Anförande Öppet nattvardsbord, till stöd för motion 2010:30. Betänkandet heter G2010:06.
Ordförande, biskopar, kyrkomötesledamöter, åhörare på plats och via webben,
Jag vill först yrka bifall till motion 2010:30, tacka utskottet för behandlingen av vår motion och tacka Mikael Mogren för en utmärkt dragning i ärendet.
I år får tillgänglighetsfrågorna runt nattvarden stort utrymme på kyrkomötet, och det är en bra och viktig signal för vår öppna folkkyrka. Tankarna i Susann Torgersons och min motion om öppet nattvardsbord har varit uppe förut, och ungefär samma svar har avgetts: den allmänkyrkliga traditionen kräver att dop och nattvard oupplösligen hålls samman.
Vi har ingen annan åsikt. Dop och nattvard hör samman. Teologin har inte ändrats, men sättet att fira gudstjänst har ändrats. Högkyrkligheten brukar vara stolt över att ha bidragit till att nattvarden numera firas mer frekvent än för hundra år sedan, och samtidigt är det färre som regelbundet firar gudstjänst.
Ett resultat av detta blir att fler ovana, ja till och med ännu icke döpta människor, kommer till kyrkan och känner sig inbjudna att dela Kristi kropp och blod.
Vi möter det inte minst i konfirmandsammanhang, där det numera inte är ovanligt att en eller ett par konfirmander ännu inte är döpta. Utskottet ger besked att det måste finnas pastorala undantag, men trots allt säger kyrkan att du kan dela nattvarden i slutet sällskap, men egentligen är du inte välkommen eftersom du inte har ett stort D i din dopstatus i kyrkobokföringsprogrammet.
Dop och nattvard hör samman. Jag tycker, precis som Läronämnden, att de inte ska skiljas åt. Men jag tror inte att ordningsföljden är det viktigaste. Det viktigaste är att människor inbjuds till Gudsmöten och tar del av sakramenten.
Jag är en stolt protestant och tror att både Svenska kyrkan och den allmänkyrkliga traditionen mår bra av att sättas på prov emellanåt och den kritiskt bör granskas mot dagens pastorala förutsättningar. Jag tror på en kyrka där Guds nåds ordningsföljd inte regleras i kyrkoordningen.
Vi får inte vara så rädda att tumma på den allmänkyrkliga traditionen så att vi inte ens vågar utreda förutsättningar för att inte stänga människor ute, särskilt inte när det gäller något så viktigt som nattvarden.
Eller som Sven Hillert i förra veckans Kyrkans tidning undrar och funderar omkring det pågående kyrkohandboksarbetet: Hur visar vi att vi är en kyrka i Jesu efterföljd?
”Det vi vet säkrast om Jesus, utöver att han dog på ett kors, är att han delade måltid med dem som andra inte ville äta tillsammans med. Jesus bjöd sig hem till dem som man inte borde umgås med. Han förkunnade att alla människor har samma självklara plats vid Guds måltid.”
Nattvarden är, som vi sjunger i en nattvardspsalm, de döptas hem. Och ju mer hem nattvarden är, desto kraftigare är uppmaningen till gästfrihet. Hur var det Hebreerbrevets författare skrev: Glöm inte bort att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster, utan att veta om det.
Evangeliet ska förkunnas och sakramenten delas: generöst och präglat av gästfrihet. Låt oss riva gränserna runt nattvardsbordet och öka tillgängligheten och delaktigheten. Så tror jag vi skapar tillväxt i Guds rike.
Jag tycker att Kyrkostyrelsen ska tillsätta en utredning om att teologiskt och pastoralt bearbeta frågan om de odöptas plats vid nattvardsbordet. Det som dom nu gör – teologiskt och pastoralt aktualisera det nödvändiga sambandet mellan dop och nattvard - är att slå in öppna dörrar, för är det någon som har ifrågasatt det?
Jag vill, genom att ställa mig i raden av dem som tycker att Svenska kyrkan ska ha ett öppet nattvards bord på riktigt, skicka med er biskopar dessa tankar när ni nu arbetar med ett biskopsbrev om dopet.
Dessutom yrkar jag bifall till motion 2010:30. //Karin Långström Vinge (FiSK)
Jag litar på Karin Långström Vinge när det gäller uppfattningen om öppet Nattvardsbord. Jag kan känna av min egen närvaro inte skulle påverkas negativt av att veta att med mig knäböjde eller stod personer som än ej än hyllat sin närvaro i församlingen.
SvaraRaderaMystiken i nattvardsgången ligger på planet av vår relation med den mat vi då äter och den dryck vi då dricker. Jag tror med de flesta att i detta ögonblick är det som vår uppgift löses. I det ögonblick Jesus villigt offrade sig löste Jesus sin uppgift.
Visionen om ett öppet nattvardsbord är också visionen om dop av vuxna som kommit till tro. Då anser jag som lekman att ett dop av det slag som evangeliet beskriver också skall komma ifråga. Tiden av poetiska bilder i vårt sammanhang och samhälle är över. Vi behöver känna oss döpta då vi tagit ett sådant beslut som Evangeliska läsare och vuxna. Det är i Evangeliet vi läser om vad detta med ett dop verkligen är. Det skall gå att välja nedsänkning om man själv så ber. Det kan ske var den vuxne som vill döpas ber om det. Så talar jag som lekman i detta ämne.
Vad jag förstår är det inget som hindrar att man döps genom nedsänkning i Svenska kyrkan. Så döper vi ibland - i likhet med de ortodoxa kyrkorna - även barn i den kyrka jag varit präst i under många år. Dop kan ocså äga rum på andra platser än i kyrkan. I någons hem, i en sjö eller i havet os.v.
SvaraRaderaDet här känns som en viktig fråga i helt rätt riktning. Om vi tror att Gud verkar i nattvarden - desto viktigare att öppna upp för alla som kommer till vår kyrka och vill delta.
SvaraRaderajättebra Karin hoppas kyrkomötet lyssnar!
SvaraRaderaJättefint skrivet! Tror också att det är en viktig fråga, inte minst i framtiden då färre döps som barn och kanske kommer som odöpta till kyrkan.
SvaraRaderaHej Karin, det är ganska ofta som du har uttryckt dig om saker och jag har blivit - inte upprörd- men osäker. Osäker på om du skriver saker för att väcka anstöt eller om det faktiskt är så att du helt enkelt är ogenomtänkt i dina resonemang.
SvaraRaderaDet är roligt att du säger emot dig själv, inte minst när du säger att nattvard och dop hör ihop och sedan att du säger att du är en stolt protestant. Herr Luther skulle aldrig få för sig att tumma på några sådana regler, an var ju som bekant katolik, och slutade aldrig att vara det. Du kanske menar att du tillhör den Luther ortodoxa skaran som genomsyrat Sverige i århundrade som inte nog med att de missuppfattat Luther, utan också tagit sig friheter med att hitta på egen systematik.
Ja det är riktigt att Jesus delade måltid med ganska så många. Men apostlarna, som lade den grund som jag bekänner mig tillhöra, Luther ortodox eller icke, var ganska så jätte tydliga på att nattvarden och dopet hör ihop. Så jag undrar var problemet ligger? Är det inte lite som när folk antar att muslimer inte vill gå in i våra kyrkor och börjar rada upp skräckexempel som gör att präster idag överväger att inte välsigna sina besökare. När muslimerna (de jag har pratat och umgås med, och har fått välsignelse av) ifråga inte alls bryr sig. Har ni buntat ihop alla odöpta som kommer till era kyrkor och frågat dem om de känner sig utanför? Har ni i så fall undervisat dem om kristen tro och förklarat för dem hur sakramenten hör ihop? Om en vilja att ta emot eukaristin då väcks då leder förmodligen (vad skriften säger i all fall men den kanske inte man ska ta så mycket hänsyn till?!) Anden personen i fråga in på en doplängtan. Eller är det bara så att ni antar att om man luckrar upp det heliga, så kanske fler folk kommer till kyrkan?
Ja, det är pågrund av högkyrkligheten som mässan idag firas ofta och mycket, och det på grund utav att dessa människor som sätter en stor vikt på skrift och traddition såg att mässan är det mest centrala i den kristna tron. Tätt följd av dopet - de hör ju som du säger ihop. Och om man titta på urkyrkan, vilket vi måste göra när vi pratar om systematiska frågor så fans det en hel drös människor som var med under gudstjänstfirandet men som inte var döpta och där med inte fick(ett negativt ord men behöver inte vara det) ta emot eukaristin - ÄN! Men efter som de parallellt med gudstjänstfirandet fick dopundervisning så viste de var det handlade om och Anden väkte en längtan att fira Mässa. Och tänk va stort för dem när Påskdagen kom och de först fick fira Kristi Jesu Uppståndelse och sedan för första gången ta emot Hans kropp och blod och inte förstå men ana med all deras undervisning vad det är som verkligen händer.
Att vara protestant innebär att du tillhör den apostoliska kyrkan, och den apostoliska kyrkan vilar på skrift, dogmer och tradition. Detta kan man inte komma undan. Börjar man luckra på dogmer för att man antar att folk känner sig utanför, vad hindrar att man börjar luckra på fler dogmer. Och ju mer man luckrar desto längre kommer man ifrån den apostoliska kyrkan.
För jag tror att det bara är antagande! Jag har ju själv firat mässa i katolska kyrkan många gånger och inte "fått" ta emot eukaristin. Men ändå så har jag fått va med i gemenskapen, jag ha fått ta emot andlig eukaristi och jag har inte på något sätt känt mig utanför.
Så varför ska man tumma på saker, som du säger, om det inte behövs, om detta i sin tur gör det svårare att säga att man är Protestant?
Ora pro me
Sebastian Öhman