En vecka

Tid är ett märkligt begrepp. Det har ju konstaterats förut. På en vecka kan hända lite, eller mycket. En vecka i raden av alla andra veckor, eller veckan som för alltid kommer att vara ett svart minne.

På en vecka har två tonåringar i Skövde dött och begravts.

Någon ville att jag ska publicera talet jag höll vid gymnasiets minnesstund, och då gör jag det.

"Elever och personal,
det är nu några dagar sedan vi fått beskedet om att Simon Khalaf och Khaled Elhakim lämnat det jordiska livet.
Många av er har varit vid platsen, med ljus och blommor. Ni har gråtit och hållit om varandra, pratat och stöttat varandra. Det är tungt.
För oss som varit i er närhet de här dagarna, är den kärlek och omtanke som finns mellan er överväldigande att se.
Och mycket av den kärleken kommer ur er vänskap med Simon och Khaled, det blir tydligt när ni berättar om dem och skriver om dem.
Ni beskriver dem som kärleksfulla, omtänksamma, glada, busiga och påhittiga. SP-korridoren blev plötsligt så tom.
- Vi har haft det bästa halvåret nu i hela vårt liv, sa en kille igår.
Det känns overkligt och ofattbart men är ändå verkligt. Ett lidande utan mening, men som ni nu måste leva med.
Er studenttid, och sommaren, och livet framför er kommer inte att bli som planerat. Det är redan annorlunda.
- Ni har fått en hel stad att stanna, skrev en tjej på facebook.
Men. Minns livsglädjen och livslusten som Simon och Khaled hade. Känn deras framtidstro och gör den till er egen.
Lev livet, fira studenten, gråt, skrik och älska, så som ni tror att de hade velat att ni gör.
Simon och Khaled finns alltid i era hjärtan, i allt som de betytt för er och alltid kommer att betyda."