Jag vill inte ha en kvinnlig biskop. Inte manlig heller. Men gärna en mänsklig.

Det finns röster som höjs för att vi absolut måste ha en "kvinna" som ny biskop i Skara stift efter Erik Aurelius. Det finns säkert också röster som säger att vi absolut måste ha en "man" som ny biskop i Skara stift.

Med risk att uppröra med-feminister, vänder jag mig mot båda resonemangen och jag vill berätta varför.

Sedan 1958 har kvinnor och män kunnat vigas till präster och därmed också till biskopar i Svenska kyrkan. Trots det, var det inte förrän 1970 som Margit Sahlin som första kvinna blev kyrkoherde, 1990 som Caroline Krook blev den första domprosten, och 1997 som Christina Odenberg biskopsvigdes för Lunds stift. År 2000 var 31 % av Svenska kyrkans präster kvinnor.

Nuvarande biskopskollegium består av 11 män och 3 kvinnor. Det är en tydlig obalans, och det skulle tala för att det skulle "behöva" bli en kvinna som biskopsvigs härnäst.

Men själva saken, situationen, med ett samhälle och en kyrka där män dominerar på vissa arenor (inom Svenska kyrkan är det biskopsämbetet och kyrkonämndsordföringar) och kvinnor på andra (barn- och ungdomspräster, diakoner, församlingspedagoger), låter sig inte lösas genom att öronmärka biskopsstolar för kvinnor utan att ta hänsyn till meriter (mer än könskriteriet).

Det finns många prästvigda kvinnor som uppbär lika goda, eller bättre, meriter än vad de prästvigda männen uppvisar när det kommer till kandidaturer. Men min erfarenhet från förra biskopsvalet, och även detta, är att kvinnor tenderar att tacka nej till kandidatur i högre utsträckning än vad män gör. Varför?

Vi har ett bekymmer att identifiera. Vad kommer det sig, att kvinnor inte dras till kyrkoherdetjänster och biskopsstolar? Behöver vi se över hur ledarpositioner i Svenska kyrkan fungerar, för att kunna rekrytera mer jämställt?

Att det går utmärkt att vara småbarnsmamma och biskop, har biskop Eva visat. Och även män som är tonårsföräldrar behöver tid för sina barn. Och farföräldrar och mormödrar vill kunna följa med sina barnbarn på hockeycuper och ridtävlingar, oavsett om de är biskopar eller ingenjörer. Hur mycket resande kan och bör ingå i en biskopstjänst? Är det tjänstebil och biskopsvilla som är de vettigaste löneförmånerna, eller är det en assistent och hushållsnära tjänster som ska erbjudas?

Förhoppningsvis kan de förberedande kyrkoherdeutbildningarna ge frukt, men jag skulle ändå se att ledarskapsfrågorna kunde tas till ytterligare en nivå.

Det andra argumentet för att inte inkvotera en kvinna, är att vi inte ska upprepa historiens misstag. Att kvinnor hållits tillbaka i årtionden, ger inte skäl till att vi nu ska hålla tillbaka män i några decennier. Det är mycket möjligt att vi får en biskopsvigd kvinna i Skara stift, men det känns surt om det skulle bli så därför att grupperingar har menat att vi "ska ha en kvinna". Vilken som helst?

Jag önskar en biskop som är människa, som är klart och tydligt förankrad i både ämbetsreformen och äktenskapsreformen. Som står för en öppen folkkyrka med Jesus i centrum. Som kan formulera evangelium i tal och skrift. Predika och twittra. Som kan inspirera teologer såväl som dem som inte studerat teologi. Som har en varm personlighet och som brinner för Svenska Kyrkan. Som vill komma till Skövde och leda en regnbågsmässa tillsammans med nybildade Ekho Skaraborg - inte för att göra nån slags markering utan för att det är naturligt så.

Det kan vara en man. Det kan vara en kvinna. Det kan till och med vara en som inte definierar sig själv som tillhörande någon av dessa kategorier.

Kön är inget kriterium för att vara en bra biskopskandidat. Det är det för kvinnoprästmotståndarna. Låt oss inte hamna i den fällan.


(Ps. Sakine inpirerar mig!)