Det är femtio år sedan de första kvinnorna prästvigdes i Svenska kyrkan och frågan blir fortfarande aktuell då och då. Ibland i media, som i Expressen igår, där kollegorna Boel, Mirjam och jag intervjuas om vår syn på saken. Naturligtvis finns ölandskomministern med på ett hörn och associerar fritt ämbetsfrågan till vietnamkriget, apartheid och Hitler.
Förre kyrkoherden i Berghem tas upp som avskräckande exempel: när kyrkorådet ville inbjuda mig att predika vid en musikgudstjänst, sa kyrkoherden nej. Ärendet, tillsammans med andra moderniseringar såsom till exempel införande av aktuell psalmbok och kollektupptagning till av rikskyrkan fastställda ändamål, låg på kyrkorådets bord i tre års tid innan en öppning kom då kyrkoherden avgick. För kyrkorådets del tror jag mitt besök var en symbolfråga: Är Berghems församling en del av Svenska kyrkan eller av den konservativa avknoppade protestgruppen Missionsprovinsen?
Nåväl, jag åkte dit, predikade, PRO-kören sjöng och vi hade det gudligt gott tillsammans.
Mer bekymmersamt är de kollegor som i sin dagliga gärning blir negativt bemötta. Inte på grund av att de skulle predika illa, vara allmänt usla arbetskamrater, eller för att de skulle vara elaka mot konfirmander eller syföreningsdamer utan för att de råkar vara kvinnor.
Mest bekymmersamt är att människor i stort far illa av förkunnelse som står i vägen för evangeliet självt. Men det kan hända oavsett om man klär sig i svartrock eller joggingdress - bland de bästa predikningar jag hört minns jag några från gudstjänster i det Kyrkliga Förbundets regi. Jag är uppvuxen i prästgård och de goda sammanhangens gammalkyrklighet med själavårdande predikan, rent och klart evangelium och inget slarvande framför altaret - men moralkrönikörerna i Göteborgs Stifts-Tidning har jag aldrig begripit mig på.
Argumenten granskas. Bibelord flyger som knivar genom luften. Människosyn diskuteras och definieras. Kan helig ande varit med och påverkat riksdagen, då det verkade så andligen stängt hos biskopar och teologer på fakulteterna?
Vad är patriarkat? Vad är kvinnoförakt? Finns det någon skillnad mellan kvinnoprästmotstånd och en allmän uppfattning om att kvinnor jobbar lite sämre och bör lönebetalas lägre?
Prästen Miriam menar att hon ofta bemöts sämre av kvinnor i allmänhet än av manliga kvinnoprästmotståndare. Det är en intressant iakttagelse. Om det inte handlar om kön, handlar det då om vilka förväntningar/fördomar/föreställningar man har om en präst? Vill somliga människor ha präster som de kan se upp till och andligen fostras av? Och är dessa med nödvändighet män, medan kvinnor anses vara mer av medmänniskor, medsökare och samtalspartners?
Nej, jag tror inte att det generellt är så att män står för envägskommunikation, medan kvinnor står för dialog.
Är det något slags socialt hierarkiskt spel man eftersträvar, längtar man efter präster med auktoritet och fasta principer som glädjedödaren Stig i "Såsom i himmelen" (som parallellt våndas över syndfullt leverne i församlingen och läser porrtidningar i smyg), eller biskop Vergérus i "Fanny och Alexander"?
"Bland de högkyrkliga finns också många kvinnliga präster, som tycker det är en stor olycka att förknippas med utvecklingen av ämbetet från vördad auktoritet till en slags andlig fritidsledare", skriver Johannes Forssberg i sin expressenartikel.
Jag minns tydligt hur befriande jag tyckte det var när det dök upp en präst i tv-serien Tre kronor som verkade vara en helt vanlig människa med familjeliv och allt. Kaj var så folklig att han hade en jacka där det stod "Präst" på ryggen och det var helt naturligt för folk att komma in i hans kyrka.
Jag tänker på änglagårdsfilmernas Henning, prästen som tar strid för mångfald och tolerans. Och minns Elsa, prästen i Vita lögner,med kärleksliv och allt. För att inte tala om Dennis, prästen i Andra Avenyn, som med en myras envishet tar strid för rättvisa och integritet i sin församling. Biskopen kommer klivande över kyrkbacken med jämna mellanrum, men Dennis följer Gud och sitt samvete, av- eller påkragad, whatever.
Som präst är jag hellre andlig fritidsledare än vördad auktoritet. Den auktoritet som ska vördas är Gud, inte präster eller biskopar. Och hur Guds auktoritet ser ut kan vi ha många föreställningar om. Klart är att det finns många präster genom tiderna som har målat en dominant, hämndlysten och straffande Gud för sina församlingsbor, och som gärna låtit utveckla de egenskaperna hos sig själva.
Men i takt med att andra och mer ursprungliga Gudsbilder fått plats i kyrkan,och att jämställdhet och demokrati med helig andes hjälp har introducerats i samhällsutvecklingen, har präster som Stig och biskop Vergérus sakta men säkert fått kliva ner från sina höga hästar.
Önskar man patriarkala strukturer, dominans och frossande i synd, får man leta sig vidare till kabelteveutbuden runt midnatt. För i Svenska kyrkan är flertalet av oss mycket trötta på den kulturen.
Storasyster i vassen
Har följt Eldkvarn i SR . Ett svar så gott som något. Kyrkan kan - medveten predikotex - mässa.
SvaraRaderaVäl anpassad för flera generationer.
Delar din skrivning i ärendet präster - men är besviken över att man inte kommit över gränsen så att alla präster kan arbeta under samma trosparasoll. Men det finns hopp. Eldkvarn och nattvard är rätt tänkt. Men i många fall blir det där med musik och gudstjänst inte så bra som det kunde bli. Bra musik ursäktar inte att en predikan mer eller mindre försvinner.
Tanken att kvinnor som är präster behandlas illa av kvinnor är väl ett symptom på hur det ser ut världen. Kvinnor är ofta sitt köns fiender varför begriper jag inte.
Många av oss är väl rätt trötta på präster överhuvudtaget höll jag på att säga, Karin. Eller snarare hur prästerna är de enda som verkligen kan få ta ut svängarna i Svenska kyrkan - alla ANDRA ska bliva vid sin läst, men inte präster. Präster kan syssla med resor och kultur och museer och yoga och gud vet allt men om de inte gillar att jobba med konfirmander så slipper de det, efter några pliktår i början av tjänstgöringen. Där buntar jag lätt ihop mig med komministern på Öland: jag tycker att en präst ska vara en präst och det kan inte innebära att välja och vraka mellan fåren. Att SvK behöver hänga med tiden är inte samma sak som att prästerna ska vara de som står för alla förändringar, det betraktar jag helt enkelt som ett sekteristiskt felslut som bara kan ske i ett sammanhang där man aktivt odlar en monokultur som man gör i SvK. Om man menar allvar med att höja kvinnors status så kan man till att börja med diskutera villkoren i diakon- och pedagogyrkena, för att vidga frågan något. Präster av alla kön kan behöva fundera över hierarkierna i det sammanhang de är satta. Kvinnor i allmänhet tjänar inte på att just de borgerliga kvinnorna vinner mark i de borgerliga männens domäner.
SvaraRaderaVad Kay Pollacks dåliga fantasi har med saken att göra fattar jag inte. Jag tror inte att valet står mellan filmklichéer och fritidsledare. Jag tycker Miriam Klefbeck är ett bra exempel på att det går att rymma alla möjliga komplexa sidor inom en och samma individ.
Karin om behandlingen av kvinnoprästmotståndare i Expressen:
SvaraRadera"Jag tycker att man har varit väldigt tillmötesgående och verkligen varit mån om att de ska ha det bra"
Hoppas att du blivit felciterad - för detta är ju bara trams.
Avstängningar från ämbetet, att förneka män att bli präster, befordringsförbud, förlöjliganden genom att kalla dem som ärligen har den felaktiga åsikten för bakåtsträvande stofiler som egentligen hatar/är rädda för kvinnor eller är sexualneurotiker, nidkampanjer med t.ex. satiriska bilder på Gärtner och andra där de offrar kvinnor, demonstrationer mm. mm.
"mån om att de ska ha det bra" - jojo.
Men vänta nu...i artikeln sa jag att den misogyni jag möter i kyrkliga sammanhang oftare kommer från människor som inte är kvinnoprästmotståndare. Och eftersom vi pratade om misogyni, så var det främst män jag avsåg.
SvaraRaderaFast du kanske tänkte på något som jag sagt eller skrivit någon annanstans, någon annan gång?
För övrigt så har jag aldrig i de s.k. högkyrkliga kretsarna mött någon kollega, vare sig kvinnlig eller manlig, som skulle skriva under på den definition av ämbetets förändring som Johannes Forssberg beskrev i passagen om "vördad auktoritet kontra andlig fritidsledare". Man kan vara kritisk och besviken på hur ämbetet innebörd beskrivs och tolkas - men grundproblematiken ligger på ett avsevärt djupare plan än att man själv vill åtnjuta respekt och vördnad. För innan man kommer så långt som till ämbetssyn, så kommer frågan om kyrkosyn, och innan dess frågan om bibelsyn och kristologi.
Högkyrklig må jag vara, och det är jag, men är det något jag lärt mig av det, så är det att auktoriteten är Herrens och ingen annans, och att det är han och ingen annan som ska vördas.
Visserligen kommer frestelser till högmod och högfärd lättare till dem som fått en uppgifter som gör att man syns, hörs och på sätt och vis får stå i centrum - men det gör oavsett teologiska ståndpunkter och kyrkliga traditioner. Ämbetskättja finns överallt, det tar sig bara lite olika uttryck beroende på sammanhanget.
Mer bekymmersamt är de kollegor som i sin dagliga gärning blir negativt bemötta. Inte på grund av att de skulle predika illa, vara allmänt usla arbetskamrater, eller för att de skulle vara elaka mot konfirmander eller syföreningsdamer utan för att de råkar ha en övertygelse som kyrkan haft i nästan 2000 år. Om de nu ö.h.t. blivit vigda och inte nekade, förlöjligade och trakasserade redan under studietiden.
SvaraRaderaFår jag för övrigt flika in med att berätta att jag var en frekvent barnvakt till Johannes Forssberg när han var ett litet barn och jag var ett lite större barn. Vi var väldigt bra kompisar. En gång berättade jag dock för honom om Gud och hur de säger att Gud ser allt, varför jag gjorde det minns jag inte, men Johannes blev VETTSKRÄMD och vågade inte gå ner i källaren själv för att "guden" skulle se honom. Det var kanske något behov av liberalism som slog rot där. Jag klandrar mig själv litegrann för att han numera skriver på Expressens ledarsida.
SvaraRaderaTack för kommentarer och synpunkter!
SvaraRaderaLeif: Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.
Sofia: Mycket i ditt inlägg som är tänkvärt. Jag både tycker och tycker inte att präster ska "få slippa" vissa arbetsuppgifter. Har bloggat tidigare om det.
http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2008/12/sluta-tnk-p-med-verdragsbrallorna.html
Miriam, tack för klargörandet! Jag tolkade det som kvinnor, kanske beroende på tidigare diskussioner. Jag tycker du svarar klokt som vanligt. Intressant att få veta vilken högkyrklig kvinnlig präst som fällt yttrandet om andliga fritidsledare. Way to go, sis! :)
Anonym: Men man kanske inte ska förvänta sig att bli kallad som präst i en kyrka vars arbetsordningar man inte kan följa?
Tack, det var en intressant länk. Väldigt underligt fenomen det där att konfirmandarbetet har så låg status. Men det beror också på, tror jag, att församlingar ofta inte förstår vad de faktiskt kan få ut av riktiga pedagoger och därför anställer assistenter istället. Då blir arbetet fritidsgård och många mer intellektuellt lagda präster känner sig ointresserade.
SvaraRaderaKarin: Jag tror faktiskt inte det behöver vara någon av våra kvinnliga kollegor som sagt så där, utan att formuleringen är Johannes Forssbergs egen. Inte ens de som verkligen är sugna på att vara en vördad auktoritet, tror jag skulle kläcka ur sig det sådär för en Expressenjournalist...
SvaraRaderaIngenting, absolut ingenting har sänkt kvinnor i ämbetet så mycket som gruppens (inte allas, tack Miriam!) signifikant stora uppslutning kring äktenskapsdeformen. "Här är icke man och kvinna" hävdat in absurdum, typ.
SvaraRaderaOch då talar jag som gammal partnerskapsanhängare och välsingelse/förbön-öppnare ändå utifrån ett mycket liberalt perspektiv. Men något så sanslöst queert (=knäppt) som att kyrkan fr.o.m. 2009 skulle säga till mina barn att de, även utan specifika funktionshinder, vid mogen ålder precis lika gärna, om de har lust, kan ha samlag och prova bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt (livets port är enligt kyrkans nya lära inte alls mer avsedd att omsluta mannen än en annan mans bakdörr är, för att nu försöka sammanfatta sakförhållandet för killarnas del lite snyggare än ölandskomministern) - nej, det kunde knappt ens de mest hbt-vänliga frommisarna ana på 90-talet (det ansågs ju höra till "homofobernas" skräckpropaganda). Att kyrkan fr.o.m. 2009 skulle förneka att det, allt annat lika, var någon fördel för ett barn att ha en pappa jämfört med att ingen ha - vem trodde det? (Lika likgiltigt om man har en mamma eller ej).
Denna sanslöshet har, jag upprepar det, mer än något annat i Svenska kyrkans historia givit mansprästanhängarna vatten på sin kvarn. Och den uppmärksammas internationellt och lär INTE göra andra samfund mer sugna att bereda kvinnor tillträde till läroämbetet (se hur det går då, liksom). Jag unnade INTE den där märkligt associerande ölandskomministern denna triumf - men somliga, bl.a. väschötakomministern, har tyvärr bjussat på den.
Markus, vad har funktionshinder med något att göra i det här sammanhanget?
SvaraRaderaSedan tror jag man behöver problematisera frågan om kvinnliga prästers överrepresentation bland förespråkarna för samkönade äktenskap. Eller i alla fall dra in fler variabler, såsom stiftens karaktär och tradition, ålder, bakgrund, utbildning och vigningsår.
Andreas Holmberg, det du skriver bekräftar bara att de män som är negativt inställda till kvinnors förbättrade villkor i samhället också motsätter sig HBT-personers förbättrade villkor i samhället. Båda sakerna upplevs tydligen som ett slags "hot" mot det som uppfattas som "manligt" och de traditionella könsrollerna.
SvaraRaderaJo, Miriam, (vem är Markus?), om man tror att manligt och kvinnligt organ alls har någon essentiell funktion IHOP (vilket ibland förnekas å det absurdaste på liberala diskussionsforum) är det naturligtvis de facto ett funktionshinder att i fertil ålder inte kunna tända på någon av det motsatta könet. (Därmed inte sagt att det ska kallas sjukdom eller föranleda tvångsbehandlingar o dyl.). Och om funktionshinder faktiskt inte föreligger, om man, med Jesus´ ord i Matt. 19 i KB1917 inte är "oskicklig till äktenskap" enl. trad. definition, så måtte väl kyrkan i all sin dar kunna tala om för barn och ungdomar - om de inte märker det själva - att Skaparen formgivit dem för samspelet med det motsatta könet? (Hur spännande och skönt man än må kunna ha det med någon av samma, och hur kärleksfull också en sådan relation än kan vara, jfr David och Jonatan).
SvaraRaderaAnonym, menar du med "hbt-personers förbättrade villkor i samhället" att samhälle och kyrka inte ens har ett särskilt ORD för förbindelsen mellan man och kvinna (som väl ändå måste ha viss signifikans, om inte annat ur ett könskampsperspektiv)? Eller menar du Rfsl:s (ofta framgångsrika) försök att homofob- (för att inte säga fascist-) -stämpla alla som tror att det är en fördel för ett barn att, allt annat lika, ha en pappa jämfört med att ingen pappa ha (eller, för den delen, att ha en mamma jämfört med att ingen mamma ha)?
Anonym, det är väl mycket sannolikt att män som är negativt inställda till kvinnors förbättrade villkor i samhället (rösträtt? rätt att avliva foster med Downs syndrom?) också motsätter sej hbt-personers förbättrade villkor i samhället. Det kräver väl ingen djupare analys eller intelligens att inse det? Min poäng var att de rena idiotier som hbt-arbetet tyvärr lett till även i mer progressiva mäns och kvinnors ögon ska kasta sin skugga över den kyrka och de påfallande ofta kvinnliga teologer som befordrat dem. Miriam har alldeles rätt i att man - som min hustru missionspastorn ofta påpekat - behöver problematisera överrepresentationen och ta med fler variabler än män/kvinnor. Men själva argumentationen har tyvärr från s.k. liberalt håll alltför ofta varit av typen "om A, så B" (alltså har vi använt Gal. 3:28 på Gal-et vis 1958 kan vi använda det ännu Gal-nare 2009). Och komminister Ellinor Tidholm i Delsbo (Frimodig kyrka) har fått skit i tidningen just för att hon som kvinna och präst fortfarande har mage att framhålla Nya Testamentets undervisning! "Då borde ju inte du få vara präst", brukar det heta; och då är det kanske inte heller att undra på att de av äktenskapsdeformens prästvigda kritiker som hänger ut sej själva / alt. visar civilkurage och vuxenansvar / i våra massmedia till absolut övervägande delen är män. Men desto större eloge till de kvinnliga undantagen!
Min kommentar är riktad till Andreas, förstås. Min man (som heter Markus) pratade med mig medan jag skrev den och då blev det så där konstigt...
SvaraRaderaOh! Freudiansk felskrivning!
SvaraRaderaAndreas Holmberg
SvaraRaderaJag menar precis det jag skrev, att vissa män känner sig hotade när kvinnor går in på t ex yrkesområden som tidigare främst betraktats som "manliga" och därmed bryter med traditionella könsrollsmönster liksom att de känner sig hotade av HBT-personer som också bryter mot dessa mönster.
Ditt påstående att HBT-personer är funktionshindrade är bara trams, och dessutom oförskämt! Och du verkar ha en konstig och naiv föreställning om att det går att tala homosexuella ungdomar tillrätta, genom att påpeka för dem att de måste välja en livspartner av det motsatta könet därför att könsorganen till varje pris måste passa ihop som två pusselbitar, typ. Men homosexualitet går inte att "ta bort" genom övertalning. Inte heller ska de behöva leva i en livslögn för att det finns människor som inte vill acceptera att homosexuella också vill ha en livskamrat att dela livet med!
Ja, att kvinnoprästmotståndare är kvinnofientliga är sorgligt att läsa sådär 60 år senare. Absoluta merparten av den världsvida kyrkan saknar kvinnliga präster och klarar sig aldeles utmärkt ändå.
SvaraRaderaKonstigt, men snart inser väl världen att HBT och ämbetsfrågan har upplyst och besvarats av världens chickaste och bästa kyrka; den svenska. Snart kommer alla viga homosexuella i bersån och dricka champagne med prästinnan. Tänk vilken lycklig värld vi ska få, när jämställdheten vinner över historiska traditioner och Skriftens ord.
Christe eleison