopp och kärlek.

Einar Billing: ”Folkkyrkan hindrar väl ingen att skilja sig från henne, men själv skiljer den ingen ifrån sig.”

I undersökningar om människors argument för att stanna kvar i Svenska kyrkan har det tydligt framgått hur viktigt ett positivt bemötande i samband med kyrkliga handlingar är. Och det gäller hela ”paktetet” – från bokningen på pastorsexpeditionen till bemötandet man får på kyrkogården när man sätter penséer i april.

Och vi kontrollerar väl inte medlemskapet hos våra körsångare, barnen och föräldrarna i Öppna förskolan eller hos dom som deltar i soppluncher och trivselträffar? Alla dom är säkert inte kyrkotillhöriga, men dom har fattat det som Jesus sa en gång: ”Kom med och se!”

Går inte budgeten ihop i slutet av året får man kanske fundera på andra intäkter – varför inte låta lokala företagare annonsera i församlingsbladet? Och om vi lägger ut reklam på bilddagboken.se för att inbjuda till konfirmation, kanske vi kan låta några andra lägga ut banners på våra webbplatser? Mellan Gud och världen finns inga vattentäta skott.

Så tänk vad mycket vi gör för varandra och med Gud i vår kyrka! Bullbak och påskvandringar, konfirmander och sopplunch. Kyrkoråd och snöskottning, predikan och budget. Körsång och kyrkobokföring.

”Det finns ord som inte blir sagda om vi inte säger dom. Och det finns upplevelser som inte blir upplevda om inte kyrkan upplever.”

Jag tänker också på den mission som finns i kyrkklockorna som ringer morgon, kväll och inför gudstjänst. Tänker ibland på Stevie Wonders gamla hit, och jag tänker mig att Gud själv säger i kyrkklockorna: I just called to say I love you…I just called to say how much I care…

Och kyrkklockornas klang följer inte församlings- och pastoratsgränserna. I framtiden måste vi kanske samarbeta mer för att kunna vara effektiva - inte minst när det gäller våra kyrkliga handlingar – dop, konfirmation, vigsel och välsignelse, begravning. Det ligger i tiden.

Som sagt, vi gör mycket gott arbete i våra församlingar. Och vi är helt nödvändiga för att ge en motbild till den vision av människan som alltför ofta sprids i media, som maktgalen, girig och oduglig.

Men: Gud ser oss på ett helt annat sätt. Gud skapade oss nästan till en Gud, med ära och härlighet krönte han oss.

Vad är en församling?
Ja, det finns en särskild utredning på nationell nivå, strukturutredningen, snart få svara på. Ska församlingen vara något som definieras som något som har en huvudgudstjänst varje vecka och kyrkoråd? Eller är församlingen alla som på en viss plats en viss tidpunkt bär erfarenheter av Gud? Är det dom som firar gudstjänst? Eller är det alla människor inom ett visst geografiskt område, som oavsett om dom är tillhöriga eller inte, men som är Guds barn och skapade med ära och härlighet? Som inte alltid eller kanske någonsin orkar upp till elva-gudstjänsten, men som kommer till oss och knackar på dörren emellanåt och vill något litet eller stort för sina barn eller för sig själva? En ostmacka på måndag förmiddag eftersom kylskåpet är tomt igen, en god och kreativ gemenskap på torsdag eftermiddag, och ska man våga tro på det vi sjunger om i kyrkokören? Tänk om det där ”Guds kärlek” gäller också mig?

Jag funderar också på vad folk känner för tillhörighet och samhörighet, med sin lokala församling eller till Svenska kyrkan som helhet?
Vad betyder det att vi lever i ett nätverkssamhälle, där vi vill ha lite samhörighet här och där, men kanske inte lägga ner hela vårt liv i ett enda projekt?

Ska rum för förkunnelse finnas också utanför våra egna byggnader, och hur ska det i så fall se ut? Nätet är en stor utmaning för kyrkan. Telefonsjälavården fungerar systematiskt och bra, men själavården på nätet är i hög utsträckning fortfarande i händerna på enskilda kyrkoanställda – ofta i form av privata eller halvprivata projekt.

Människor finns idag på facebook, på bloggar, på twitter och bilddagboken, och där bör vi också vara. Det är inte bara trevligt, ibland får man möjlighet att finnas för någon medmänniska som frågar efter Gud eller gudlighet. Ibland tänker jag på Petrus ord på förklaringsberget när jag är ute och surfar: ”Herre, det är bra att vi är här.” Jag kan bygga en webbplats åt dig Jesus, en för dig och en för Elia.

Två allvarligt viktiga frågor för kyrkans nu och framtid

En självbild för församlingen är en plats där barn och ungdomar får plats, på riktigt. I kyrkoordningens portalparagraf:
”I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.”

Låter vi det märkas? Får vi dom resurser vi behöver till konfirmandarbetet? Och vad gör vi för barnen mellan 6 och 12 år? Hur ser vår närvaro i skolorna ut? Är det prioriterad verksamhet? Eller som Jesus sa: ”Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?”

Till fördjupningen av vår identitet som kyrka hör också fördjupningen av vad vår människosyn innebär. Om begravning av icke-medlemmar är en het potatis, är frågan om vigsel och äktenskapssyn en ännu hetare. Riksdagen väntas nu besluta om en ny samlevnadsbalk och det får konsekvenser för Svenska kyrkan.

En del menar att tiden är inne att frånsäga oss vigselrätten, antingen av principiella skäl, eller så att ingen kyrkligt anställd behöver få sitt samvete kränkt på jobbet när de ska bevittna eller medverka till att två kvinnor eller två män gifter sig med varandra.

Kyrkomötet har klargjort att det är viktigt att kyrkan har en öppen och inkluderande hållning till människor i olika livssituationer och med olika sexuell identitet. Kyrkomötet beslutade 2005 att kyrkan tar avstånd från fördömande, skuldbeläggande och diskriminering pga. sexuell orientering. Vad det sen innebär i praktiken, uppfattas rätt olika. Själv tycker jag att vi ska vara rädda om vår vigselrätt också i framtiden.

Hälften av alla äktenskap som ingås, ingås i Svenska kyrkan. Människor vill uppenbarligen vara i närheten av Gud när såna avgörande löften ska avläggas. Människor vill ha Guds välsignelse. Somliga menar att vi präster är ceremonimästare eller programledare, men jag har sett så många gånger att något händer med brudparet där framme i kyrkan när jag ber Gud välsigna dom, något som för dom själva överträffar både klädval och hur den väntande bröllopstårtan ser ut. Somliga menar att det bara är dom kristna som borde gifta sig i kyrkan. Och är dom riktigt kristna så kommer dom dit ändå efter den borgerliga vigseln och välsignas. Men att säga att bara vissa människor ska få plats, är för mig att säga att din tro inte duger eller är tillräcklig, och det är för mig ett fullständigt främmande sätt att tänka.

För en del är det här att gå alldeles för snabbt fram. Men vi är en reformatorisk kyrka, och det innebär att vi alltid måste vara beredda att tänka, tänka igen och kanske tänka om, och det speglas i våra böner och våra gudstjänster.

En sista bild: Någon har sagt att den öppnaste av alla kyrkor är ruinen. Men jag vill säga att en kyrka utan höga murar ger möjlighet för alla att se vad som finns däri – korset i centrum som påminner oss alla om att Guds kärlek är närvarande mitt i vår verklighet, och den lämnar oss aldrig.

”Vi ber dig, Gud, om nåden att medan än är tid, få gå med ljus och glädje till dem som saknar frid.”

Vänersborg den 17 mars 2009


Andra bloggar om Svenska kyrkan.