"Karin besökte min blogg för en tid sedan och gjorde en del goda kommentarer. Jag kom att uppskatta hennes hållning och föreslog att vi skulle göra varsin gästblogg. Hon får bestämma vad jag ska skriva om och jag får bestämma vad hon ska skriva om. Så får vi se vart det tar vägen. Hon ville att jag skulle berätta om min väg till präst. Här är en kortversion av min historia.Jag var 13 år gammal när mina föräldrar skickade mig till ett konfirmationsläger utanför Stockholm, anordnat av Stockholms Stadsmission. Tonåren var en svår tid för mig. Jag hade inte något självförtroende och det skulle ta många år innan jag fick ett sådant. Den sista dagen, dagen före konfirmationen, bad prästen oss att gå till våra rum för att skriva en ”predikan” över konfirmationssöndagens evangelium, Matt 7:13–14. Evangeliebokens rubrik är ”Andlig klarsyn” och i texten talar Jesus om de två vägarna, en leder till fördärvet och en leder till livet. När alla mina kramratet hade lämnat in sina alster hade jag inte skrivit någonting och jag var förkrossad. Jag kunde inte förstå vilka vägar Jesus talade om. I samma takt som tiden gick kröp paniken på mig. Jag förstod att jag inte skulle klara uppgiften, slutprovet.
Då gjorde jag något som kom att förändra mitt liv totalt. Jag knäppte mina händer och vädjade till Gud: ”Gud, om du finns, så visa mig vad det här betyder”. I samma stund öppnades himlen. Jag förstod vilka vägar Jesus talade om, jag såg honom räcka mig sin hand, jag tog hans och så gick vi.
Sedan skrev jag utan uppehåll en lång predikan och i samma stund som jag satte punkt kom prästen in genom dörren. Alla andra hade lämnat in sina papper för längesedan. Innan han hann säga ett ord räckte jag honom de fullskrivna papperen och sa: ”Nu förstår jag. Jag har lovat Jesus att ägna resten av mitt liv åt att berätta för andra vad han visat och kommer att visa mig. Jag ska bli hans präst.” Plötsligt insåg jag vad jag sagt. Jag hade sagt något jag aldrig tidigare tänkt. Vart kom det ifrån? Det hjärtat är fullt av det talar munnen, lärde Jesus oss och så var det säkert vid det tillfället. Men löftet var oåterkalleligt. Min väg utstakad.
Det här är ändå bara en del av min väg till präst. Det skulle dröja många år innan Kyrkan vigde mig till sin präst. Och vägen har inte varit enkel. När jag som gymnasist läste f Gunnars böcker stod det klart för mig vad som menas med att Kyrkan är en, helig, katolsk och apostolisk och vad det betyder att bli igenkänd av henne och sedan prästvigas. För mig är prästämbetet något heligt, närmast ett sakrament. Det utgör en stor del av min identitet, först döpt, men sedan också vigd till helig tjänst. Det var Guds Ord som kom till mig den där dagen och som förändrade mitt liv. Det är också Guds Ord som bär mig i vardagen och därför har jag alltid försökt vara sann och noga när jag i Kyrkans gemenskap uttolkar Skrifterna. Den som vill veta något mer om det hänvisas till http://bibelforklaring.nu."
Håkan Sunnliden är präst i Värnamo, bloggare och kyrkomötesledamot för Frimodig kyrka. Bilden är hämtad från hans blogg.
Vilken fin berättelse, jag gråter av rörelse. Tänk att Gud finns där när vi som mest behöver det och att Gud måste upplevas för att förstås, jag menar att det går inte att få folk till tro genom att försöka överbevisa evolutionsläran eller tala om flummig helighet. Gud förstås när vi räcker ut handen och kallar, när vi känner Gudsnärvaron i hela vår varelse först då kan vi komma till tro på den helighet som inte kan förklaras med förnuftsargument..
SvaraRaderalev väl, lev nu/ Gia
Tack Håkan för ett fint och ärligt vittnesbörd. Underbart hur vår Gud arbetar med oss!
SvaraRaderaGud välsigne din fortsatta tjänst i Värnamo och allt du gör för fördjupad tro och fördjupat kristet liv i våra församlingar!
...tack, har själv en liknande Gudsupplevelse vid 6 års ålder och sedan den dagen är jag "fast".
SvaraRaderaTvivlar då och då men på ett förunderligt sätt så stärks min visshet om Guds existens och närvaro genom tvivlen.
Birger Rikner Skövde
Har hört storyn många gånger tidigare, men den är bra!
SvaraRaderaIntressant och fin beskrivning av vad man kan uppleva när man blir omvänd! Också en fin påminnelse och perspektivgivare! Upplevelsen är subjektiv och mycket personlig - därpå följer kommunikationen till omvärld och medmänniska.
SvaraRaderaSärskilt väcks tankar och frågor av följande:
"För mig är prästämbetet något heligt, närmast ett sakrament. Det utgör en stor del av min identitet, först döpt, men sedan också vigd till helig tjänst."
Vad gör denna inställning med en människa? Hur förhåller man sig till sig själv och sin nästa utifrån den här hållningen? Hur gör man när högmodet tränger på - eller hur håller man det borta? Frestelsen måste väl ändå uppstå? Och kollegor som ser annorlunda på sin uppgift - hur betraktar man dem? Risken med överbetoning av prästen i församling - hur hanteras den? De flesta som varit aktiva i en församling en längre tid har säkert noterat hur prästerlighet kan stänga ute både kyrko-vana och kyrk-ovana i gudstjänstsammanhang...
Intressant initiativ att bjuda in gästbloggare, f ö!
Allt gott!
Tack kära vänner för era kommentarer, särskilt den från Johan S eftersom han tar ämnet vidare och ställer de riktiga frågorna. Raden du citerar från min blogg är exakt som jag ser det. Vad gör denna inställning med en människa? Innan jag alls skriver något; Vad händer om vi ställer samma fråga till diakonen? den kristne? sotaren eller bagaren? ingenjören?
SvaraRaderaVarje kristen människa kan lära sig den evangeliska vägen. Det betyder mycket riktigt att stå emot sådant som leder oss fel och be Gud leda sig på den rätta vägen - för sitt namns skull. Det är möjligt att just prästen särskilt behöver be den bönen eftersom han är så benådad.
Men allvarligt talat tänker jag att präöst har jag blivit för att jag inte duger till något annat. Människor som inte hittar sig själva kan Gud kalla till präster i sin Kyrka. Men frågor du ställer är bra och behöver ställas. Tänk om vi kunde få den här typen av samtal i vår Svenska kyrka? För övrigt hänvisar jag till min blogg den 7 jan 2011.
Allt gott