Predikan 2 söndagen i Trefaldighetstiden

I Faderns och sonens och i den heliga andes namn.

Det verkar precis som att det är något som lockar. Det verkar som att någon kallar, till en värld som är utöver den vi ser,
Som ger vardagen ett återsken av himmelrike, som trotsar ytlighet, missmod och likgiltighet.

Det verkar som att Gud längtar efter oss. Det finns ett sammanhang som vi är tänkta att ingå i. Det är meningen att världen ska bli hel och att människor, djur och natur ska vara i balans med varandra och med skapelsen.
Den engelske prästen och poeten RS Thomas skriver:

”Och Gud höll i sin hand ett litet klot.
Se, sa han. Sonen tittade.
I fjärran, som genom vatten, såg han ett förbränt land i vilda färger.
Ljuset brann där borta; härjade byggnader kastade skuggor.
Likt en lysande orm rullade en flod ut sig, glänsande av dy.
På en kal höjd stod ett kalt träd och fördystrade himlen. Människorna sträckte upp sina armar mot det, som om de väntade att en försvunnen april skulle återvända till dess korsade grenar.
Sonen betraktade dem. Sänd mig dit, sade han.”

Gud vet vad vi behöver. Jesus föds in i vår värld, lär sig krypa, leka, klättra i träd, kommunicera med andra, gråta och skratta. Och när Sonen kommer gående blir han igenkänd som Guds lamm och lärjungarna ser honom. De undrar vad han kommer ifrån. De vill veta var han bor. Följ med och se, säger Jesus och bjuder hem dom till sig. De stannar hela dagen.

I ett hus någonstans i Palestina möter några människor himmelriket. Nästa dag ytterligare några. Vi har funnit honom som det står om i Mose lag och hos profeterna! Frågan är om det kan komma något gott från Nasaret, bäst är att följa med och se.

Följ med och se, säger Jesus. Att följa någon innebär att man inte ser allting på en gång. Man förstår inte allt, utan det är en process. Man upplever lite i taget. Menar Jesus att tron på honom fungerar så? Att tron inte är ett paket man tar till sig, utan att det faktiskt handlar om att leva och vara nära Jesus och steg för steg se och förstå mer av vad det här med Gud och livet handlar om?
En relation med Jesus som får oss att växa i tro, tillit och livsmod och växa som människor?

Gud vet att det inte är så enkelt att leva alla gånger. I femte moseboken läser vi om israels folk som blev hjälpta ut ur Egyptens slavläger. Gud höll sitt avtal: det förbund som i Jesus Kristus har utökats till att innefatta alla människor. Genom Jesu död på korset är vi alla med i ett kollektivavtal med Gud som handlar om att vi får del av allt det himmelska goda: Vi är älskade och viktiga. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. Vi behöver inte vara fångar i tidens gissel eller vad det är våra tankar invaderas av. Vardagens bekymmer. Vi behöver inte tryckas ner av känslor av skuld eller att inte duga eller räcka till för allt som vi själva och andra vill att vi ska hinna med att göra.
Allt är försonat och förlåtet. Allt onödigt och icke-funktionellt kan vi lasta av vid Jesu kors. Precis som vi fyller en släpkärra med gammalt skräp från vinden och torra kvistar och ogräsrens från trädgården och kör till återvinningscentralen, kan vi göra samma sak med skräp och ogräs i våra själar. Våra synder tar Jesus emot i sin varma famn som kan kallas ”brännbart avfall”.

När vi följer med Jesus och ser, får tillbaka en hel del. En massa gödning som vi behöver för att växa. Nattvardens bröd och vin. Guds kärlek som solens värmande strålar och förlåtelsen som regnets svalkande vattendroppar.
Vissa tider växer vår tro som de snabbaste rädisor i trädgårdslandet, ibland känns tron som regntunga, fallna pioner. Ibland måste vi leva i väntan, som i väntan på de vackraste perenner som slår ut i augusti.

Den värld, som vi lever i och som vi många gånger kan sucka över, som ibland kan kännas så kal, förbränd och gudlös, vilar trots allt i en god Guds händer. En gång ska den helt och fullt återställas. Till dess får vi njuta av glimtar av himmelriket, följa med Jesus och se vad som händer, leva i det hopp som får oss att plantera vårt äppleträd idag, oavsett vad som händer imorgon.
Inte bli modlösa när Gud verkar tyst, men jubla när Guds röst är tydlig! Varje gång vi ber ”Låt ditt rike komma” är det just en hoppets bön, om att vi önskar helhet och helighet, om att vi tror och har sett att det kan komma något gott från Nasaret.

Amen.

Denna predikan hölls i S:ta Helena kyrka. Läs dagens texter på svenskakyrkan.se