Jesus är all inclusive (publicerad Eftertanke i Kyrkans tidning nr 27/28)

Jag står i predikstolen i en fullsatt kyrka och förväntas leverera några väl valda ord till avgångseleverna. Igenkännande leenden från gamla konfirmander och lärare möter mig. Jag är trygg. Visst kan väl jag, med dubbelt så många års livserfarenhet än de jag har framför mig kunna säga något uppmuntrande som inledning till sommarlovet?

Skolavslutning i kyrkan. I min landsända inte särskilt kontroversiellt – men naturligtvis följer jag skolverkets instruktioner om religionsfrihet och inkluderande hållning.

Men det svåra är inte att hålla sig inom gränsen för vad som är acceptabelt ur religionsfrihetsperspektiv, även om det kanske inte alltid behöver innebära att man har rätt att slippa religiöst inflytande utan just få del av. Jag talar andlighet utan att J-ordet nämns. Den blomstertid kommer ju, för någon har satt fart – i läroplanen oklart vem.

Det svåra är för mig att kunna vara just inkluderande, när jag inte får ge uttryck för helheten i min livssyn. För visst är det lätt att tala härlighetsteologi i sommartider: sol, semester och ledighet. Lata dagar på badstranden medan alla tankar på nationella prov och betyg och ansökningar till gymnasiet far iväg som en förfluten badboll bland vågorna.

Men korsets teologi, då? Vad säger jag till de elever som vet med sig att de inte alls har ett härligt sommarlov att se fram emot? Som dagligen lever nära korset i all dysterhet? Eller som trots goda familjeförhållanden och grannar i stadens bästa kvarter glömmer bort sin ensamhet i ruset av en flaska Slivovitz? Som klär sig i långärmat i värmen för att dölja de ljusa ärren på armarna?

De vuxna är säkert inte så problemfria, de heller. Gud vet vad de går igenom . Men vem ska trösta läraren?

Jesus talar om efterföljelse. Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad ska hon köpa tillbaka sitt liv?
Innanför sötaste sommarklänningarna och nyinköpta skjortorna vibrerar just det Jesus talar om. Hur hittar jag mig själv? Hur ska mitt liv bli? Hur ska jag orka stå för det jag tror på samtidigt som jag ska passa in i alla sammanhang jag förväntas vara i?

Inte mycket skiljer tonåringens blödande hjärta från den vuxnes. De lugnande orden - du är okej! Du är viktig, du är värdefull! – riktas lika mycket till adressaterna som till talhållaren själv. Att det ska vara så knepigt att vara människa. Men ändå just det enkla: att begripa och någon gång acceptera att livet inte är enkelt. Ingen har någonsin lovat oss härliga sommarlov utan några som helt praktiska eller existentiella moln på himlen. Ändå förväntas vi inte prata om dem. Vi låtsas som det regnar. Vi kan väl låtsas som att det inte finns elever som inte kommer in på gymnasiet? Som kommer att däcka i sin första fylla redan sommarlovet före sjätte klass?

Med Jesus får vi sammanhang och mening. Vi får hela paketet. Både och, inte antingen eller. Korset finns där, härligheten finns där. Döden och uppståndelsen. Det djupaste mörker och det ljusaste ljus. Vi behöver inte vinna hela världen. Vi finns redan i Guds famn och Gud har redan vunnit.

Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då ska han löna var och en efter hans gärningar. Redan idag ska du vara med mig i paradiset, säger Jesus till en av sina olycksbröder på korset. Kanske kan en god gärning vara att vara ängel och hjälpa någon att vara i paradiset redan i detta livet, och inte bara prata om det?