Kvinnokliniken och förlossningsavdelningen vid KSS i Skövde är återigen anmäld till Socialstyrelsen, skriver Sveriges Radio Skaraborg. Den här gången av ett par som upplever att de inte fick tillräckligt stöd under förlossningen och sedan inte heller efteråt, när barnet avlidit.Det är inte första gången missförhållanden avslöjas, och förra gången skrev jag bland annat följande:
"Man kan ju bara föreställa sig den mardröm det måste innebära att ha värkar och veta att något är fel, och då inte bli trodd eller seriöst bemött av personalen. Att barnet dessutom dör är inget annat än en katastrof.
Vissa saker får inte hända. Barn på förlossningsavdelningen får inte dö därför att personalen är upptagen med annat, dricker kaffe, för att sugklockan är upptagen, för att det är fullt på operationsavdelningen, eller för något annat skäl. Det måste finnas en punkt i arbetsrutindokumentet som heter "vad vi gör om vi har akuta kejsarsnitt på gång, när operationssalen är upptagen. "Personalen måste göra allt som står i deras makt för att rädda liv. Därför riktar Socialstyrelsen med rätta hård kritik mot avdelningen.
Också när det gäller bemötandet behövs säkert uppdateringar. Som patient har man ingen som helst rätt att kräva någon vårdinsats. Man är helt och hållet beroende av aktuell personals kompetens, omdöme och goda vilja. Detta gör att patienten är i underläge, och det förstår nog inte alltid personalen.
Att kvinnan känner sin kropp bäst, och som faktiskt har levt med sitt barn i magen ett antal månader och vet precis hur det "brukar kännas", är ett faktum som alltför oftast nonchaleras.
Men behöver hela avdelningar kompetensutvecklas för att personalen just denna dag gör misstag? Jag tror att de allra flesta undersköterskor, barnmorskor och doktorer är människor med just kompetens, omdöme och god vilja. Några få borde kanske syssla med annat än människor, och jag tror det är, liksom på alla arbetsplatser, väl känt vilka dessa är.
Om vi kunde få ett samhälle och ett vårdsystem där man som personal faktiskt vågar stå upp, ta sitt ansvar och våga säga: Men förlåt, det här var faktiskt mitt fel, jag har brustit i mitt ansvar både professionellt och medmänskligt och kommer att göra det här och det här för att det inte ska upprepas, då skulle vi slippa svepande förklaringar som systemfel och att de flesta är nöjda eller hög arbetsbelastning och annat som ju faktiskt inte kan föras i bevis.
Med ett personligt ansvarstagande skulle den vårdskadade patienten säkert känna mer av upprättelse och möjlighet att gå vidare i livet. Trots att påtvingade utbildningar säkert inte är gynnsamt för motivationen, känns det tryggt inför framtiden att kvinnokliniken nu kommer att arbeta med bemötande - och kompetensfrågor. "Tillägg 17:13: En läsare påpekar att det varit ett ärende till emellan, och då gällde det vårdskador.
Bra rutet. Det finns ett ärende från i våras med, kolla upp de!
SvaraRaderaKram M, barnmorska
Jag har själv upplevt att det känns som om vårdpersonal är rädda för att erkänna när det blivit fel, som att det är viktigare att de inte blir anmälda eller får kritik än att man ser till att inte fler patienter drabbas.
SvaraRaderaJag drabbades av biverkningar av en medicin jag fick när jag var inlagd, och jag hade själv varnat för att jag inte tålde den typen av medicin, men visste inte att den jag fick var av liknande slag som den jag uppmärksammade dem på. De gav mig ändå samma medicin som de gav alla andra utan att individanpassa, trots att det var klart olämpligt i mitt fall. När jag påtalade detta efteråt viftade återbesökskirurgen bara bort det och sa att mina besvär inte alls hade något att göra med den medicin jag fått trots att det egentligen var rätt solklart. Jag blev jättebesviken. Jag var ju inte ute efter något annat än att se till att man faktiskt tar individuell hänsyn i behandlingen av varje enskild patient.