Prov på provokation

Häromdagen blev jag tipsad om på fastebloggen på dagen.se och jag gick naturligtvis dit för att uppdatera mig.

(Min egen syn på fastan är att man är helt fel ute om man ska fokusera på sig själv och vad man själv håller på med under fastan. Det är inte de kristnas introspektion som världen lider mest brist på, tänker jag. Under fastan ska man i sitt inre liv fokusera på Jesus, som vi alltid annars gör, men specifikt på det som hände under påskhelgen för tvåhundra år sen och vad det betyder för oss idag. Vad jag äter och vad jag har för mig på fritiden är av underordnad betydelse.)

Det är Bitte Assarmo som bloggar och hennes texter har jag bloggat om tidigare. Så bloggar hon om att hon ska tillbringa mindre tid vid datorn under fastan,

" Själv sitter jag vid datorn halva dagarna. I jobbet, ska tilläggas, men det hindrar inte att det blir i mesta laget. Så nu ska jag försöka följa min vän Steves exempel och försöka dra ner på mitt datoriserade liv, i alla fall under fastan; slå av datorn någon timme tidigare på kvällen, och tillbringa en timme i bön och kontemplation. Visst låter det härligt! Jag ska låta er veta om jag lyckas i min föresats"

och jag undrar stillsamt om det inte är kontraproduktivt att starta en fasteblogg om man ska dra ner på sitt datoriserade liv. Och jag utgår från att hon vill påverka oss andra (är det inte därför man bloggar?) och därigenom läser jag in i hennes inlägg att eftersom det är andligt bra för henne att använda datorn mindre, måste det ju naturligtvis vara bra för oss andra också att använda datorn mindre, och därigenom är hennes inlägg - om än indirekt! - en rekommendation. Åtminstone läser jag det så.

"Spännande att rekommendera andra att använda datorn mindre, och själv
starta en fasteblogg", skriver jag.

Jag undrar hur det går ihop att blogga mer och använda datorn mindre, samtidigt. För även om jag missuppfattat Assarmo och att hon inte rekommenderar oss andra att använda datorn mindre (och har jag missuppfattat får jag revidera min uppfattning) så har hon i alla fall rekommenderat sig själv att använda datorn mindre. Och då undrar jag hur det kan bli möjligt om man skriver blogg specifikt under fastan.

Min kommentar får ett alldeles eget inlägg, där Assarmo nu behandlar min text precis som jag läst hennes, det vill säga, hon uttrycker de avsikter som eventuellt ligger bakom orden. Hon menar att jag är ironisk och sarkastisk. Jag skriver inte explicit att jag är ironisk eller sarkastisk, däremot använder jag begreppet "spännande", och om man på något vis skulle identifiera en viss känsla bakom min kommentar, så skulle den bäst beskrivas som passiv aggression. Elementär gymnasiepsykologi kan tyckas, men en ganska vanlig kommunikationsbugg i bloggosfären.

Assarmo avslutar:

"Men prästens kommentar fick mig att tänka efter, särskilt när en annan bloggläsare kommenterade hennes ord och påpekade att det är bekymmersamt för vissa att man bloggar om sin traditionella kristna tro - särskilt om bloggaren
är katolik.

Kan det vara så? Kan en katolsk fasteblogg upplevas som provocerande? Kan den rentav uppfattas som provocerande av vissa präster?"

Nej, jag blir inte särskilt provocerad av kristna bloggar och bloggare, oavsett när på kyrkoåret de dyker upp. Jag är trygg i min egen tro, och tar gärna del av andras erfarenheter och tankar. Jag tycker det är spännande med tvetydigheter och motstridiga känslor. Det är inget att skämmas för utan är helt mänskligt. Och jag ger gärna respons på det jag läser, både positiv och negativ. I ett öppet kommentarsfält utgår jag från att det är välkommet. Att vara medmänniskor är att vi tänker tillsammans, fördomsfritt och uppriktigt. Jag håller inte med om att det är respektlöst. Bloggare med långa tår rekommenderas moderera sina kommentarer.

Allt detta kommenteras av Charlotte, som så klokt formulerar:

"Det är inte det du avstår från men hela tiden går och tänker på som gör skillnad - vad har du väl vunnit därigenom? Det gör dig bara fixerad vid dig själv och din egen förmåga/oförmåga.

Men det som berövas dig mot din vilja, och som du accepterar - det får dig att växa, urholkas inuti - så Gud kan fylla tomrummet, och det gör så att dina medmänniskor får stort utrymme i ditt hjärta."

Uppdatering lördag: Missa inte Charlottes gäst-faste-humor-blogg.