Eftertanke i Kyrkans tidning: 14 söndagen i Trefaldighetstiden

Jag smakar på orden enhet, enighet och egenhet en stund och låter tanken flyga. I skolans värld, till exempel, finns många enheter, men en vision. Det finns många enheter, men en mångfald i arbetssättet. Så tänker jag också med kyrkan. Det finns många enheter, men olika sätt att möta Gud på. Några av oss önskar möta Gud i stillheten, vid ett tänt ljus eller i susande orgelmusik, andra finner gudsgemenskapen i den sprudlande lovsången. Vi talar kanske om Gud på olika sätt, vi har kanske olika värderingar och vår inställning i etiska frågorna kanske skiljer oss åt.

Någonting förenar våra olika enheter och egenheter. Vad som förenar oss är tron, hoppet och kärleken, och den som förenar oss är Kristus själv. Med alla människor delar vi längtan efter helhet och mening, sammanhang där vi får vara oss själva, någon att hålla i handen.

Egentligen borde det inte vara så svårt att leva tillsammans. Det borde inte vara alls svårt att hålla sams i Guds kyrka.

”I vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter”, skriver Paulus i Första Korinthierbrevet.
Är det möjligt? Hade bröderna någonsin varit eniga i tankar och åsikter, eller har Paulus plötsligt fått en insikt om att tillvaron inte är så enkel som den vid första påseendet kan verka? Redan på Paulus tid fanns den hos människan inneboende längtan efter balans – mellan byggandet av egen självkänsla å ena sidan – och byggandet av det gemensamma å andra.

Jesus ber att de alla ska bli ett. Visionen är klar. Metoderna olika. Viktigt är att varken metod eller missionär står i vägen för evangeliet. Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes?
Även tilltalet präglas av mångfald: på pingstdagen hör partherna, mederna och de andra runt hela Medelhavet talas om Guds stora gärningar. På sitt eget språk – men budskapet är detsamma.

Det kanske är så att nyckeln till enheten ligger i att vi för en stund blickar bort från oss själva och ser till helheten och hur visionen kan nås till fler? Då behövs kanske andra språk. Fler redskap. Och ju fler vi blir, desto svårare är det att pressa in alla inom samma ram. Det är kanske heller inte eftersträvansvärt?
Med blicken fäst vid Jesus, blir det oviktigt att tycker lika om allting eller tycker om samma psalmer. Enhet behöver inte innebära enhetlighet. Enheten i Kristus handlar inte om våra åsikter eller värderingar, utan om vad vi får ta emot av Gud.

Men vi får inte strunta i vad vi finner rätt och riktigt i ljuset av evangeliet – en enhet som betyder mesighet inför förtryck och orättvisor av rädsla för att våga sticka ut är inte en verklig enhet utan en luddig bomullsinbakad församling där ingen egentligen vågar bry sig. Varken varm eller kall.
Tankens frihet motsätter Gud sig inte, Gud som ju har skapat vår förmåga att tänka och välja fritt. Om vi endast ska leva i taktfullhetens och tåtassandets anda, så lär vi aldrig mötas på allvar. Det är också ganska långt ifrån den Jesus som faktiskt röt till då och då. Kyrkan får aldrig tiga när sanningen kvävs. Den världsvida kyrkan är hur det än är, trots allt, en enda. Det tror jag är den verkliga innebörden av ”enhet i mångfald”.

I Kristi blick får vi mötas, vilka vi än är, hur vi än är, vad vi än är. Guds kärlek rymmer oss, Guds famn är tillräckligt vid. Vi duger som vi är, vi behöver inte hävda oss. Vi är älskade och ingenting kan skilja oss från Guds kärlek.