Idag skriver forskaren och stockholmsprästen Elisabeth Arborelius på DN Debatt om Svenska kyrkan, prästerna och medlemmarnas förväntningar. Artikeln baseras på en avhandling om synen på kyrkan och fokuserar på hur viktigt det är att Svenska kyrkans representanter möter församlingsborna på ett bra sätt vid förrättningar, eller kyrkliga handlingar, som vi numera benämner dopgudstjänsten, vigsel - och välsignelsegudstjänster, begravningsgudstjänsten och inte att förglömma, vilket sker i artikeln, konfirmationsgudstjänsten.Det är ingen särskilt revolutionerande tanke, inte heller är det nytt att somliga präster fortfarande verkar se sig som representanter för statskyrkan med dess enhetskultur, istället för att vara präster som "är engagerad i att lyssna på människors egna erfarenheter och deras reflektioner". Arborelius kallar de senare för "mottagarinriktade" präster till skillnad från "sändarinriktade" som menar att människor inte förstår den kristna tron jämfört med utbildade teologer.
Det är inte helt okomplicerat, dock. Arborelius menar att sändarorienterade präster betonar att "kyrkan måste vara KYRKA". Ja, men det menar jag också, även om jag räknar mig till de mottagarinriktade som "betraktar människor som religiöst myndiga och ser deras erfarenheter som viktiga delar i att förstå livet och helheten".
Den intressanta frågan är vilken slags kyrka? En förening för en troende elit, eller en kyrka för alla som vill vara med? En kyrka där biskoparna bestämmer allt, eller en kyrka där vi demokratiskt bestämmer tillsammans?
En kyrka där vi är serviceorienterade för att vi så gott vi kan vill vara med människor när de önskar, vill och kan, eller ska vi i vår stora nåd administrera förrättningar så att det passar EU:s arbetstidsdirektiv, personalens privata önskemål om ledigheter, och egentligen, buntar somlig församlingar ihop tre-fyra dopbarn i samma gudstjäsnt för att det är ett uttryck för gemenskapen, eller är det för att spara tid för personalen?
Jag håller absolut med om att det är oerhört viktigt att vi satsar på våra kyrkliga handlingar, inklusive konfirmationen. Jag håller absolut med om att vi bör möjliggöra valet av präst vid den kyrkliga handlingen. Vid 2006 års Kyrkomöte motionerade jag och några andra folkpartister i Svenska kyrkan i frågan utvidgad clearing, och med anledning av den motionen pågår just nu en utredning i frågan på kyrkokansliet. Det ska bli oerhört intressant att se vad de kommer fram till, för det här är viktigt för människor.
Det här är, som Elisabeth Arborelius skriver, resonemang som kan väcka starka känslor bland prästerna. Jag tycker att det är på tiden att vi i högre utsträckning än nu kvalitetssäkrar och utvärderar allt vi gör. De kyrkliga handlingarna är en betydande del av vår kärnuppgift och måste få vara resurskrävande. Tillgängligheten måste förbättras. Omprioriteringar måste kanske göras. Det är kanske så att begravningskapellet kan vara stängt på måndag, men öppet på lördag. Då skulle kanske fler som vill kunna delta i begravningsgudstjänster? Det är kanske så att fler präster och musiker bör vara i tjänst på helger? Bör vi göra arbetstidsrevisioner? Vad sysslar alla med, egentligen? Var sätter vi upp Mötesplats-skylten? Sätter vi den där människor finns, eller sätter vi ut den och hoppas att folk ska hitta den?
"Intervjuerna med församlingsbor och präster väcker många frågor. Om bortemot hälften av kyrkans präster har en inriktning som församlingsbor inte är intresserade av och inte frågar efter kan detta vara ett problem för kyrkan", avslutar Elisabeth Arborelius.
Rätt så, iallafall om vi ska leva upp till att vara den folkkyrka som vi påstår oss vara. Det är kanske till och med så att lekmannainflytandet vid våra antagningskonferenser för prästkandidater borde stärkas?
Vad gäller sändar- och mottagarinriktade präster är jag helt med. Resonemangen kring arbetstid och eventuella jordfästningar på lördagar osv känns däremot mystiska för mig - för just så har vi ju det i Finland.
SvaraRaderaKulturskillnader mellan broderfolken...
Svenska Kyrkan borde kanske stramas upp. Att föra ut kristendomens budskap är väl huvudsakligen prästens uppgift.
SvaraRaderaAtt dagtinga med sin uppfattning är förmodligen till skada för religionen. Mycket i Folkkyrkan är inte utveckling , snarare avveckling. Annars hamnar vi i det predikament som Hasse Alfredsson beskrev. "Den nye prästen är viss religiös!"
Partitaktiska Folkkyrkan kan jag gärna se förändrad till den kristna. Tänk om man kunde stanna för en tvåfilig väg i stället för slalomtricket med väjningar hit och dit.
Ja, om en kyrka för folket innebär det vi nu ser att vi har hamnat i, nämligen att 75% av svenska folket, varav lågt räknat 2/3 inte stämmer in i kyrkans bekännelse, får bestämma vad Svenska kyrkan ska stå för i praktiken, då är vi väldigt illa ute. (Ja, det är vi!). Då får vi bara ett eko av oss själva när vi söker andlig vägledning. Vad tror du själv? blir det enda prästen säger i missriktad förståelse av läran om det allmänna prästadömet. (Därmed inte sagt att frågan inte kan vara berättigad).
SvaraRaderaMen om en mottagarorienterad kyrka för folket innebär att "Sändarna" - prästen och gudstjänstgemenskapen - är beredda att ta in andras perspektiv, språk och musik för att som Paulus kunna bli "en jude för judar" och "en grek för greker", ja, då är jag med!
""Jag tycker att det är på tiden att vi i högre utsträckning än nu kvalitetssäkrar ""
SvaraRaderaJa just det. På mitt jobb hade vi lite seminarier och diskussionsgrupper etc, etc. Ordet "kvalitetsäkrar" kom upp gång på gång. Jag försökte få klarhet i vad order egentligen betyder. För några år sedan fanns inte ordet i den svenska vokabulären, nu trummas ordet in i våra medvetande med en intensitet som kan liknas en vattenkyld kulspruta. Men vad betyder ordet, på ren svenska?
Alla vet att kvaliteten försämras just nu inom mitt yrkesområde p.g.a. krisen och nedskärningar, så det kan inte ha något med att upprätthålla kvaliteten i alla fall.
SvaraRaderaHar funderat på detta med tillgänglighet i samband med förättningar, jag brottas ofta med det, att jag kan vara tillgänglig för dop, för att familjen önskar det helt privat, men att det därmed inte innebär att musiker och vaktmästare som går på schemalagd tjänstgöring kan beordras i tjänst. Dvs, det om jag gör som en extra tjänst för familjen i samband med dop för att de önskar det enskilt upplevs som en oginhet från församlingens och min sida för att vi inte kan erbjuda hela "paketet" alltid. I detta fall handlar det dessutom sällan om församlingsbor utan om utifrånkommande enstaka gäster som inte har sin grund i församlingen. Jag har ingen önskan att klupma ihiop en massa dopfamiljer, utan vill att dopfesten ska få vara den stora högtid som det borde få vara, jag vänder ut och in på mig själv för att det ska fungera. men så länge det inte finns en gemensam policy i församlingen att alla anställda ska göra det så blir det till slut så att det blir jag som får höra det, att vi inte ställer upp. Det är ett stort problem, tillgängligheten och möjligheten till den... Hur löser vi det? Jag vet inte... Men att vara i tjänst 4-6 lördagar och söndagar på rad tar kraft! Och motsvaras sällan av samma ledighet på veckan. och aldrig samtidigt som övriga familjen är ledig. Ja, jag vet det är ett kall, men när barnen gång på gång säger, du ska alltid jobba, mamma... Hur kan vi möta församlingens krav och samtidigt fortsätta orka själva? Och hjälpa varandra utan att verka ogina?
SvaraRaderaPrästerna är till en stor majoritet från medelklassen (ofta den övre), och fortsätter tillhöra den övre medelklassen (jag vet att du inte kommer att hålla med men tyvärr är det inte en åsiktsfråga). Folk i allmänhet är inte övre medelklass. Självklart känner man sig inte hemma i kyrkan, det är mycket enkel matematik. Kyrkan är till för att vissa tradtionalister ska få fortsätta göra det som känns tryggt för dem. Alla som försöker få kyrkan att bli något annat kommer att misslyckas, så länge man inte tar tag i detta grundläggande problem och det kommer man inte göra så länge det bara är präster som bestämmer i kyrkan och det är INGEN präst sugen att ändra på, från vänster till höger.
SvaraRaderaDet är en prästkyrka, och därför ointressant. Sorry.
(kan tillägga att eftersom de andra samfunden är dåliga på andra sätt så finns det ingen kyrka för väldigt många människor i Sverige idag. Vare sig man betalar till SvK eller inte)
@Kalle: I Sverige har vi rätt till ledighet av personliga skäl. Så man kan ta ledigt om man vill. Men jag håller med: fler skulle gå på begravningsgudstjänst om det var möjligt på lördagar.
SvaraRadera@Leif: Nä, det menar du inte? :)
@Andreas: Självklart får vi inte undandra oss vårt ansvar för kyrkans tro, bekännelse och lära.
SvaraRadera@Robsten: Tydliga mål är en utgångspunkt.
@Liselotte: Självklart måste det finnas rimliga förutsättningar för ett bra arbetsliv. Och det ska vara kombineringsbart (ojdå) med familjeliv.
@Maja:Nej, det är itne bara präster som bestämmer i kyrkan, men du har rätt i att det ofta är en medelklasskyrka.
Det är Kyrkomötet som bestämmer. Hur många av delegaterna är präster? Biskopar räknas/röstar inte.
SvaraRaderaJag menar i församlingarna. Det är ju där som de viktigaste, löpande besluten tas om allt. Oftast är till exempel mötesstrukturen så att yrkesgrupper delas upp i 'teologisk' och 'administrativ' personal. Men en vaktmästare och en informatör har jättemycket viktiga kontakter och kan inte bara ta vid när någon annan bestämt. Församlingsstrukturen är uppbyggd kring en massa idéer om att man ska vara teolog för att förstå hur en kyrka blir till. Men tvärtom är det lutherska att vi alla har en massa kunskap om våra respektive specialiseringar. Det borde vara utgångspunkten, inte en teol kand - helheten behövs ju för att det ska bli bra.
SvaraRadera