Läser en både intressant och rolig text i dagens DN Kultur om husmodern förr och nu. Det är Sara Danius som jämför Bonniers kokbok från 1960 och 2010 och ser hur svensk civilisation har förändrats under årens lopp.
När man läser somliga debattörers vurm för hemmafruidealet med ingredienser som "mer tid med barnen" och "laga mat från grunden", funderar åtminstone jag på hur mycket tid med barnen det egentligen handlade om - alltså tid på barnens villkor. Och frågan är om det verkligen är ett egenvärde i att laga mat från grunden - alltså med en kötthantering som idag är något som många av djurätarna helst vill veta så lite som möjligt om.
Köpa mald nötfärs går ju bra. Färdigpaketerad och fräsch. Men vem vill idag stå hemma på köksbänken och mala en bit muskel? Själv kan jag äta en makrill någon gång, men då vill jag köpa den i formatet "makrillfilé med citronpeppar", som vore det någon slags grönsak.
Sextiotalets mödrar hade mer tid med barnen. Läser man i kokboken får man veta vad barnen fick vara med om, om de nu hängde i köket, vilket de säkert gjorde när de inte var ute och byggde hyddor i träden, byggde sina egna lådbilar eller konstruerade hela bondgårdar av olika slags kottar och tandpetare.
Hör bara hur den ömma modern av Bonniers kokbok förväntas tillreda måltiden kokt ål med ris och curry:
"Följande fordras: 1 par räfflade gummihandskar, 1 hammare, 1-2 spikar, 1 klubba, 1 plattång, 1 vass kniv.
Ålen är långlivad. Innan man flår ålen måste den därför bedövas eller ev. stickas. Använd en kraftig (biff)klubba och slå den hårt i huvudet mot ett stadigt och tämligen rymligt underlag. Stick ex ålen med en vass kniv mellan ögonen, men var försiktig med ålblodet som innehåller ett ämnre som under vissa omständigheter kan förorsaka inflammationer.
Spika upp ålen eller håll i den med hushållspapper, en trasa eller räfflade gummihandskar så att huvudet inte glider undan. Använd helst en plattång och grip med den tag i det losskurna skinnet. Drag först försiktigt, sedan hårdare så att skinnet följer med. "
Vet nu inte om sextiotalisterna bär med sig traumatiska minnen från småbarnåren i köket, men det här är verkligen DA SHIT, inte animerat som i tevespelen eller fejkvåld och ketchupblod som i videovåldet.
Historien har hunnit ikapp husmodern. Kommunens miljötillsyn tillåter inte slakt hur som helst, och i vilket fall har ålen fiskats slut och förbjudits. Redan 1983 års kokbok har man tagit bort bilderna på den värst dramatiska hanteringen, och ålen ligger tyst och snäll.
"Inte en gummihandske så långt ögat når. Döden är ren och effektiv. Den har så att säga alltid redan inträffat", konstaterar Sara Danius.
När dagens hemmafruförespråkare talar, är det vardagshändelser som "alltid hemma när barnen kommer från skolan", "långa promenader tillsammans", "alltid eget bröd i frysen", "inget stressande", som tas fram. Borta är husmor som slaktare. Sara Danius talar om konsekvenserna av husmoderns försvinnande. De positiva delarna är kvar: tröstandet, matandet, pyntandet och organiserandet. Borta är köttyxan och köksspikarna - och plattänger använder vi till att platta håret med, inte att dra av skinnet av fiskar med.
Idag finns en opinion för vegetarisk mat. 1960 års kokbok beskriver hur man håller fast hummern som slår med stjärten och kränger och vill upp ur den kokande grytan: man tar en vass kniv och sticker den snett uppifrån i mittskåran på hummerns huvud.
Vad är motorsågsmassakern mot detta, frågar jag mig!
Det kanske är verklighetsfrånvänt att servera djurschnitzlar som ser likadana ut som grönsaksschnitzlar. Panerade med ströbröd ser man ingen skillnad. Man anar inget av lidandet hos grisen. Man kan knappt ana att det är en gris som är ursprunget, när man steker den industriförpackade schnitzeln. Men det är trevligare. Och går fortare att tillreda, så att vi kan ägna oss åt andra saker tillsammans med barnen.
Jo, Sara Danius diskuterar lite annorlunda i sin text, och tar fasta på att maskuliniteten i köket har försvunnit med den mordiska slaktarhusmodern, och att det är detta som nu tas upp av bland andra Per Morberg som lika gärna poserar med jaktgevär som stekpanna, eller av Jens Linder som ger ut en bok med titeln "Det glömda köket" som förklarar hur man torkar, gravar, flår, styckar, röker, stoppar korv och andra förgätna husmorskompetenser.
Jag föredrar att ugnsbaka några broccolibuketter. Sen går jag till teven och skjuter några virtuella fiender. Vi människor måste avreagera oss, det är bara sätten som varierar. Men den diskussionen är en annan bloggpost.
Videoklipp: Julförberedelser på Drottningholms slott, aka "Mer kött".
Tror att tryggheten med en förälder i sin närhet, var till gagn för trygga barn.
SvaraRaderaDå kör vi det experimentet igen Jan fast nu med ombytta roller. Alla pappor heltid till spisen fram tills yngsta ungens konfirmation! Börjar du?
SvaraRaderaIngenting i jemförelse med en riktig Husmoder. Qvinnorna skapades af Gud för att laga mat: http://www.kokkonsten.se/1879/01/30/husmodern/
SvaraRaderaI mina trakter torkar, gravar, flår, styckar, röker och maler vi. Inte alla, men många. Det händer att jag stoppar korv även om det inte är varje vecka eller ens månad. Jag dräper min egen fisk, sticker om den är stor, för mindre fisk finns det andra sätt. Jag känner mig dock inte alls mordisk när jag gör det. Det gäller bara att göra det så snabbt och effektivt som möjligt.
SvaraRaderaJag tänker ibland när jag hör hur folk ryser vid bara tanken på sådant, att alla som vill äta mat från djur borde klara av denna hantering. Inte så att man måste göra det varenda gång man längtar efter en köttbulle, men för ärlighetens skull bör man klara att ta ett djur av daga.
Jag äter gärna och säkert lika mycket från växtriket, det mesta av det också hemproducerat. Det här berättar jag inte för att framhålla min duktighet utan för att det finns ett annat perspektiv på det hela som handlar om livskvalitet. Jag tycker om att göra mat från grunden och jag vill veta vad jag serverar mina barn, så långt det nu är möjligt.
Det finns annat som jag prioriterar bort. Mitt hem är underhållet, inte ständigt nyrenoverat. Ingen spelar TV- eller dataspel (inte värdering, det är inget fel med någotdera i rimliga mängder). Jag maler hellre älgfärs och rullar köttbullarna tillsammans med barnen.
Har läst både DN´s artikel samt din nu och begrundar era texter och kommer fram till att hu vad jag är gammal för jag har varit med om allt detta som står i texterna. Kan varmt intyga att flå eller ta ihjäl en ål inte på något vis är lätt eftersom denne sprallar otroligt mycket även efter att den är stendöd. (Plattången däremot är ett handverktyg och inte till hår) Håller med om det du skrev till Jan Sjöberg.
SvaraRaderaSvenska kvinnor är ena riktiga gnällspikar och totalt odrägliga. En förståndig karl importerar en riktig kvinna från Thailand, Polen eller Ryssland. Så slipper man allt gnäll och blir ompysslad med lite kärlek.
SvaraRadera/Christer
Intressant! Det jag inte riktigt förstår ifrån er "dagisförespråkare" är att ni nedvärderar tid med barnen som ni menar inte är "på barnens villkor". All samvaro med vuxna präglar barnen, även när man lagar mat, stressar, bråkar, leker eller vad man nu gör. Med dagis erbjuds barnen prägling av människor man inte vet så mycket om. Men det måste ju vara så mycket bättre eftersom dagis är på barnens villkor... hela tiden... Eller?
SvaraRaderaJag är en aning längre söderut än Ingela och tar inte ihjäl djuren själv. Det har jag min man till. ;-)
SvaraRaderaMen när köttet kommer hem i säckar så är jag med och paketerar och mal. En och annan gång har det blivit hemmagjord korv med.
Egna köttbullar - jajamän!
Det heter förskola. Fundera över skillnaden.
SvaraRadera@Sofia, jag vet att det formellt heter förskola och att det finns pedagogisk mål etc. Men i takt med att man knökar in allt fler barn på allt mindre yta med allt lägre personaltäthet är det inte mycket till "skola". Självklart är det bäst för alla barn att vara så lite som möjligt med sina egna föräldrar, det fattar ju alla!
SvaraRaderaNej, det heter inte "formellt" förskola; det heter förskola. Punkt. Och det är inte förbjudet att vara hemma med sina barn så vad gnäller du om? Kan du formulera vad du vill istället?
SvaraRaderaGnäll och gnäll. Det är inte ett särskilt ovanligt fenomen att man kallar något för något finare utan att man ändrar på saken. Tänk efter själv, städare - lokalv¨årdare, rörmockare - VVS-tekniker osv. Alva Myrdals vision ,med daghem, att staten skulle ta över barnuppfostran eftersom föräldrarna inte duger går först nu i uppfyllelse och alla applåderar!
SvaraRaderaMen du Anonym... Nu lägger också jag mig i.
SvaraRaderaMan måste inte avsky att vara hemma med barnen för att förespråka förskolor (och nej, namnbytena är ofta inte bara finare ord utan handlar också om att ändra och förbättra innehållet - en lokalvårdare gör annat än att "städa", förskolan mer pedagogisk än att vara ett hem för dagen). Jag har absolut inga intentioner om att släpa dina barn till förskolan även om jag hoppas att få ett barn som jag själv kan lämna där. Förmodligen kommer jag att göra det tidigare än jag själv skulle vilja... av ekonomiska skäl - men faktum är att sett till hela barnets uppväxt, vill jag få erbjuda en förhoppningsvis bra och stimulerande förskola, en mamma som jobbar och dessutom är mamma till åtminstone 80% när jag är hemma (har inga illusioner om att kvällstid vara 100%). Men som sagt, inte släpar jag dina barn till förskolan för det.
"Av ekonomiska skäl" ja så är det nog för många. Samt att andelen hemmavarande föräldrar är nu så liten att det blir ganska ensamt att vara hemma alla dagar i veckan (ja, jag har varit pappaledig).
SvaraRaderaKanske trampar jag på ömma tår, vad vet jag. Jag tycker att debatten i Sveerige om detta är ensidig. Man får hacka fritt på "hemmafru-idealet", men aja-baja om du kritiserar förskolan!
Kostnaden per förskolebarn och frånvaron av kostnad för hemmabarn är dock en offentlig orättvisa i vårt annars så jämlika land!
Jag håller med "Anonym". Och Sofia, jag är karl och skulle gärna stanna hemma om min fru var ute och drog hem kosingen. Speciellt roligt hade det ju varit om det var som när jag själv växte upp: alla mammor var hemmafruar och som barn var man ute och lekte och hemmafruarna umgicks. Men i min drömvärld hade alla karlar varit hemma och lediga med barnen. Man kunde laga lite mat, baka lite, snickra på bastun och sedan gå ut och träffa några karlar och deras barn vid lekplatsen.
SvaraRaderaDetta hade varit möjligt om vi inte hade beskattats så hårt. Idag går skatterna till bl.a. dagis och barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar. Blä.
Tack vet jag husmodersidealet. Eller för den delen husfadersidealet. Det var bättre förr. Ju förr dess bättre.