Mer om nollvisiondebatten

Idag citerar Kyrkans tidning ur mitt blogginlägg om uppförandediskussionen på Kyrkomötet där jag beskriver hur en kyrkoherde i Stockholm gnuggar händerna och berättar för mig att det här ska bli roligt. Kyrkoherden ifråga ifrågasätter min upplevelse och menar att det var fysiskt omöjligt att gnugga sina händer, eftersom han bar på papper. Det som var roligt med det hela var att han var en av dem som berett ärendet i kyrkolivsutskottet och att det därför skulle bli roligt att höra debatten.

Kyrkoherden tillskriver mig på Facebook att han inte tycker om osanningar på bloggar, och att han inte gnuggade händerna av förtjusning eller något annat. Han tycker att jag ska dementera på bloggen och se till att detta kommer i Kyrkans tidning. I fortsättningen ska jag säga sanningen.

Det är väl underbart med kommunikation. Jag tar helt och hållet på mig min egen tolkning av den snabba ordväxlingen. Min upplevelse av kyrkoherdens förhållningssätt till situationen var en helt annan än den som kyrkoherden själv upplevde. Att gnugga händerna är en bild för att vara nöjd över något. Och kyrkoherden såg faktiskt väldigt glad och förväntansfull ut, eller förlåt, jag tyckte att kyrkoherden såg glad och förväntansfull ut.

Slutsatsen här måste bli att det inte finns någon objektiv sanning. Däremot är det så att en blogg skrivs utifrån subjektiva föreställningar och har inte samma krav på objektivitet som kanske en dagstidning. Till skillnad från dagstidningar låter vi bloggar inte de vi skriver komma till tals. På gott och ont. Jag skriver vad jag upplever. Andra får skriva sina sanningar.

Jag hoppas iallafall nu att ingen tror att kyrkoherden hade några som helst positiva förväntningar på debatten, förutom den rena intresseaspekten utifrån att han varit med om att bereda ärendet i kyrkolivsutskottet.

Vi kanske kan komma överens om att det här var en riktigt, riktigt tråkig motion och en oerhört tråkig debatt.