– Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är, sade han bland annat till Dagens Medicin.
Nu är Anna Odells främste kritiker David Eberhard iallafall JO-anmäld. Bra. Det är inte bra om folk får för sig att doktorer kan uttrycka sig nedsättande om patienter utan att det får konsekvenser.
Tidigare bloggat
Om nån kom hem till dig och gjorde en installation för att synliggöra hyckleriet hos svenska kyrkans prästerskap tvivlar jag på att du skulle vara lika förstående.
SvaraRaderaAnonym, vänta nu... Så privata sfärer var väl aldrig Odell inne på? Jag tror inte att insyn och kritik är något man med nödvändighet måste bli upprörd över. Det kan faktiskt också vara något man skulle önska.
SvaraRaderaFast Anna Odell var ju inghen riktig patient utan någon som snarare ockuperade en vårdplats för att själv få uppmärksamhet. En riktig patient - någon som t.ex. kanske inte fick plats på sjukhuset pga konstnärens installation/teater - hade det däremot var fel att yttra sig likadant om.
SvaraRaderaEberhardt uttalar sig inte nedsättande om patienter snarare tvärtom. Han berättar för oss att det är tragiskt när människor tvångsinjiceras. Men Odells "installation" syftade uppenbarligen till att försöka tvinga en läkare att behandla henne. Hennes agerande är en skymf mot sjuka. Tänk om någon polis eller vårdpersonal i framtiden spekulerar i om ett symptom är äkta.
SvaraRaderaAnonym: Ja, det är ju en samvetsfråga. Som jag tänker att jag inte skulle vilja reagera, så är det med att bli dryg och arrogant, utan försöka förstå vad människan egentligen är ute efter. Men det är ju lätt att säga och svårt att vara eftertänksam när man är i affekt.
SvaraRaderaJag tänker på hur Svenska kyrkan hanterat en av de senaste skandalerna, Vännäsbegravningarna så har kyrkan tagit det på allvar och har genomfört etiska utbilningar i alla pastorat. Etiska riktlinjer finns också på de platser där det inte funnits tidigare.
Hej 2 och välkommen hit.
SvaraRaderaJag tycker det är ett tveksamt resonemang att hon tagit upp plats. Ja, det har hon gjort, men ska vården på psykakuten stå och falla med att det är en person mer eller mindre? Det tycker jag är en intressant fråga att ställa sig.
Per: Ja, det får man verkligen hoppas att han menar - att det är tragiskt när människor tvångsinjiceras. Därför bör han inte raljera om det på det sätt han gjort enligt bland andra Dagens Medicin. Anna Odell har gjort en insats för sjuka på så sätt att hon har riktat uppmärksamheten på en verksamhet som är allt annat än öppen.
Det är tragiskt att en patient, eller fd patient, känner sig manad att ta till så skarpa medel som att t o m begå brott för att få göra sin röst hörd.
Uppenbarligen behöver psykvården följa upp sina patienter bättre. Det är säkert en hemsk upplevelse att bli lagd i bälte, och det är kanske bra att komma tillbaka under lugna former för att bearbeta upplevelsen och för att få förklarat för sig vad det var som hände och varför. Sjukdomen eller symptomen är ju skrämmande i sig, och vården kan ju förstärka det skrämmande.
Många patienter vittnar om tryggheten att få hjälp bl a med bältesläggning när de upplever sig fullständigt uppluckrade och håller på att falla sönder. Av flera patienter har jag fått frågan varför man väntar för länge tex med injicering av läkemedel när man vet det är nödvändigt. Vid andra akuta sjukdomstillstånd är det viktigt med snabba insatser. Hur kan det komma sig att en del tycker det är okej att inte använda sig av vedertagna medicinska insatser när det gäller psykiatriska sjukdomstillstånd? Jag anser att gemene man borde läsa på bättre innan man uttalar sig om vad som är rätt eller fel.
SvaraRaderaSlutligen vill jag fråga, hur kan det komma sig att fortfarande 2009 är det "finare" att drabbas av cancer än tex psykossjukdom? De flesta föräldrar/släkt kan uppbåda massor av stöd och hjälp av släkt och vänner om deras barn drabbas av cancer. Så är icke fallet om det gäller psykiatrisk sjukdom. Tyvärr!
Karin ska en eloge för att hon verkligen vågar ställa sig på patienternas sida och ifrågasätta "behandlingssmetoder", i stället för att - som vissa kommentatorer här - använda ett falskt medlidande till att legitimera fortsatt patientförtryck.
SvaraRaderaDet är en mycket otäck överbeskyddarattityd som går ut på att patienter i just psykiatri skadas om de tillerkänns rättigheter. Det förekommer att patienter i psykiatrin dödas av sina vårdare utan att någon åtalas. En åklagare, som jag talade med, hade försvarat sitt beslut att inte starta en förundersökning med att dödsmisshandeln av en patient hade övervakats av en läkare.
Det handlar bl. a. om grepp som polisen inte får använda, och vilket blivande poliser undervisas om. Kan en läkare verkligen ha sämre medicinska / anatomiska kunskaper än poliser? Eller är det bara så att insynen i polisens arbete är större? En annan sak är att inte all psykiatripersonal - långt därifrån - missbrukar patienternas rättslöshet. Som nämndeman i en länsrätt, som tar beslut om tvångsvård, har jag sett både patienternas rättslöhet och psykiatriker som står på patienternas sida och alltså inte missbrukar patienternas rättslöshet.
Men någon likhet inför lagen och rättssäkerhet för psykpatienter kan man sannerligen inte tala om. Jag har varit med om rättegångar, som tagit 15 - 20 minuter från inläsning av materialet till avkunnad dom. Ett rättegång om tvångsvård för missbrkare tar som regel 45 - 60 minuter. Detta gäller generellt i domstolar i hela Sverige, enligt en undersökning av Umeå universitet. Vi prövar i princip aldrig om behov av tvångsvård verkligen föreligger, utan litar på läkarnas ord, att kriterierna för tvångsvård är uppfyllda. De lagar, som vi har att döma efter, uppfyller inte elementära krav på rättssäkerhet.
Många som har synpunkter på psykiatrin förstår inte skillnaden mellan missbruk och psykisk sjukdom och blandar ihop verkliga psykoser (hos psykiskt sjuka) med missbruksutlösta våldshandlingar. Som nämndeman i länsrätten har jag gjort den erfarenheten att nästan alla våldsbrottsdömda patienter i rättspsykiatrin (som jag haft att göra med) lidit av mental retardation p.g.a tidig missbruksdebut. De har börjat missbruka i 12- 13-årsåldern och har missat vuxenblivandets mognadsprocess. De är alltså inte psykiskt sjuka i egentlig bemärkelse.
Svenska kyrkan kan anklagas för en oförsvarlig feghet, när det gäller att ställa upp för icke-kriminella psykpatienters rättssäkerhet. De bemöts som om de vore sjukare än de är, men det är ju en del av förtryckets natur. Så har ju även slaveri och kolonialism försvarats. Karin Långström-Vinge är ett glädjande men sällsynt undantag. Kyrkans överbeskyddarattityd, att patienternas skulle skadas om de fick rättigheter är annars tjockare än kyrkmurarna.