söndag 30 oktober 2011

Predikan 19 söndagen i Trefaldighetstiden

Det går en man längs vägen. Han går med en något stel gång, ungefär som om han inte visste om han kunde eller vågade fortsätta framåt. Hans kläder är smutsiga, sandalerna håller knappt ihop. Under armen bär han ett bylte, förmodligen de tygtrasor som han brukar breda ut på marken på kvällen då han ska försöka sova. Han sneglar bakåt efter sig på vägen, men riktar näsan snabbt framåt igen, mot framtiden. Mot det nya livet.

Bara att han går där på vägen är ett mirakel. Bara för några timmar sedan hade han faktiskt varit förlamad. Men hans vänner hade hört ryktas om att det fanns en mirakelman i byn. Jesus hade återvänt, och de hade varit tvungna att bryta sig in i huset för att kunna komma förbi folkmassan som hade samlats utanför hans hus.

Mannen längs vägen snubblar till över en sten. Så många gånger som folk runtomkring honom hade slängt stenar efter honom. Stenar och okvädningsord. Han var ju inte som de andra. Han rörde sig inte som de andra. Han tillhörde förlorarnas pinsamma skara. Till och med i den stund då Jesus förbarmade sig över honom, kunde de religiösa höjdarna inte låta bli att ha synpunkter angående hans ärende. Mannens nöd glömdes bort – i centrum kom diskussionen om vad Jesus kan och bör syssla med. Men vad är lättast – att hela det som är sårigt i själen, eller hela nervbanornas slingriga sammankopplingar?

Mannen längs vägen sätter sig vid dikeskanten ett slag och pustar ut. Vandringen i det nya livet tar på krafterna i hans nyväckta ben. Jesus reste honom upp. Jesus läkte hans ben, och han drog ut de taggar som andra stuckit i hans själ, och de taggar som han stuckit i andra. Res dig upp. Du är fri. Du är mitt barn. Låt ingen lägga på dig något elände igen. Du kan låta dina ben springa, men än viktigare: du kan låta dina tankar flyga fritt i en rymd där du är omsluten av kärlek och omsorg. Om Gud är för dig, vem kan då vara emot dig?

Mannen som nu reser sig upp och går vidare skulle kunna vara någon av oss. Någon av oss sträcker sig dagligen bort ifrån sammanhang av destruktivitet och usla livsmöjligheter. Någon är den som bär en sårad vän genom folkmassan, fram till Jesus. Någon är den som undrar om inte Jesus har ett alltför generöst förhållningssätt. Men kärleken gäller oss alla. Jesus tar diskussionen och visar på ett annat sätt att vara, ett annat sätt att leva. Påfallande ofta i Nya testamentet, tar sig Jesus an de människor lever i samhällets skuggsida, utanför normen. Ser du med onda ögon på att jag är god? frågar Jesus i Matteusevangeliet.

Vi kan lugnt ta våra sängar och gå. Och vi kan läsa orden ur Psaltaren 73, gång på gång.

Men nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen. Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg. Äger jag dig i himlen önskar jag ingenting på jorden. Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt. (Ur Psaltaren 73)

Helgens bibeltexter





(Predikan vid gudstjänst samt regnbågsmässa i S:ta Helena kyrka. )

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar