Homosexuell präst avsatt - och öppet brev till Dagen

Nu sprids den dystra nyheten att Heino Nurk, präst i Estniska Lutherska kyrkan, blivit avsatt efter att ha startat Geikristlaste Kogu, en organisation för troende hbt-personer.

Min kollega i Finland, Kalle af Hällström kommenterar:

"Estonian society is, as a rule, rather homophobic. What's more, the EELC and the other Baltic Lutheran (and other) churches are in general more conservative than their Nordic counterparts. If, as seems to be the case, Nurk was defrocked because he is (openly) gay and because he teaches that it's OK for a Christian to be gay, it is sad. This is a decision that even the ELCF in Finland would not have made, not to mention the Church of Sweden. But in Estonia they did make it."

Nurk avslutade sin tjänst redan 2009 men varit kvar i prästämbetet. Till qx säger han att homofobin inom kyrkans ledarskap har eskalerat tillsammans med en negativ attityd till kvinnliga präster.

För oss i Sverige och i Svenska kyrkan återstår mycket arbete, dels för att arbeta för mänskliga rättigheter och bättre livsvillkor för hbt-personer i Sverige och utomlands, och dels för att ytterligare stärka Svenska kyrkan som en föregångskyrka ifråga om hbt-vänlighet.


Som ett led i detta arbete publicerar jag idag det öppna brev till tidningen Dagen som är undertecknat av Erik Andersson, riksförbundet EKHO och Johanna Björnsdotter Öhman, HBTQ-präst på Skolkyrkan i Göteborg.

"20 oktober är dagen då vi uppmanas att bära lila kläder för att uppmärksamma och manifestera att det i dag finns människor som tar sina liv på grund av att de utsätts för homofobi. Något som du kanske tänker är fruktansvärt men att det ändå inte drabbar oss, här i vår lilla värld. Här är historien om att det verkligen händer, dagligen, här och nu.

Det har nu gått en tid sedan hbtq-ungdomslägret ”Ge mig en plats där jag kan växa” hölls i det lilla samhället Åtorp i Värmland. 11 ungdomar från hela vårt avlånga land hade tagit sig dit för att möta andra ungdomar i samma situation som dem, nämligen att vara hbtq-person och kristen.

Vi vill nu i och med detta brev berätta för er om det här lägret. Det är nämligen så att vi ledare känner en djup och stor oro över dessa människors situation. En situation som vi själva inte kan få stopp på, vilket gör situationen än mer frustrerande. Situationen som vi talar om är att ungdomar i dagens kristna kyrkor och samfund mår så dåligt att de överväger att ta sitt liv. Inte på grund av att de känner att Gud fördömer dem utan för vad andra kristna människor gör mot dem.

Vi vill också här säga att det har gått framåt. Vår upplevelse är att det idag är lättare att vara hbtq-person i Svenska kyrkan vilket är mycket glädjande. Dock ska sägas att det även där finns en del att jobba på. Vi ledare påtalade redan innan lägret att vi upplevde att situationen var besvärande och att en annons i tidningen Dagen skulle ha gjort stor nytta. Nu, så här med facit i hand, så är det vår plikt att förstärka och förtydliga situationen för dessa människor.

Vi ber om hjälp i en mycket hemsk och upprörande situation som måste upphöra snarast. Människor vittnar om hur de blir fördömda, förnekade, förföljda och bespottade eftersom de har förmågan att bli kära i en människa av samma kön. Det försöks med metoder som att bokstavligen slå bibeln i huvudet på människor till att utesluta personer från församlingsgemenskapen och i och med det hela hennes sociala liv.

Resultatet som uppnås genom dessa kristna människors handlande är att de här människorna inte längre ser meningen med att leva livet. Utgången eller utvägen blir att försöka eller till och med lyckas att avsluta helvetet på jorden. Nu undrar vi vem som tar ansvaret? Vem tar ansvaret för att människor tar sina liv på grund av att man inte orkar mer? Vi vill också berätta att det finns människor som fick möjligheten att komma till ett kristet hbtq-ungdomsläger, pressen och fördömandet blev för stort. Den enda utvägen man såg var döden. Att valet mellan död och liv blev död säger en del om det liv som människorna fick leva.

Vi ställer återigen en mycket relevant fråga, vem tar ansvaret? Det som dessa människor upplever leder lätt våra tankar till en av bibelns mest kända berättelse, nämligen den om den barmhärtige samariern. En kristen hbtq-människa ligger nedslagen, både fysiskt och psykiskt på livets väg. Nedslagen av människor med stor makt. Så plötsligt kommer det till allmänhetens kännedom om att detta har hänt. Att kristna hbtq-människor mår väldigt dåligt. Först kommer en kristen människa förbi, hon tittar lite snett på ”hbtq-frågan” som ligger där men går snabbt förbi denna ”svåra fråga”. Sen kommer en tidningsredaktör som har makt att stoppa helvetet på jorden genom att belysa människan och inte frågan. Hon väljer dock att blunda och hänvisar till tidningens policy som säger att kristen biblicism är viktigare än ungdomars liv. Till slut kommer någon mer, vem är det?

Det vi idag kan säga om denna någon är att hon förmodligen också har känt av hur det är att vara fördömd, förnekad och bespottad. Vem denna någon är, det vet vi ännu inte men må det gå snabbt att ta reda på det! Vi behöver hjälp att leta fram den barmhärtige samariern i dagens Sverige, år 2010, och det snabbt. Innan fler människor i Sveriges kristna samfund inte orkar längre. Vi vädjar till ditt kristna hjärta, du som har makten att förändra, hjälp oss att få slut på denna fruktansvärda situation. Vi skriver detta brev av en enda anledning, vi är så djupt oroade. Detta är inget vanligt brev, det är ett brev om livets helvete. Ett brev om hur verkligheten ser ut. Hjälp oss att få ett slut på helvetet!

Erik Andersson, riksförbundet EKHO och lägeransvarig, och Johanna Björnsdotter Öhman, HBTQ-präst på Skolkyrkan i Göteborg och lägeransvarig"

Kyrkans tidning