Nu är det konfirmationfeber, verkligen. På facebook märks det i vännernas statusuppdateringar: uppladdningen och förberedelserna, sen lyckan och glädjen. För det är mycket känslor inblandade i konfirmationsgudstjänsterna. Det är mycket som ska stämma. Ungdomarna behöver stöttas, ibland dras i och ibland hållas tillbaka. Somliga föräldrar har sannerligen särskilda behov. Man vill så gärna att det ska bli bra, att Gudsmötet ska bli precis så bra som vi planerar.
Men Gudsmöten går ju egentligen inte att planera. Gud möter, oavsett våra ansträngningar, snygga agendor, välprovade kåpor och lättsjungna psalmer. Fast vi vill skapa förutsättningar för mötet - och det går så mycket lättare att fokusera på Gud om det inte finns irritationsmoment att irritera sig på, eller hur? Därför vill jag att allt runtomkring ska vara så perfekt som möjligt. Ibland lyckas det.
Vad jag tycker är särskilt med konfirmationsgudstjänsten är ... javisst helheten med musik, drama, psalmer, processioner, mässan och högtidlighet. Men på senare år har jag kommit att betona kallelse - och förbönsmomentet allt mer. Det händer något när ungdomarna går fram till dopfunten och jag tecknar ett kors med vatten i pannan på dem och jag påminner dem om löftet och kallelsen Gud gav dem i dopet. En stund av förbön för var och en. Må Guds goda ande vara med dig nu och alltid. Må kärlekens Gud ge dig all styrka du behöver. Och samtidigt adress till mig själv: jag blir också påmind om min kallelse, min mening, mitt syfte: att vidarebefordra Guds kärlek, värme, välsignelse, bröd, vin...
När människor förutspår dystra tider för kyrkan och samhället och 90-talisterna och Gud och hela världen, skulle jag bara vilja förmedla den känsla av hopp och tillförsikt jag kände i S:ta Helena kyrka igår.
Karin!
SvaraRaderaJättebra - jag tror också det händer något när du ber för varje konfirmand. Att bli sedd och be(-)rörd - både andligt och påtagligt är viktigt.
Men en praktiskt (och teologisk) fråga… varför teckna korset med vattnet från dopfunten? Just den varianten har jag aldrig varit med om. Varifrån kommer denna sed?
Jag funderar mycket på dessa saker som vi gör för att förstärka våra ord. Behövs det? Skapar det ett behov som sedan gör att ordet inte kan stå fritt?
Bara en fundering och en undrar hur du resonerar i frågan.
Hmm korsteckna vatten har jag aldrig varit med om i konfirmationssammanhang. Däremot har jag varit med om att korsteckna olja i pannan på konfirmanderna som en symbol för smörjelse o helig Ande...Men pedagogiskt fyller det nog samma funktion. För Liturgi är lek, el. helig lek inför Guds aniskte - och lek är sammankopplat med metod! Så vi kan göra mycket liturgiskt i kyrkan, bara vi vet varför. Så tänker jag.
SvaraRaderaSen vill jag bara understrycka att jag delar ditt framtidshopp - konfirmationshögtiden skapar verkligen det.
Att korsteckna pannan, munnen och hjärtat är hämtat från dopritualen.
SvaraRaderaKonfirmationen är ju en bekräftelse på dopet. Genom att utföra denna handling bekräftas och förnyas kallelsen att leva som Jesu lärljunge. Vi hade även faddrar eller närstående som tände konfirmandernas dopljus, när prästen tecknade korstecknen. Jättefint.
Jag delar Karins framtidstro för kyrkan, bara att se dessa konfirmander på vilket allvar de tar konfirmationen och under hela lästiden är helt fantastiskt.
Liza: tack för orden att liturgi är helig lek inför Guds ansikte. Inspirerande! Och Karin tack för de tankar du delar. Väcker hopp i mig!
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaJag är skådespelerska och skulle behöva lite hjälp med att korstecknet.
Börjar man från hjärtat, eller från huvudet när man tecknar kors över sig själv? Finns det överhuvudtaget några sådana regler, eller kan man tecka det efter eget behag?
Skulle vara till stor glädje om någon kunde hjälpa mig med detta!
Kram
Mariah